Den allsvenska säsongen är sedan länge över. Själv satt jag och frös på Behrn Arena när Örebro avslutade en på de allra flesta sätt ypperlig säsong med en ganska så rutten insats mot Trelleborg. 1-1, oavgjort, och matchen blev ännu ett bevis på att så fort Örebro tror lite för mycket om sig själva så skiter det sig. Örebro är inte riktigt där än, högst upp i toppen. Man kommer närmre och närmre, men är inte riktigt där. Målet inför säsongen var att sluta topp fem. Man var riktigt nära att uppfylla det målet, men missade till slut med en placering. Det blev alltså en sjätteplats, något som ändå är en placering bättre än föregående säsong.
Det finns mycket att glädjas åt kring Örebro efter denna säsong. Ändå är det på något sätt signifikativt att man grämer sig över heltaskiga insatser som de hemma mot Häcken, Örgryte, Brommapojkarna och Trelleborg, för att ta några. Hade Örebro tagit full pott i dessa på pappret ganska så överkomliga matcher, hade laget klättrat både en och två placeringar till. Givetvis är det alltid svårt att resonera på det sättet, hade Örebro tagit fler poäng hade säkerligen lag ovanför i tabellen också gjort det, men det vittnar ändå om att Örebro inte har så himla mycket kvar till den där toppen. Att laget matchar de största och bästa i serien vet vi redan; segrar hemma och borta mot Kalmar, segrar hemma och borta mot Helsingborg, oavgjort hemma och borta mot guldmedaljörerna AIK, en förlust som egentligen borde varit vinst hemma mot Elfsborg. Det är jämnheten mot de "sämre" lagen som saknas, den där självklara pondusen. När Örebro har försökt ikläda sig i den dräkten i år, har det allt som oftast slutat med en plattmatch och sura poängtapp.
Kim behöver en pålitlig avlastare. Kihlberg och Nordback behöver yngre ersättare. Gerzic behöver bli jämnare och Antonen måste vara hel. Men det känns som att Örebro bara är en eller två klassvärningar till mittfält/anfall bort från att kunna vara med på allvar.
I söndags sjöng vi in första advent, och elitserien har redan passerat zenit. Det är makalöst vad tiden går! Helt makalöst...
HV har stundom sett oslagbara och överlägsna ut. Laget inledde säsongen med en fin svit på nio raka hemmasegrar. Johan Davidsson har samlat poäng som vore de kapsyler. Jukka Voutilainen sköt på allt och gjorde mål på det mesta innan han blev skadad. Pasi Puistola och David Petrasek har ställt allt på ända genom att hela tiden ha skuggat sin lagkapten i hela Elitseriens poängliga. Stefan Liv har visat mästartakter när det krävts, och har genom sina fyra nollor hittills denna säsong nu även rekordet i antal hållna nollor i grundserien. Regerande mästarna Färjestad (som har skuggat HV i tabellen i stort sett hela vägen hittills) har slagits tillbaka med 8-0 hemma och 5-0 borta! Frölunda kördes vid senaste mötet i Göteborg över med 3-0. Linköping har besegrats med 6-2 borta och 6-4 hemma. Senast uppe i Skellefteå lyckades HV vinna efter förlängning. Lagets power play har stundtals varit löjligt effektivt. HV har legat i topp av tabellen i stort sett hela vägen från säsongsstart till nu, med en förkrossande målskillnad vida överlägsen alla andra lag. Lagets förstafemma med Davidsson, Voutilainen, Thörnberg, Puistola och Petrasek har flera gånger om hyllats som den kanske allra bästa femman någonsin i Elitseriens historia. Väldigt, väldigt mycket talar för att det blir en ny finalfest för HV i år, och skulle detta ha skrivits för ett par, tre veckor sedan, skulle jag nog ha varit ganska säker på att guldet skulle bärgas tillbaka till Småland.
Efter bortamatchen mot Linköping i måndags, finns dock anledning till viss oro. Förlusten med 5-2 må vara hänt, Linköping är utan tvekan ett väldigt bra lag, och väldigt svåra att slå. Men det är trots allt i samband med tjeckerna Hlinka och Hlavac ankomst som Linköping har fått upp farten. Innan det såg de lite ut som Frölunda gjort de senaste säsongerna, och för all del fortfarande gör, som ett stjärnspäckat lag med den dåliga vanan att vara väldigt ojämna. Blev väldigt överraskad när jag, senast jag kollade till tabellen, upptäckte att Linköping inte alls var speciellt långt ifrån HV vad gäller målskillnad. Mycket beror givetvis på Hlavacs helt fenomenala målfacit sedan han anlände. Tjeckerna gör helt klart Linköping till en mycket stark guldkandidat. Det vill till att HV håller ihop och, till att börja med, vinner serien. Några av de mål Linköping gjorde mot HV var så sanslöst vackra, och satte HV-spelarna så sanslöst på pottan, att det var ren och skär ångest att se. Fortsätter Linköping i samma takt, blir de sannerligen väldigt svårstoppade.
I andra änden av tabellen skrivs för tillfället svensk hockeyhistoria i varje ny omgång, då Foppa Forsberg och Markus Näslund plöjer allt i sin väg och spottar in poäng. Jag skulle inte bli förvånad om Modo spelar final i vår heller...
I söndags fanns sex av de tio nominerade till France Footballs guldboll på plan när Barcelona tog emot Real Madrid. Det var inte Messi (slutgiltig placering: 1), Ronaldo (2), Xavi (3), Iniesta (4) eller Kaká (6) som avgjorde. Det var han som till slut hamnade sjua på den där listan, Zlatan, som gjorde matchens enda mål och avgjorde världens största och dyraste ligamatch. Igår slog han så till igen, borta mot Xerez. En iskall chip över målvakten efter en fint genomskuren pass av Messi. Låt oss aldrig vänja oss vid tanken, och göra det till vardag att vi har en svensk som dominerar i världens bästa klubblag i världens bästa liga, mot världens bästa spelare... Det kommer ju förmodligen aldrig någonsin att hända igen.
onsdag 2 december 2009
måndag 12 oktober 2009
Sviten sprucken
Så kom det då, till sist. Kvalet som blev ett kval för mycket för det svenska fotbollslandslaget. Kvalet som blev ett kval för mycket för Lars Lagerbäck. Kvalet som blev ett kval för mycket för den fina svenska sviten.
Man kan välja att bli riktigt trött på att en europeisk VM-kvalgrupp kan innehålla Schweiz, Grekland, Israel, Lettland, Luxemburg och Moldavien, samtidigt som Sverige ställs mot Danmark, Portugal, Ungern och Albanien. Var finns belöningen i att Sverige varit ett av Europas bästa kvalnationer under 2000-talet i det systemet?
Man kan också välja att bli riktigt trött på att Sverige bestämde sig för att testa ett nytt spelsystem i kvalets första match borta mot svåra Albanien som kostade två poäng, att hemmamatchen mot Portugal bara gav en poäng trots spelövertag nog för tre, att Källström och Nilsson fick hjärnsläpp som kostade Sverige tre poäng hemma mot Danmark, samt att Sverige fick två mål bortdömda på Parken så sent som i lördags.
Men då ska man också komma ihåg att Sverige lyckades kriga sig till 0-0 nere i Portugal, att Zlatan stod för ett nytt underverk med matchens absolut sista "spark" som gav tre poäng borta mot Ungern, samt att en maltes på egen hemmaplan hjälpte Sverige till seger genom att göra matchens enda mål, i fel nät.
Nu är vi där vi är, vi står där vi står. Om inte alla tiders mirakel inträffar på onsdag (vilket ju sannerligen vore en skön vändning efter all medias uppgivenhet och totala övertygelse om att det nu faktiskt är kört), så missar Sverige för första gången sedan 1998 ett stort mästerskap. Det är ju knappt så man minns att det faktiskt har funnits en tid då det kunde bli så. Nu målas mörka och dystra framtidskval upp från alla håll och kanter. Det sägs att den värdefulla rutin som landslagets yngre spelare och arvtagare går miste om från Sydafrika kommer att resultera i flera år utan mästerskap för svensk landslagsfotboll. Själv tänker jag inte riktigt behandla det så tröstlöst.
Det är ju ganska svårt att hävda att unga spelare som Safari, Rasmus Elm och Marcus Berg inte redan fått nyttig erfarenhet från kvalet som precis håller på att avslutas. Dessutom kommer säkerligen, trots allt som sagts, de flesta äldre stanna minst ännu en mästerskapscykel. Att Henke nu för ca fjärde gången väljer att avsluta sin landslagskarriär, är inte direkt någon skräll. Kanske blir det nu också verkligen så. Om Anders Svensson väljer att kliva av, så må det vara hänt, men det är knappast så att landslaget står och faller med honom. En fin framtida kvalelva skulle mycket väl kunna se ut så här:
Isaksson
Andreas håller i flera år till. Han har börjat hitta storformen i Holland, och har heller ingen som direkt hotar underifrån. Ska väl vara John Alvbåge, då. =)
Safari
Mellberg
Majstorovic/Bjärsmyr
Nilsson
Safari är svensk fotbolls nye store vänsterback efter Erik Edmans gyllene dagar. Mellberg kommer nog, trots vad han antytt, att fortsätta. Majstorovic har varit briljant kvalet igenom, men kan gärna få känna på konkurrensen av Bjärsmyr, som kommer att växa i Grekland.
Alexander Larsson/V. Elm
Källström
Gustav Svensson
R. Elm
Har aldrig riktigt gillat Samuel Holmén. Det blir hur som helst knappast sämre med Alexander Larsson, som varje vecka spelar matcher i världens tuffaste och bästa fotbollsliga, och emellanåt gör drömfrisparksmål. Kanske kan Larsson få lite konkurrens av äldre broder Elm, om denne kan höja sig något/några snäpp till. Källström kommer att bli den nye fältherren, och bredvid honom i ny Svensson/Linderoth-roll tycker jag att Gustav Svensson borde ges chansen att rejält växa in i bygget. Tycker inte det känns som att Pontus Wernbloom kan leverera den hårdhet och tuffhet som han kan tyckas utstråla. Gustav har dessutom också känsla för det där med drömmål. Rasmus Elm, Sveriges största talang sedan Tomas Brolin, kräver ingen närmre motivering.
Ibrahimovic
Berg
Skrota Rosenberg, använd Elmander som en arbetsmyra lite överallt där det behövs när det behövs, nyttja Toivonens briljans sparsamt. Men låt nu Zlatan och Berg få jobba ihop sig! Det kan bli fint, riktigt fint.
Och vem ska få leda då? Visst vore det väl ändå makalöst spektakulärt med världens mest berömde Svennis! Men låt oss snarare tro något i stil med Hasse Backe eller Jörgen Lennartsson.
Inte skulle någon väl direkt häpna ifall detta lag lyckas ta sig till EM 2012, om nu lag som Slovakien, Slovenien och Norge är nära nu?
Ett fotbolls-VM utan Sverige. Jag skrev om det redan efter förlusten hemma mot Danmark:
"Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara..."
Det finns trots allt skäl till att längta till sommaren...
Man kan välja att bli riktigt trött på att en europeisk VM-kvalgrupp kan innehålla Schweiz, Grekland, Israel, Lettland, Luxemburg och Moldavien, samtidigt som Sverige ställs mot Danmark, Portugal, Ungern och Albanien. Var finns belöningen i att Sverige varit ett av Europas bästa kvalnationer under 2000-talet i det systemet?
Man kan också välja att bli riktigt trött på att Sverige bestämde sig för att testa ett nytt spelsystem i kvalets första match borta mot svåra Albanien som kostade två poäng, att hemmamatchen mot Portugal bara gav en poäng trots spelövertag nog för tre, att Källström och Nilsson fick hjärnsläpp som kostade Sverige tre poäng hemma mot Danmark, samt att Sverige fick två mål bortdömda på Parken så sent som i lördags.
Men då ska man också komma ihåg att Sverige lyckades kriga sig till 0-0 nere i Portugal, att Zlatan stod för ett nytt underverk med matchens absolut sista "spark" som gav tre poäng borta mot Ungern, samt att en maltes på egen hemmaplan hjälpte Sverige till seger genom att göra matchens enda mål, i fel nät.
Nu är vi där vi är, vi står där vi står. Om inte alla tiders mirakel inträffar på onsdag (vilket ju sannerligen vore en skön vändning efter all medias uppgivenhet och totala övertygelse om att det nu faktiskt är kört), så missar Sverige för första gången sedan 1998 ett stort mästerskap. Det är ju knappt så man minns att det faktiskt har funnits en tid då det kunde bli så. Nu målas mörka och dystra framtidskval upp från alla håll och kanter. Det sägs att den värdefulla rutin som landslagets yngre spelare och arvtagare går miste om från Sydafrika kommer att resultera i flera år utan mästerskap för svensk landslagsfotboll. Själv tänker jag inte riktigt behandla det så tröstlöst.
Det är ju ganska svårt att hävda att unga spelare som Safari, Rasmus Elm och Marcus Berg inte redan fått nyttig erfarenhet från kvalet som precis håller på att avslutas. Dessutom kommer säkerligen, trots allt som sagts, de flesta äldre stanna minst ännu en mästerskapscykel. Att Henke nu för ca fjärde gången väljer att avsluta sin landslagskarriär, är inte direkt någon skräll. Kanske blir det nu också verkligen så. Om Anders Svensson väljer att kliva av, så må det vara hänt, men det är knappast så att landslaget står och faller med honom. En fin framtida kvalelva skulle mycket väl kunna se ut så här:
Isaksson
Andreas håller i flera år till. Han har börjat hitta storformen i Holland, och har heller ingen som direkt hotar underifrån. Ska väl vara John Alvbåge, då. =)
Safari
Mellberg
Majstorovic/Bjärsmyr
Nilsson
Safari är svensk fotbolls nye store vänsterback efter Erik Edmans gyllene dagar. Mellberg kommer nog, trots vad han antytt, att fortsätta. Majstorovic har varit briljant kvalet igenom, men kan gärna få känna på konkurrensen av Bjärsmyr, som kommer att växa i Grekland.
Alexander Larsson/V. Elm
Källström
Gustav Svensson
R. Elm
Har aldrig riktigt gillat Samuel Holmén. Det blir hur som helst knappast sämre med Alexander Larsson, som varje vecka spelar matcher i världens tuffaste och bästa fotbollsliga, och emellanåt gör drömfrisparksmål. Kanske kan Larsson få lite konkurrens av äldre broder Elm, om denne kan höja sig något/några snäpp till. Källström kommer att bli den nye fältherren, och bredvid honom i ny Svensson/Linderoth-roll tycker jag att Gustav Svensson borde ges chansen att rejält växa in i bygget. Tycker inte det känns som att Pontus Wernbloom kan leverera den hårdhet och tuffhet som han kan tyckas utstråla. Gustav har dessutom också känsla för det där med drömmål. Rasmus Elm, Sveriges största talang sedan Tomas Brolin, kräver ingen närmre motivering.
Ibrahimovic
Berg
Skrota Rosenberg, använd Elmander som en arbetsmyra lite överallt där det behövs när det behövs, nyttja Toivonens briljans sparsamt. Men låt nu Zlatan och Berg få jobba ihop sig! Det kan bli fint, riktigt fint.
Och vem ska få leda då? Visst vore det väl ändå makalöst spektakulärt med världens mest berömde Svennis! Men låt oss snarare tro något i stil med Hasse Backe eller Jörgen Lennartsson.
Inte skulle någon väl direkt häpna ifall detta lag lyckas ta sig till EM 2012, om nu lag som Slovakien, Slovenien och Norge är nära nu?
Ett fotbolls-VM utan Sverige. Jag skrev om det redan efter förlusten hemma mot Danmark:
"Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara..."
Det finns trots allt skäl till att längta till sommaren...
fredag 9 oktober 2009
Sköna vibbar
Orkar jag ta upp ÖSK:s förlustmatch hemma mot Malmö? Nja, kanske inte ändå... Räcker med att konstatera att Örebro nu borde känna sig som hemma, tillbaka på åttondeplats i tabellen. Och det finns inte riktigt fog för att bli brydd. En titt på poängen visar hur otroligt jämnt det är, och tre poäng samtidigt som resultaten går emot Helsingborg, Malmö och Häcken så Örebro åter uppe på femte plats. Låt oss hoppas på det. Det kunde ha skett av bara farten, då alla mer eller mindre gick och väntade på att disciplinnämnden skulle ta tre poäng från GAIS och ge dem till ÖSK, efter myglet med Wanderson och dennes ogiltiga arbetstillstånd vid tillfället då de två lagen möttes för snart två veckor sedan. Nu blev det, föga överraskande (Örebro var ju inblandat, herregud), inte så. Låt oss istället tro att redan nästa omgång är en ganska så idealisk omgång för den där utdelningen. Örebro bör, med tanke på motståndarkvalite, lagets egna lägstanivå samt de två senaste grovt underpresterade matcherna, slå tillbaka Brommapojkarna borta. Samtidigt är det inte otroligt att tro att Malmö, som gått som tåget tillräckligt länge nu, får en reaktion och åker på stryk hemma mot guldjagande Göteborg. Det är heller inte otroligt att tro att ojämna Helsingborg får det svårt borta mot Örgryte, som slåss för sitt liv och har fått mer än en vittring på kvalplatsen. Slutligen skulle jag inte heller vilja säga att det känns speciellt otroligt att tro att Djurgården gör det de helt enkelt måste, och bortabesegrar Häcken, som väl snart måste vara nöjt med sin prestation denna säsong. Låt oss tro nästa omgång blir omgången då Örebro får tillbaks lite flyt...
HV behöver dock inte be om flyt. Det har de så pass bra med, att de gott kunde dela med sig av det till ÖSK! Jisses, vilken sanslös smäll igår kväll! HV 71-Färjestad: 8-0!! I rest my case...again...
Brukar inte behandla politiska frågor här, så länge de inte handlar om Barack Obama. Nu har han gått och vunnit fredspriset... Minsann.
HV behöver dock inte be om flyt. Det har de så pass bra med, att de gott kunde dela med sig av det till ÖSK! Jisses, vilken sanslös smäll igår kväll! HV 71-Färjestad: 8-0!! I rest my case...again...
Brukar inte behandla politiska frågor här, så länge de inte handlar om Barack Obama. Nu har han gått och vunnit fredspriset... Minsann.
tisdag 29 september 2009
Kanske inte ändå, ÖSK...
Jag antar att det är det som skiljer ÖSK från de riktiga tungviktarna i serien. Med tusan så klar medaljchans, stod laget för en märkligt blek insats hemma mot hetaste guldkandidaten IFK Göteborg. Den 0-0-matchen följdes sedan igår upp av en katastrofal 0-3-förlust borta mot nedflyttningshotade GAIS. GAIS fick mer än revansch från 2-0-förlusten i Örebro vid lagens senaste möte. Då var det Örebro som var överlägsna i det mesta. Igår var det GAIS. Kul för Axén. Trist och tråkigt och trött för Boström, och alla oss andra också. Känslan nu är att ÖSK går mot ännu en för klubben så signifikativ mittenplaceringssäsong. Välkomna att bevisa mig fel, ÖSK.
Skönt då att hockeysäsongen nu också är igång på allvar, så att man får något att glädjas åt också (ursäkta min överdrivna sarkasm gentemot ÖSK, på det stora hela har ju säsongen hittills varit ett smått gigantiskt lyft för klubben och allt och alla kring den, och det finns ju egentligen bara all anledning att glädjas med klubben, men mycket vill ju som bekant ha mer, att laget inte tar de chanser som trots allt finns till en topplacering skapar ju givetvis tillfällig irritation). Och så här inledningsvis känns det ju som att HV blir laget att slå. Självklart hoppas jag att ingen gör det!
Fina fyra raka segrar i inledningen, senaste igår hemma mot Modo och återuppståndne Foppa. Men det är som det gamla djungelordspråket säger: Hellre en Ledin en hel säsong, än en Foppa i tre matcher.
Efter att Voitulainen och Davidsson haft en smått galen utdelning under de första tre matcherna, återfanns ingen av dem i målprotokollet igår. Då var det ändå en ganska skön njutning att läsa målskyttarna: Tedenby, Melin, Ledin. Jisses. Tänker man efter ordentligt, så tror jag att fler kommer tvingas inse att det faktiskt knappast kan finnas något bättre komponerat lag i serien än HV. Det kan bli en finfin säsong, det här.
Det vid flera tillfällen varit riktigt nära att listan fått påökt med några riktigt härliga skalper. Gustav Larsson cyklade häromveckan hem ett VM-silver, och brottaren Jimmy Lidberg var för några dagar sedan bara sekunder från ett VM-guld. Istället tycks vi få lita till de svenska damerna. Ja, inte fotbollsdamerna givetvis, som tycker att de nu har fått upprättelse efter att ha tvålat till självaste BELGIEN i den inledande VM-kvalmatchen. Som om detta skulle vara nog för att släta över det pinsamma faktum att de svenska fotbollsdamerna fortfarande bara snackar utan att prestera, och fortfarande är hjälplöst sämst när det verkligen gäller.
Men men, glöm det!
De nya svenska hjältinnorna heter istället Sofia Mattson och Jenny Hardingz. De båda är fina bevis för att svenska damer trots allt kan vara riktigt fina kämpar. Sofia brottade till sig ett VM-guld, och Jenny boxade till sig ett EM-guld. Härliga insatser. Och så skönt att få fylla på listan ytterligare.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
VM-guld - Sara Sjöström (100 m fjäril)
VM-guld - Sofia Mattson (51-kilosklassen)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59-kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
EM-guld - Jenny Hardingz (48-kilosklassen)
Världscupsegrare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Skönt då att hockeysäsongen nu också är igång på allvar, så att man får något att glädjas åt också (ursäkta min överdrivna sarkasm gentemot ÖSK, på det stora hela har ju säsongen hittills varit ett smått gigantiskt lyft för klubben och allt och alla kring den, och det finns ju egentligen bara all anledning att glädjas med klubben, men mycket vill ju som bekant ha mer, att laget inte tar de chanser som trots allt finns till en topplacering skapar ju givetvis tillfällig irritation). Och så här inledningsvis känns det ju som att HV blir laget att slå. Självklart hoppas jag att ingen gör det!
Fina fyra raka segrar i inledningen, senaste igår hemma mot Modo och återuppståndne Foppa. Men det är som det gamla djungelordspråket säger: Hellre en Ledin en hel säsong, än en Foppa i tre matcher.
Efter att Voitulainen och Davidsson haft en smått galen utdelning under de första tre matcherna, återfanns ingen av dem i målprotokollet igår. Då var det ändå en ganska skön njutning att läsa målskyttarna: Tedenby, Melin, Ledin. Jisses. Tänker man efter ordentligt, så tror jag att fler kommer tvingas inse att det faktiskt knappast kan finnas något bättre komponerat lag i serien än HV. Det kan bli en finfin säsong, det här.
Det vid flera tillfällen varit riktigt nära att listan fått påökt med några riktigt härliga skalper. Gustav Larsson cyklade häromveckan hem ett VM-silver, och brottaren Jimmy Lidberg var för några dagar sedan bara sekunder från ett VM-guld. Istället tycks vi få lita till de svenska damerna. Ja, inte fotbollsdamerna givetvis, som tycker att de nu har fått upprättelse efter att ha tvålat till självaste BELGIEN i den inledande VM-kvalmatchen. Som om detta skulle vara nog för att släta över det pinsamma faktum att de svenska fotbollsdamerna fortfarande bara snackar utan att prestera, och fortfarande är hjälplöst sämst när det verkligen gäller.
Men men, glöm det!
De nya svenska hjältinnorna heter istället Sofia Mattson och Jenny Hardingz. De båda är fina bevis för att svenska damer trots allt kan vara riktigt fina kämpar. Sofia brottade till sig ett VM-guld, och Jenny boxade till sig ett EM-guld. Härliga insatser. Och så skönt att få fylla på listan ytterligare.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
VM-guld - Sara Sjöström (100 m fjäril)
VM-guld - Sofia Mattson (51-kilosklassen)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59-kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
EM-guld - Jenny Hardingz (48-kilosklassen)
Världscupsegrare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
tisdag 22 september 2009
Medalj på g, ÖSK?
Vilket stim, ÖSK! Efter en fin 1-0-seger borta mot kris-Hammarby, visade ju laget fullkomligt strålande takter när man slog Kalmar BORTA med 3-1! Det är ju fullkomligt osannolikt, främst pga två saker. För det första, så slog Örebro de regerande mästarna hemma i våras, vilket ju torde ha funkat som extra tändvätska åt smålänningarna. För det andra, så slog Örebro Kalmar på bortaplan även förra säsongen, också då efter två mål av Kim Olsen. Sanslöst, alltså! Örebro ligger nu helt plötsligt ganska så bra till för medalj i allsvenskan! Vem hade trott det kring tiden då jag skrev min senaste blogg, och Örebro presterade resultat som 1-3 hemma mot Häcken och 2-2 hemma mot Örgryte? Nu väntar IFK Göteborg hemma imorgon kväll. Man törs ju knappt tänka på vad en seger i den matchen skulle innebära...
Anmärkningsvärt i högsta grad är också att när Örebro "slog igenom" under förra hösten, så gjorde man det inte minst tack vare Porokara och Bassombeng, två tekniska yrväder som turades om att göra fenomenala toppinsatser. Ett knappt år senare, när Örebro på allvar slåss om medaljerna, är Bassombeng petat till förmån för en pojkspoling vid namn Marcus Astvald. Och Porokara är efter att, det måste sägas, ha varit lysande under våren och sommaren och långa stunder burit lagets offensiv, nu inne i en ändlöst djup svacka. Visst är det trist, absolut. Men min främsta poäng här är att Örebro nu har en så pass bred trupp att laget klarar sig ändå.
Jag var på ÖSK:s hemmamatch mot Gefle. Det ska först och främst sägas att Gefle uppträdde ungefär som Grekland gjorde mot Sverige i premiärmatchen i EM förra sommaren. Men. Kan det ha varit Örebros spelmässigt bästa match genom tiderna? Det måste banne mig åtminstone vara i närheten!
Och så har elitserien dragit igång. För tillfället tycks det nästan otäckt vilket flyt "mina" lag har i seriespelet. I premiärmatchen borta mot kanske tuffaste konkurreten Linköping, vann HV 71 med 6-2! De visade upp en fortsatt dödlig effektivitet i sitt power play. Per Ledin gjorde mål, och bråkade med Andreas Jämtin. Johan Davidsson sades vara en helt ny spelare efter sin operation efter förra säsongen. Och Jukka Voutilainen smällde in två mål direkt. Så långt allt frid och fröjd!
Sedan senast har de svenska fotbollsherrarna gripit det sista halmstrået i kampen om en VM-plats. Den osannolika segern borta mot Ungern kräver inga övriga kommentarer. Och trots att matchen mot Malta var lika urusel, som matchen mot Ungern var underskön, så blev det ju ändå seger. Så, chansen finns kvar. Det är dock rimligt att tro att seger borta mot Danmark krävs. Vi får väl se...
Sedan senast har de svenska fotbollsdamerna gjort precis vad de numera brukar göra i mästerskap, nämligen vikt ner sig kapitalt! Vi var några som verkligen tänkte ge damerna en chans. Det var uppbunkrat med chips och cola, och en skön förväntan låg i luften. Det var svårt att inte ryckas med av medias snack om att kvartsfinalen i EM mot Norge bara skulle bli en promenadseger. Låt vara att det var en överdrifternas överdrift. Däremot är det banne mig inte okej, att efter allt snack om att det nu var Sveriges tur, gå ut på planen i en kvartsfinal i ett fotbolls-EM, och tänka på om man glömde kvar trosskydden på hotellrummet. Fy tusan, vilken genomrutten insats! Sverige gjorde så att Norge såg ut som den världsmakt de en gång varit inom damfotbollen, när sanningen egentligen är att Sverige tagit ett ganska så stort kliv förbi Norge. Eller ja, det trodde vi ju alla, i alla fall... Eländes elände, det må jag säga.
Anmärkningsvärt i högsta grad är också att när Örebro "slog igenom" under förra hösten, så gjorde man det inte minst tack vare Porokara och Bassombeng, två tekniska yrväder som turades om att göra fenomenala toppinsatser. Ett knappt år senare, när Örebro på allvar slåss om medaljerna, är Bassombeng petat till förmån för en pojkspoling vid namn Marcus Astvald. Och Porokara är efter att, det måste sägas, ha varit lysande under våren och sommaren och långa stunder burit lagets offensiv, nu inne i en ändlöst djup svacka. Visst är det trist, absolut. Men min främsta poäng här är att Örebro nu har en så pass bred trupp att laget klarar sig ändå.
Jag var på ÖSK:s hemmamatch mot Gefle. Det ska först och främst sägas att Gefle uppträdde ungefär som Grekland gjorde mot Sverige i premiärmatchen i EM förra sommaren. Men. Kan det ha varit Örebros spelmässigt bästa match genom tiderna? Det måste banne mig åtminstone vara i närheten!
Och så har elitserien dragit igång. För tillfället tycks det nästan otäckt vilket flyt "mina" lag har i seriespelet. I premiärmatchen borta mot kanske tuffaste konkurreten Linköping, vann HV 71 med 6-2! De visade upp en fortsatt dödlig effektivitet i sitt power play. Per Ledin gjorde mål, och bråkade med Andreas Jämtin. Johan Davidsson sades vara en helt ny spelare efter sin operation efter förra säsongen. Och Jukka Voutilainen smällde in två mål direkt. Så långt allt frid och fröjd!
Sedan senast har de svenska fotbollsherrarna gripit det sista halmstrået i kampen om en VM-plats. Den osannolika segern borta mot Ungern kräver inga övriga kommentarer. Och trots att matchen mot Malta var lika urusel, som matchen mot Ungern var underskön, så blev det ju ändå seger. Så, chansen finns kvar. Det är dock rimligt att tro att seger borta mot Danmark krävs. Vi får väl se...
Sedan senast har de svenska fotbollsdamerna gjort precis vad de numera brukar göra i mästerskap, nämligen vikt ner sig kapitalt! Vi var några som verkligen tänkte ge damerna en chans. Det var uppbunkrat med chips och cola, och en skön förväntan låg i luften. Det var svårt att inte ryckas med av medias snack om att kvartsfinalen i EM mot Norge bara skulle bli en promenadseger. Låt vara att det var en överdrifternas överdrift. Däremot är det banne mig inte okej, att efter allt snack om att det nu var Sveriges tur, gå ut på planen i en kvartsfinal i ett fotbolls-EM, och tänka på om man glömde kvar trosskydden på hotellrummet. Fy tusan, vilken genomrutten insats! Sverige gjorde så att Norge såg ut som den världsmakt de en gång varit inom damfotbollen, när sanningen egentligen är att Sverige tagit ett ganska så stort kliv förbi Norge. Eller ja, det trodde vi ju alla, i alla fall... Eländes elände, det må jag säga.
onsdag 29 juli 2009
Sim-VM
Ett sim-VM har passerat. Egentligen en ganska så stor milstolpe detta sportår. Det var ju på förhand ett av två större mästerskap under sommaren där Sverige hade fina chanser att utöka sin lista av världsmästare.
Nu vet vi att det knappast blir något guld i friidrotts-VM, ja säkerligen inte ens medalj. Det svenska friidrottslandslaget har haft en sällsam otur med skador. I stort sett alla etablerade toppnamn är borta från turneringen eller dras med skador eller sjukdomar inför densamma. Klüft, Kallur och Olsson är definitivt borta. Thörnblad och Arvidsson kämpar på för att komma tillbaka i tid efter skador. Igår kom nyheten att Musse ligger nedbäddad sjuk, som grädde på moset efter hans vurpa på DN-galan i förra veckan då han skaffade sig otäcka sår på ena benet. Den ende som tycks vara utan bekymmer är Johan Wissman. Och visst, det kan väl vara gott nog. Men i Wissmans fall handlar det ju inte om medaljer, utan om hedersamma insatser i form av personliga rekord och kanske en finalplats. Det sägs vara glädjande att Emma Green äntligen är tillbaka efter ett hopp på 1.96 på DN-galan. Men vad hjälper det när Blanka Vlasiv och Ariane Friedrich för tillfället för en jämn kamp på höjder en bra bit över två meter?
Nåja, sim-VM var det. Det ska ju glädjande sägas att vi faktiskt får utöka listan med åtminstone ett guld. Sara Sjöström, yngst i den svenska truppen, slog världsrekord två gånger om och tog alltså guld på 100 m fjäril. Det var en medalj som kom tidigt på mästerskapet, och som la grunden till högre förväntningar. Och visst SKULLE det ha varit ett guld till! Vi ska absolut inte gräva ner oss i medaljmissar, när vi trots allt egentligen fick bästa tänkbara utdelning. Men visst kändes det så ruggigt snopet när Therese Alshammar, efter att ha krossat världsrekordet i semifinalen på 50 m fjäril, bara mäktade med en fjärdeplats i finalen, på en tid över en halv sekund långsammare än semifinalen. Ett mysterium.
Alshammar fick sin revansch när hon på OS-distansen 50 m fritt tog ett mycket imponerande silver, och därmed fullbordade Sveriges medaljskörd. Ett guld, av truppens yngsta, och ett silver, av truppens äldsta. Det var tjejerna som gjorde det.
Och vi måste prata lite mer om Therese Alshammar. Hon känns nästan lite bortglömd. Pratar vi stora svenska idrottsstjärnor på damsidan handlar det ofta om Annika Sörenstam, Magdalena Forsberg, Pernilla Wiberg, Anja Pärson och Carolina Klüft. Men Alshammars medaljsamling från långbanemästerskap är minst sagt respektingivande. I VM: ett guld, fyra silver, ett brons. I EM: åtta guld, sju silver, två brons. I OS: två silver, ett brons. Lägg därtill 24 guld, åtta silver och fem brons i kortbanemästerskap. Alshammar förtjänar helt klart en plats bland de största idrottskvinnorna någonsin i Sverige.
Det går så rackarns trögt för ÖSK. Efter det sumprunkiga dubbelmötet med Häcken, där Örebro bara mäktade med att ta en poäng, fortsatte eländet i måndags hemma mot Allsvenskans absoluta bottengäng. Trots, vad jag har förstått, stort spelövertag för Örebro gjorde man inte ett enda mål. Istället fick man hjälp av Örgrytespelarna. Ståtliga självmål ledde både till 1-0 för ÖSK och mot slutet av matchen till 2-2. Däremellan hade John Alvbåge haft sina sämsta minuter på mycket länge och i hög grad orsakat både 1-1 och 1-2 med sina dåligt tajmade ingripanden. 2-2, alltså. HEMMA mot ÖRGRYTE! Det känns ju väldigt nära till hands att säga att ett lag som inte tar full pott hemma mot seriens bottenlag, själva med stor sannolikhet kommer att apsirera på den platsen. Inte vill man bli så dramatiskt negativ, men just nu känns det för trist, alltså.
Här näst väntar Helsingborg borta. Det känns ju föga troligt att ÖSK kommer att lyckas få med sig poäng borta mot serieledarna med detta i åtanke.
Kan inte låta bli att skriva några rader om Zlatan. Han har ju alltså sedan sist nu blivit helt klar för Barcelona. Igår höll han sin första presskonferens sedan klubbytet. Han jämförde bl. a. Barcelonas och Inters spelarelvor och menade på att Barcelona har bättre spelare på varenda position. Intressant med tanke på jämförelser som gjorts nyligen i denna blogg.
Så får vi alltså äntligen fylla på listan! Det var ett tag sedan sist. Heja Sverige!
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
VM-guld - Sara Sjöström (100 m fjäril)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
Världscupsegrare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Nu vet vi att det knappast blir något guld i friidrotts-VM, ja säkerligen inte ens medalj. Det svenska friidrottslandslaget har haft en sällsam otur med skador. I stort sett alla etablerade toppnamn är borta från turneringen eller dras med skador eller sjukdomar inför densamma. Klüft, Kallur och Olsson är definitivt borta. Thörnblad och Arvidsson kämpar på för att komma tillbaka i tid efter skador. Igår kom nyheten att Musse ligger nedbäddad sjuk, som grädde på moset efter hans vurpa på DN-galan i förra veckan då han skaffade sig otäcka sår på ena benet. Den ende som tycks vara utan bekymmer är Johan Wissman. Och visst, det kan väl vara gott nog. Men i Wissmans fall handlar det ju inte om medaljer, utan om hedersamma insatser i form av personliga rekord och kanske en finalplats. Det sägs vara glädjande att Emma Green äntligen är tillbaka efter ett hopp på 1.96 på DN-galan. Men vad hjälper det när Blanka Vlasiv och Ariane Friedrich för tillfället för en jämn kamp på höjder en bra bit över två meter?
Nåja, sim-VM var det. Det ska ju glädjande sägas att vi faktiskt får utöka listan med åtminstone ett guld. Sara Sjöström, yngst i den svenska truppen, slog världsrekord två gånger om och tog alltså guld på 100 m fjäril. Det var en medalj som kom tidigt på mästerskapet, och som la grunden till högre förväntningar. Och visst SKULLE det ha varit ett guld till! Vi ska absolut inte gräva ner oss i medaljmissar, när vi trots allt egentligen fick bästa tänkbara utdelning. Men visst kändes det så ruggigt snopet när Therese Alshammar, efter att ha krossat världsrekordet i semifinalen på 50 m fjäril, bara mäktade med en fjärdeplats i finalen, på en tid över en halv sekund långsammare än semifinalen. Ett mysterium.
Alshammar fick sin revansch när hon på OS-distansen 50 m fritt tog ett mycket imponerande silver, och därmed fullbordade Sveriges medaljskörd. Ett guld, av truppens yngsta, och ett silver, av truppens äldsta. Det var tjejerna som gjorde det.
Och vi måste prata lite mer om Therese Alshammar. Hon känns nästan lite bortglömd. Pratar vi stora svenska idrottsstjärnor på damsidan handlar det ofta om Annika Sörenstam, Magdalena Forsberg, Pernilla Wiberg, Anja Pärson och Carolina Klüft. Men Alshammars medaljsamling från långbanemästerskap är minst sagt respektingivande. I VM: ett guld, fyra silver, ett brons. I EM: åtta guld, sju silver, två brons. I OS: två silver, ett brons. Lägg därtill 24 guld, åtta silver och fem brons i kortbanemästerskap. Alshammar förtjänar helt klart en plats bland de största idrottskvinnorna någonsin i Sverige.
Det går så rackarns trögt för ÖSK. Efter det sumprunkiga dubbelmötet med Häcken, där Örebro bara mäktade med att ta en poäng, fortsatte eländet i måndags hemma mot Allsvenskans absoluta bottengäng. Trots, vad jag har förstått, stort spelövertag för Örebro gjorde man inte ett enda mål. Istället fick man hjälp av Örgrytespelarna. Ståtliga självmål ledde både till 1-0 för ÖSK och mot slutet av matchen till 2-2. Däremellan hade John Alvbåge haft sina sämsta minuter på mycket länge och i hög grad orsakat både 1-1 och 1-2 med sina dåligt tajmade ingripanden. 2-2, alltså. HEMMA mot ÖRGRYTE! Det känns ju väldigt nära till hands att säga att ett lag som inte tar full pott hemma mot seriens bottenlag, själva med stor sannolikhet kommer att apsirera på den platsen. Inte vill man bli så dramatiskt negativ, men just nu känns det för trist, alltså.
Här näst väntar Helsingborg borta. Det känns ju föga troligt att ÖSK kommer att lyckas få med sig poäng borta mot serieledarna med detta i åtanke.
Kan inte låta bli att skriva några rader om Zlatan. Han har ju alltså sedan sist nu blivit helt klar för Barcelona. Igår höll han sin första presskonferens sedan klubbytet. Han jämförde bl. a. Barcelonas och Inters spelarelvor och menade på att Barcelona har bättre spelare på varenda position. Intressant med tanke på jämförelser som gjorts nyligen i denna blogg.
Så får vi alltså äntligen fylla på listan! Det var ett tag sedan sist. Heja Sverige!
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
VM-guld - Sara Sjöström (100 m fjäril)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
Världscupsegrare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
fredag 24 juli 2009
Svenska övergångar
För en vecka sedan ståtade sportbladet.se med rubriken "Zlatan klar för Barca". Sedan dess har han, inklusive idag, varit "klar" varenda dag, utan att faktiskt bli det. Det måste ju i sig vara något slags rekord i svensk media. Jag hade sannerligen hoppats på att få skriva att det äntligen var klart nu. Dels för att det i så fall är på dagen en vecka sedan det första var klart, dels för att jag själv förmodligen inte kommer att skriva på ett tag. Tar en veckas semester nu, och sticker direkt till Sundsvall efter jobbet för bröllop i helgen.
Jag hade också hoppats på att få plita ner en lista över Sveriges hetaste fotbollsövergångar denna sommar (hittills). Det såg ju, som jag tidigare kommenterat, riktigt dött ut för svenska spelare på marknaden, men så sa det plötsligt bara pang! Nu är svenskar hur heta som helst! Det känns nu avigt, när varken Zlatan är hundraprocentigt klar för Barca, eller Rasmus Elm för Everton. Men vad tusan! På denna blogg har minsann gjorts aviga listor förr! Så varför inte...
Sveriges 7 hetaste övergångar sommaren '09 (hittills):
7. Sven-Göran Eriksson till Notts Co.
Han måste bara med. Svennis ska banne mig alltid överraska. Är det inte som första utländska tränare för det engelska landslaget så är det som bespottad comebackande klubbtränare i England, eller som totalt otippad landslagstränare för Mexiko. Men frågan är om inte detta smäller värst. Svennis ska bli fotbollsdirektör för världens äldsta klubb, Notts Co i den engelska fjärdedivisionen. Jag tror att lagets egna fans säger det bäst när de säger att de inte kan tro att det är sant, och bara går och väntar på haken...
6. Olof Mellberg till Olympiakos
Olof var enligt en enig expertis på väg utför och nerför när han överraskande skrev på för Juventus. Där spelade han Serie A-fotboll och CL-fotboll som om han aldrig gjort annat och fick ett rejält uppsving. Suget efter mer CL-spel gjorde sedan att han inte kunde säga nej när en av Greklands största klubbar hörde av sig, i samma veva som Juventus fått tillbaka sin förlorade son, Cannavaro. "Tack och hej", tänkte Mellberg, "jag kan minsann spela CL ohotat någon annanstans." Så drog han till Grekland. Mellberg är en av få spelare som varit med på hela den fantastiska landslagsresan under 2000-talet, nu ska vår störste back under detta decennium varva ner med Champions League i Olympiakos.
5. Pontus Wernbloom till AZ Alkmaar
I Pontus har Sverige äntligen hittat en fullvärdig ersättare till Tobias Linderoth, som numera är skadedrabbad på heltid. Därför är hans övergång till de holländska mästarna stor. Här ska Pontus spela sig varm i kläderna, för att kunna ta nästa steg på väg mot att bli en av svensk landslagsfotbolls mest betydelsefulla spelare under lång tid framöver.
4. Mattias Bjärsmyr till Panathinaikos
Ena halvan av det spelskickliga mittbackspar som det svenska U21-landslaget ståtade med i sommarens EM. Går allt så bra som det kan göra, så har Sverige snart sitt mest spelskickliga mittbackspar någonsin etablerat i landslaget.
3. Rasmus Elm till Everton
Ja. Detta är ju inte på långa vägar klart. Ganska långt ifrån, har man förstått. Men skulle det bli klart, så är det en riktigt stor övergång. Everton tillhör skiktet precis under topp 4 i Premier League. Rasmus Elm är kanske den störste mittfältstalang Sverige fått fram sedan Tomas Brolin. Att se honom hålla till i toppenskiktet av Premier League (som numera är så utfattigt på svenskar) i några år framöver, tror jag de allra flesta kan stå ut med. Rasmus Elm kommer att bära det svenska landslaget på sina axlar i många år framöver. Han bör få spela på de största scenerna. Låt oss hoppas att Kalmars famlande misslyckande i Champions League-kvalet får honom att vilja sticka illa kvickt.
2. Marcus Berg till Hamburg
Så blev i alla fall denna utdragna historia klar. U21-EM:s skyttekung, det svenska landslagets blivande skyttekung och Zlatans lekkamrat under början på nästa decennium fick så lämna Groningen för en annan klubb än AZ Alkmaar. Att gå till en annan klubb i Holland var aldrig aktuellt, nu får han mäta sina krafter med konkurrenter i ett tyskt topplag. Måtte det gå bättre för Berg än för Rosenberg. Kanske hade jag egentligen viljat ranka Rasmus Elms övergång högre, men det faktum att summan som Hamburg betalar för Berg, runt 120 miljoner kronor, är den fjärde dyraste övergången i svensk historia, gör att det är svårt att placera Berg lägre på den här listan. Han kan ju knappast placeras högre...
1. Zlatan Ibrahimovic till Barcelona
...för här finns ju Zlatan. Detta är inte heller klart. Men "när" (som alla envisas med att säga) det blir det, så är det den absolut största övergången i svensk fotbollshistoria! Ekonomiskt, sportsligt, prestigemässigt, ja helt enkelt alla kategorier!
Vore ju kul att få se denna lista slå in helt...
Det går inte att låta bli att tycka lite synd om redaktionen på Sportmagasinet. De har minsann drabbats av en rejäl dos av taskig tajming.
Det började redan i förra numret, där man hade ett stort reportage om Rafael Nadal. Det var, enligt reportaget, givetvis tänkt som ett led i att måla upp Rafael som den oslagbare, med en rejäl chans att kamma hem alla fyra Grand Slam-titlarna under året. Inte nog med att Rafael först åkte ut mot Robin i Franska Öppna, han blev dessutom skadad inför Wimbledon. Total flopp.
I det nyutkomna numret görs en reportage-serie om de tre största svenska hoppen inför friidrotts-VM i Berlin. Ett av dem är Carolina Klüft, som ju dragit sig ur på grund av skada. Flopp.
Men det är ändå inte det värsta. I numret finns också ett stort reportage om det jamaicanska sprintundret. Idag går det att läsa på sportbladet.se att fem jamaicanska sprinters åkt dit i dopningskontroll.
Taskig tajming är ju banne mig bara förnamnet!
Jag hade också hoppats på att få plita ner en lista över Sveriges hetaste fotbollsövergångar denna sommar (hittills). Det såg ju, som jag tidigare kommenterat, riktigt dött ut för svenska spelare på marknaden, men så sa det plötsligt bara pang! Nu är svenskar hur heta som helst! Det känns nu avigt, när varken Zlatan är hundraprocentigt klar för Barca, eller Rasmus Elm för Everton. Men vad tusan! På denna blogg har minsann gjorts aviga listor förr! Så varför inte...
Sveriges 7 hetaste övergångar sommaren '09 (hittills):
7. Sven-Göran Eriksson till Notts Co.
Han måste bara med. Svennis ska banne mig alltid överraska. Är det inte som första utländska tränare för det engelska landslaget så är det som bespottad comebackande klubbtränare i England, eller som totalt otippad landslagstränare för Mexiko. Men frågan är om inte detta smäller värst. Svennis ska bli fotbollsdirektör för världens äldsta klubb, Notts Co i den engelska fjärdedivisionen. Jag tror att lagets egna fans säger det bäst när de säger att de inte kan tro att det är sant, och bara går och väntar på haken...
6. Olof Mellberg till Olympiakos
Olof var enligt en enig expertis på väg utför och nerför när han överraskande skrev på för Juventus. Där spelade han Serie A-fotboll och CL-fotboll som om han aldrig gjort annat och fick ett rejält uppsving. Suget efter mer CL-spel gjorde sedan att han inte kunde säga nej när en av Greklands största klubbar hörde av sig, i samma veva som Juventus fått tillbaka sin förlorade son, Cannavaro. "Tack och hej", tänkte Mellberg, "jag kan minsann spela CL ohotat någon annanstans." Så drog han till Grekland. Mellberg är en av få spelare som varit med på hela den fantastiska landslagsresan under 2000-talet, nu ska vår störste back under detta decennium varva ner med Champions League i Olympiakos.
5. Pontus Wernbloom till AZ Alkmaar
I Pontus har Sverige äntligen hittat en fullvärdig ersättare till Tobias Linderoth, som numera är skadedrabbad på heltid. Därför är hans övergång till de holländska mästarna stor. Här ska Pontus spela sig varm i kläderna, för att kunna ta nästa steg på väg mot att bli en av svensk landslagsfotbolls mest betydelsefulla spelare under lång tid framöver.
4. Mattias Bjärsmyr till Panathinaikos
Ena halvan av det spelskickliga mittbackspar som det svenska U21-landslaget ståtade med i sommarens EM. Går allt så bra som det kan göra, så har Sverige snart sitt mest spelskickliga mittbackspar någonsin etablerat i landslaget.
3. Rasmus Elm till Everton
Ja. Detta är ju inte på långa vägar klart. Ganska långt ifrån, har man förstått. Men skulle det bli klart, så är det en riktigt stor övergång. Everton tillhör skiktet precis under topp 4 i Premier League. Rasmus Elm är kanske den störste mittfältstalang Sverige fått fram sedan Tomas Brolin. Att se honom hålla till i toppenskiktet av Premier League (som numera är så utfattigt på svenskar) i några år framöver, tror jag de allra flesta kan stå ut med. Rasmus Elm kommer att bära det svenska landslaget på sina axlar i många år framöver. Han bör få spela på de största scenerna. Låt oss hoppas att Kalmars famlande misslyckande i Champions League-kvalet får honom att vilja sticka illa kvickt.
2. Marcus Berg till Hamburg
Så blev i alla fall denna utdragna historia klar. U21-EM:s skyttekung, det svenska landslagets blivande skyttekung och Zlatans lekkamrat under början på nästa decennium fick så lämna Groningen för en annan klubb än AZ Alkmaar. Att gå till en annan klubb i Holland var aldrig aktuellt, nu får han mäta sina krafter med konkurrenter i ett tyskt topplag. Måtte det gå bättre för Berg än för Rosenberg. Kanske hade jag egentligen viljat ranka Rasmus Elms övergång högre, men det faktum att summan som Hamburg betalar för Berg, runt 120 miljoner kronor, är den fjärde dyraste övergången i svensk historia, gör att det är svårt att placera Berg lägre på den här listan. Han kan ju knappast placeras högre...
1. Zlatan Ibrahimovic till Barcelona
...för här finns ju Zlatan. Detta är inte heller klart. Men "när" (som alla envisas med att säga) det blir det, så är det den absolut största övergången i svensk fotbollshistoria! Ekonomiskt, sportsligt, prestigemässigt, ja helt enkelt alla kategorier!
Vore ju kul att få se denna lista slå in helt...
Det går inte att låta bli att tycka lite synd om redaktionen på Sportmagasinet. De har minsann drabbats av en rejäl dos av taskig tajming.
Det började redan i förra numret, där man hade ett stort reportage om Rafael Nadal. Det var, enligt reportaget, givetvis tänkt som ett led i att måla upp Rafael som den oslagbare, med en rejäl chans att kamma hem alla fyra Grand Slam-titlarna under året. Inte nog med att Rafael först åkte ut mot Robin i Franska Öppna, han blev dessutom skadad inför Wimbledon. Total flopp.
I det nyutkomna numret görs en reportage-serie om de tre största svenska hoppen inför friidrotts-VM i Berlin. Ett av dem är Carolina Klüft, som ju dragit sig ur på grund av skada. Flopp.
Men det är ändå inte det värsta. I numret finns också ett stort reportage om det jamaicanska sprintundret. Idag går det att läsa på sportbladet.se att fem jamaicanska sprinters åkt dit i dopningskontroll.
Taskig tajming är ju banne mig bara förnamnet!
tisdag 21 juli 2009
Ta er i häcken, ÖSK
Kände mig inför gårdagens match mot Häcken lite nedslagen eftersom jag skulle missa den. Men så här i efterhand är jag mer än lovligt tacksam över att ha sluppit sitta där och våndas. 1-3 i häcken för ÖSK. Fy tusan vilken himla skitmatch! Tror det var i NA jag läste att ÖSK historiskt sett haft svårt att få till det i matcher där man har haft chansen att haka på toppen . Där ser vi att laget inte har utvecklats över huvudtaget. Tusan, alltså! Hemmamatch mot en nykomling SKA vara tre poäng, inget snack! Det är bara för ÖSK att tacka sin lyckliga stjärna för att inget av lagen bakom närmade sig speciellt mycket. Ja, förutom just Häcken då. Men efter två raka förluster mot stjärtlaget finns det inte på kartan att Örebro åker ner till Göteborg och får stryk en tredje gång. Det finns inte! Allt annat än tre poäng är ur ett sportsligt perspektiv en sanslös katastrof. En total missräkning. Och en skandalöst värdelös insats av "nya, roliga, spelande" Örebro. Ut nu med blyklumpen Olsen. Han har banne mig fått sina chanser! Snubbelmål har räddat honom vid ett par tillfällen, men nu får det räcka. Rapporter från matchen igår säger att han i fria nicklägen snarare nickade bollen bort från motståndarmålet än mot det. Ta bort Träben, alltså! Bort med han! Kasta för tusan in vad som helst. Det KAN helt enkelt inte bli sämre. Måtte Porokara orka hålla formen igång, lagom för att sporra igång övriga gänget också. Ta bort Astvald, sluta upp med att låtsas som att det faktiskt finns ett offensivt alternativ till Bassombeng! Det MÅSTE bli seger på Hisingen!
Fy för den sure alltså...
Vilket upplägg det ändå var!!! Häng på toppen, och dubbelmöte med en av nykomlingarna. Man blir ju less...
Tänkte skriva några rader om Söderlings vinst i Swedish Open i Båstad. Det ska ju sägas att det sannerligen är imponerande att han till slut lyckades göra det som väldigt många förväntade sig av honom, att vinna. Trots den hysteriska form han tycks vara i så är det givetvis inget som är lätt att åstadkomma. Själv sa han att han inte skulle byta sin nyvunna titel mot en Grand Slam. Men jag hoppas sannerligen han skojade. En ATP- turnering som bjuder på semifinalmotstånd i form av Andreas Vinciguerra måste betraktas som en första klassens plojturnering. Sannerligen ett bevis på att det knappast är för den goda tennisen eller den prestigefyllda pokalen som Båstad flera gånger röstats fram som favoritturnering av tennisspelarna själva. Nej, det är helt enkelt svenska flickor och Pepes Bodega som lockar spanjorer och argentinare. Skön semester. Men visst, grattis Söderling.
Kände mig på sånt här humör idag.
Fy för den sure alltså...
Vilket upplägg det ändå var!!! Häng på toppen, och dubbelmöte med en av nykomlingarna. Man blir ju less...
Tänkte skriva några rader om Söderlings vinst i Swedish Open i Båstad. Det ska ju sägas att det sannerligen är imponerande att han till slut lyckades göra det som väldigt många förväntade sig av honom, att vinna. Trots den hysteriska form han tycks vara i så är det givetvis inget som är lätt att åstadkomma. Själv sa han att han inte skulle byta sin nyvunna titel mot en Grand Slam. Men jag hoppas sannerligen han skojade. En ATP- turnering som bjuder på semifinalmotstånd i form av Andreas Vinciguerra måste betraktas som en första klassens plojturnering. Sannerligen ett bevis på att det knappast är för den goda tennisen eller den prestigefyllda pokalen som Båstad flera gånger röstats fram som favoritturnering av tennisspelarna själva. Nej, det är helt enkelt svenska flickor och Pepes Bodega som lockar spanjorer och argentinare. Skön semester. Men visst, grattis Söderling.
Kände mig på sånt här humör idag.
fredag 17 juli 2009
Inter vs Barcelona
Det verkar ju verkligen som att det är sant, då. Eller, ja, jag kan erkänna. Jag baserar det ännu bara helt på det Sportbladet skriver. Men nu vill man ju så makalöst gärna att det faktiskt ska bli en övergång! Zlatan i världens bästa klubblag är ju trots allt rätt ball.
Och på tal om vad jag skrivit tidigare, att Inters trupp inte är i närheten av att ha någon mer spelare i toppklass som kan hjälpa klubben till en CL-titel, snacka om att uppbyte för den gode Ibra...
Har roat mig (är så extremt lite att göra på jobbet) med att jämföra Inters absolut bästa elva, med Eto'o i laget, med en potentiell Barca-elva med Zlatan i:
Målvakt
Inter - Julio Cesar
Barcelona - Victor Valdes
Kanske hugget som stucket här. Julio Cesar innehar förvisso målvaktsposten också i det brasilianska landslaget. Men de båda håller väl till i skiktet under de absolut bästa.
Högerback
Inter - Douglas Maicon
Barcelona - Dani Alves
Här har Inter en av de spelare som faktiskt kommer riktigt nära att vara en sån där klasspelare som Inter behöver. Fick rikligt med speltid i det brasilianska landslaget under Fed Cup. Men då är han ändå slagen av Barcelonas Dani Alves. Absolut världsklass. Det första tydliga uppbytet för Zlatan.
Mittback
Inter - Marco Materazzi
Barcelona - Carles Puyol
Materazzi vann VM '06, starkt bidragandes till segern i finalen med kvitteringsmålet på nick mot Frankrike. Puyol är dock en färskare mästare (EM '08) och dessutom fem år yngre. Även om Puyol nu kanske kan sägas vara på nedgång, så passerade Materazzi zenit just i och med VM i Tyskland 2006. Klart uppbyte!
Mittback
Inter - Ivan Cordoba
Barcelona - Rafael Marquez
Två sydamerikaner. Cordoba från Colombia, Marquez från Mexiko. Båda två superstjärnor i sina hemland. Båda med enorm rutin, från landslag och från lång tid i sina respektive klubblag. Här får Marquez ålder spela en avgörande roll, han är tre år yngre och det får därför ses som ett uppbyte för Zlatan.
Vänsterback
Inter - Davide Santon
Barcelona - Maxwell
Intressant jämförelse här, då Maxwell precis gått till Barcelona på grund av att just Santon höll honom på bänken i Inter. Santon är dock en ung liten pojkvasker, och Maxwells rutin och ålder får i det här fallet därför väga tyngre. Märkligt nog blir ju detta inget byte för Zlatan.
Mittfält
Inter - Patrick Vieira
Barcelona - Yaya Touré
Makalös rutin i Vieria, som vunnit både VM och EM. Men liksom de flesta startaktuella Interspelare har även Vieira passerat zenit, är en bit över 30 och bidrar knappast längre med den klass som krävs t.ex. för en CL-titel. Lillebror Touré är desto yngre, och har fortfarande sina bästa fotbollsår framför sig. Knappt uppbyte för Zlatan.
Inter - Esteban Cambiasso
Barcelona - Xavi Hernandes
Xavi har fotbollsvärldens klokaste hjärna och känsligaste fötter. Världens bäste mittfältare den gångna säsongen. Cambiasso är en makalöst klok fotbollsspelare, men ändå inte i närheten av Xavis kapacitet. Enormt uppbyte för Zlatan.
Inter - Dejan Stankovic
Barcelona - Andres Iniesta
Inter har, under Zlatans år i klubben, hela tiden saknat ett offensivt bollplank åt Zlatan av riktigt hög klass. Stankovic har sina begränsningar. Iniesta har knappt någon. Uppbyte!
Anfall
Inter - Mario Balotelli
Barcelona - Leo Messi
Kan tyckas orättvist att jämföra världens bäste med en spelare som inte ännu är i närheten av sin maxkapacitet. Men så blir det ju. Balotelli gjorde i stort sett ingen glad under U21-EM tidigare i somras. Messi är ständigt glad, och världens bäste. Det ultimata uppbytet!
Inter - Samuel Eto'o
Barcelona - Zlatan Ibrahimovic
Det är ju Eto'o som Zlatan ska ersätta. Genom åren måste man ge Eto'o att han varit en giftigare avslutare i straffområdet. Men i Zlatan får Barcelona inte bara mål, man får en lirare som kommer att höja underhållningsvärdet på Camp Nou, och som kommer att älska att leka runt med sin nya omgivning.
Messi-Zlatan-Henry. Det måste ses som den ultimata anfallskedjan. Eto'o måste dock ses som en klar klasspelare!
Inter - Diego Milito
Barcelona - Thierry Henry
Milito köptes in inför kommande säsong, säkerligen tänkt som en målspruta för Zlatan att servera bollar till. Nu får snarare Milito tampas med Eto'o om att sätta bollarna. Henry har fortfarande mycket att ge! Hade en riktigt fin säsong senast, efter en ganska tung förstasäsong i klubben. Uppbyte här också.
Så vad ger detta, om vi fortsätter att prata spelare med klass och kapacitet att föra sitt lag till CL-seger (det är ju enligt Zlatan själv, en stor anledning till klubbyte)?
Inter:
Douglas Maicon
Samuel Eto'o
Barcelona:
Dani Alves
Carles Puyol
Xavi Hernandes
Andres Iniesta
Leo Messi
Zlatan Ibrahimovic
Det är klar. José Mourinho ska givetvis inte glömmas bort. Där kan vi snacka om en tränare nog med rutin för att ta sitt lag till vilken titel som helst. Många trodde ju också att just det var den sista pusselbiten som saknades för Inter. När Mou för ett år sedan tog över, då skulle det minsann bli andra bullar. Med facit i hand blev det precis samma slags bullar som till slut tvingade bort Mancini. Och det ska nu bli makalöst intressant att se vad Mou kan göra med ett Inter utan Zlatan. Vi har ju sett förr att lag som bygger sin storhet kring en enda spelare, växer samman och blir minst lika bra när denne spelare försvunnit. Kanske är Mou exakt rätt tränare i exakt rätt tid för Inter.
Om Pep Guardiola behöver inte sägas så mycket mer än att han, redan efter sitt debutår som tränare för Barcelona, skapat svårslagen historia. Det känns märkligt att säga att Zlatan byter upp sig vad beträffar tränare, men det går bevisligen inte heller att kalla det för ett nerbyte.
Trist om allt fallerar nu så här på sluttampen, för övrigt.
Det svenska friidrottsmörkret är verkligen totalt inför VM. Senast i raden att hoppa av är nu givetvis den enda kvarvarande chans till guld som Sverige hade, Susanna Kallur. Någon kommer att behöva överraska och överträffa sin egen förmåga å det grövsta, för att Sverige ska kunna bärga mer än absolut max ett silver i detta VM.
Och det är ju knappast så att svensk simning rider på någon framfångsvåg heller. OS förra sommaren blev ju en total missräkning, där två av våra största guldhopp, alla kategorier, inte var i närheten ens av medalj. Jag skrev nyss att enda svenska chansen till guld är nog Alshammar på 50 fjäril. Jag vet inte om det är den uppgivna känslan inför friidrotts-VM som smittar av sig, men jag tror banne mig nog inte ens på det heller.
Kanske kan det dock bli ett EM-guld till, innan sommaren är över. Snart spelar det svenska damlandslaget i fotboll EM i Finland. Man gör det, som så ofta förr, som en av favoriterna. Många gånger har det känts som ett märkligt och obefogat epitet. Men det skulle faktiskt kunna vara något på gång nu. Laget har nio raka utan förlust. Denna svit innefattar segrar mot bl.a. Brasilien, Tyskland, USA och Norge. Kan laget nu bara skärpa sig även i ett stort slutspel, så tycks ju alla möjligheter finnas för god framgång. Kanske det bl.a. är dags för att göra sig av med det gamla premiärmatchspöket...?
Och på tal om vad jag skrivit tidigare, att Inters trupp inte är i närheten av att ha någon mer spelare i toppklass som kan hjälpa klubben till en CL-titel, snacka om att uppbyte för den gode Ibra...
Har roat mig (är så extremt lite att göra på jobbet) med att jämföra Inters absolut bästa elva, med Eto'o i laget, med en potentiell Barca-elva med Zlatan i:
Målvakt
Inter - Julio Cesar
Barcelona - Victor Valdes
Kanske hugget som stucket här. Julio Cesar innehar förvisso målvaktsposten också i det brasilianska landslaget. Men de båda håller väl till i skiktet under de absolut bästa.
Högerback
Inter - Douglas Maicon
Barcelona - Dani Alves
Här har Inter en av de spelare som faktiskt kommer riktigt nära att vara en sån där klasspelare som Inter behöver. Fick rikligt med speltid i det brasilianska landslaget under Fed Cup. Men då är han ändå slagen av Barcelonas Dani Alves. Absolut världsklass. Det första tydliga uppbytet för Zlatan.
Mittback
Inter - Marco Materazzi
Barcelona - Carles Puyol
Materazzi vann VM '06, starkt bidragandes till segern i finalen med kvitteringsmålet på nick mot Frankrike. Puyol är dock en färskare mästare (EM '08) och dessutom fem år yngre. Även om Puyol nu kanske kan sägas vara på nedgång, så passerade Materazzi zenit just i och med VM i Tyskland 2006. Klart uppbyte!
Mittback
Inter - Ivan Cordoba
Barcelona - Rafael Marquez
Två sydamerikaner. Cordoba från Colombia, Marquez från Mexiko. Båda två superstjärnor i sina hemland. Båda med enorm rutin, från landslag och från lång tid i sina respektive klubblag. Här får Marquez ålder spela en avgörande roll, han är tre år yngre och det får därför ses som ett uppbyte för Zlatan.
Vänsterback
Inter - Davide Santon
Barcelona - Maxwell
Intressant jämförelse här, då Maxwell precis gått till Barcelona på grund av att just Santon höll honom på bänken i Inter. Santon är dock en ung liten pojkvasker, och Maxwells rutin och ålder får i det här fallet därför väga tyngre. Märkligt nog blir ju detta inget byte för Zlatan.
Mittfält
Inter - Patrick Vieira
Barcelona - Yaya Touré
Makalös rutin i Vieria, som vunnit både VM och EM. Men liksom de flesta startaktuella Interspelare har även Vieira passerat zenit, är en bit över 30 och bidrar knappast längre med den klass som krävs t.ex. för en CL-titel. Lillebror Touré är desto yngre, och har fortfarande sina bästa fotbollsår framför sig. Knappt uppbyte för Zlatan.
Inter - Esteban Cambiasso
Barcelona - Xavi Hernandes
Xavi har fotbollsvärldens klokaste hjärna och känsligaste fötter. Världens bäste mittfältare den gångna säsongen. Cambiasso är en makalöst klok fotbollsspelare, men ändå inte i närheten av Xavis kapacitet. Enormt uppbyte för Zlatan.
Inter - Dejan Stankovic
Barcelona - Andres Iniesta
Inter har, under Zlatans år i klubben, hela tiden saknat ett offensivt bollplank åt Zlatan av riktigt hög klass. Stankovic har sina begränsningar. Iniesta har knappt någon. Uppbyte!
Anfall
Inter - Mario Balotelli
Barcelona - Leo Messi
Kan tyckas orättvist att jämföra världens bäste med en spelare som inte ännu är i närheten av sin maxkapacitet. Men så blir det ju. Balotelli gjorde i stort sett ingen glad under U21-EM tidigare i somras. Messi är ständigt glad, och världens bäste. Det ultimata uppbytet!
Inter - Samuel Eto'o
Barcelona - Zlatan Ibrahimovic
Det är ju Eto'o som Zlatan ska ersätta. Genom åren måste man ge Eto'o att han varit en giftigare avslutare i straffområdet. Men i Zlatan får Barcelona inte bara mål, man får en lirare som kommer att höja underhållningsvärdet på Camp Nou, och som kommer att älska att leka runt med sin nya omgivning.
Messi-Zlatan-Henry. Det måste ses som den ultimata anfallskedjan. Eto'o måste dock ses som en klar klasspelare!
Inter - Diego Milito
Barcelona - Thierry Henry
Milito köptes in inför kommande säsong, säkerligen tänkt som en målspruta för Zlatan att servera bollar till. Nu får snarare Milito tampas med Eto'o om att sätta bollarna. Henry har fortfarande mycket att ge! Hade en riktigt fin säsong senast, efter en ganska tung förstasäsong i klubben. Uppbyte här också.
Så vad ger detta, om vi fortsätter att prata spelare med klass och kapacitet att föra sitt lag till CL-seger (det är ju enligt Zlatan själv, en stor anledning till klubbyte)?
Inter:
Douglas Maicon
Samuel Eto'o
Barcelona:
Dani Alves
Carles Puyol
Xavi Hernandes
Andres Iniesta
Leo Messi
Zlatan Ibrahimovic
Det är klar. José Mourinho ska givetvis inte glömmas bort. Där kan vi snacka om en tränare nog med rutin för att ta sitt lag till vilken titel som helst. Många trodde ju också att just det var den sista pusselbiten som saknades för Inter. När Mou för ett år sedan tog över, då skulle det minsann bli andra bullar. Med facit i hand blev det precis samma slags bullar som till slut tvingade bort Mancini. Och det ska nu bli makalöst intressant att se vad Mou kan göra med ett Inter utan Zlatan. Vi har ju sett förr att lag som bygger sin storhet kring en enda spelare, växer samman och blir minst lika bra när denne spelare försvunnit. Kanske är Mou exakt rätt tränare i exakt rätt tid för Inter.
Om Pep Guardiola behöver inte sägas så mycket mer än att han, redan efter sitt debutår som tränare för Barcelona, skapat svårslagen historia. Det känns märkligt att säga att Zlatan byter upp sig vad beträffar tränare, men det går bevisligen inte heller att kalla det för ett nerbyte.
Trist om allt fallerar nu så här på sluttampen, för övrigt.
Det svenska friidrottsmörkret är verkligen totalt inför VM. Senast i raden att hoppa av är nu givetvis den enda kvarvarande chans till guld som Sverige hade, Susanna Kallur. Någon kommer att behöva överraska och överträffa sin egen förmåga å det grövsta, för att Sverige ska kunna bärga mer än absolut max ett silver i detta VM.
Och det är ju knappast så att svensk simning rider på någon framfångsvåg heller. OS förra sommaren blev ju en total missräkning, där två av våra största guldhopp, alla kategorier, inte var i närheten ens av medalj. Jag skrev nyss att enda svenska chansen till guld är nog Alshammar på 50 fjäril. Jag vet inte om det är den uppgivna känslan inför friidrotts-VM som smittar av sig, men jag tror banne mig nog inte ens på det heller.
Kanske kan det dock bli ett EM-guld till, innan sommaren är över. Snart spelar det svenska damlandslaget i fotboll EM i Finland. Man gör det, som så ofta förr, som en av favoriterna. Många gånger har det känts som ett märkligt och obefogat epitet. Men det skulle faktiskt kunna vara något på gång nu. Laget har nio raka utan förlust. Denna svit innefattar segrar mot bl.a. Brasilien, Tyskland, USA och Norge. Kan laget nu bara skärpa sig även i ett stort slutspel, så tycks ju alla möjligheter finnas för god framgång. Kanske det bl.a. är dags för att göra sig av med det gamla premiärmatchspöket...?
I väntans tider
Jag hade tänkt skriva om Lucio. Om att det äntligen rasslat till rejält i Inters inkorg. Om att det är en mycket bra värvning av en av världens bästa mittbackar, kapten i världens bästa landslag, gammal världsmästare och nybliven Fed Cup-mästare. Om att det var precis en sådan sorts värvning som både Zlatan och Mourinho måste ha myst åt. Även om Lucio inte direkt bidrar till att sänka Inters redan höga medelålder, så är det ändå en CL-värvning av klass. Och 31 år är ju ingen ålder för en back.
Jag hade tänkt skriva om Maxwell. Om vad som säkert måste ha känts som ett dråpslag för Zlatan, att hans uttalat bäste vän i laget blivit klar för Barcelona, som Zlatan själv varit på väg till av och från under i stort sett hela sommaren.
Men just nu finns all anledning att istället skriva om just Zlatan! För det ser ju onekligen ut som att han kommer att kunna återförenas med sin bäste vän förr än någon hade anat. Här sitter man verkligen i väntans tider. När jag rutinmässigt nu på morgonen, efter att ha avhandlat mailskörden, gick till Sportbladets hemsida möttes jag av rubriken att Zlatan är klar för Barca. Detta enligt spanska tidningar, som menar att en enorm bytesaffär är på g, där Inter får Eto'o och Hleb (och ytterligare 440 miljoner(!)) för Zlatan. Om detta nu verkligen är så, ja men då är det ju faktiskt lite småhäftigt. Världens just nu överlägset bästa klubblag, regerande spanska ligamästare, regerande spanska cupmästare och regerande CL-mästare, tycks ha valt en svensk till förstärkning inför kommande säsong. Väntar nu otåligt på fler uppgifter som kan bekräfta detta.
Så här skrev jag i höstas, efter att Kalmar vunnit allsvenskan:
"Kalmar vann, alltså. (...) Måste ändå sägas att jag tyckte lite bättre om Elfsborgs serieseger för två år sedan, helt enkelt eftersom det känns som ett lag med så mycket större potential än Kalmar. Elfsborg har egen arena, (...) och började så smått bygga en internationell rutin med sitt CL-kval (inget klubblag i världens skulle ha slagit ut Valencia där och då). Synd och skam att de inte fått chansen igen sedan dess, Elfsborg är Sveriges biljett ut i Europa! (...) Kalmar har ingen egen arena, och planer på att bygga en verkar ju inte heller finnas. Om inte Kalmar åker ut med dunder och brak i CL-kvalets andra runda, så gör de det smått otroligt bra! Kalmar har helt enkelt ingen framtid..."
I onsdags klev Kalmar in i CL-kvalet för att försvara de svenska färgerna. Det talades vitt och brett om Rasmus Elm, Sveriges största talang just nu, och om Nanne Bergstrand, med sin värdefulla rutin från äventyret med Helsingborg. Men Kalmar lämnade Ungern och mötet med Debrecen (ett lag som Elfsborg slog ut i sitt CL-kval 2007) som ganska så rejäla förlorare. Man höll länge 0-0, men orkade till slut inte stå emot trycket och släppte in två dyrbara mål i slutet. 0-2. Tack för kaffet. Nu krävs totalfotboll i returen, med glatt anfall och en makalös försvarsinsats för att laget ska kunna kravla sig vidare åtminstone en kvalrunda.
I går klev Helsingborg och Elfsborg in i Europa League-kvalet för att försvara de svenska färgerna. Elfsborg spelade ut hemma mot ungerska Haladás besegrades med 3-0, det kunde ha varit det dubbla. Och Helsingborg bortaslog georgiska Zestafoni med 2-1. Båda lagen la därmed en god grund för avancemang. Må så vara att dessa båda klubbars motstånd var marginellt sämre än det Kalmar stötte på, men i alla fall:
I rest my case...'nuff said...
Idag inleds sim-VM. Det finns förmodligen en enda chans till svenskt guld, och det är Alshammar på 50 fjäril. Låtom oss hoppas...
Jag hade tänkt skriva om Maxwell. Om vad som säkert måste ha känts som ett dråpslag för Zlatan, att hans uttalat bäste vän i laget blivit klar för Barcelona, som Zlatan själv varit på väg till av och från under i stort sett hela sommaren.
Men just nu finns all anledning att istället skriva om just Zlatan! För det ser ju onekligen ut som att han kommer att kunna återförenas med sin bäste vän förr än någon hade anat. Här sitter man verkligen i väntans tider. När jag rutinmässigt nu på morgonen, efter att ha avhandlat mailskörden, gick till Sportbladets hemsida möttes jag av rubriken att Zlatan är klar för Barca. Detta enligt spanska tidningar, som menar att en enorm bytesaffär är på g, där Inter får Eto'o och Hleb (och ytterligare 440 miljoner(!)) för Zlatan. Om detta nu verkligen är så, ja men då är det ju faktiskt lite småhäftigt. Världens just nu överlägset bästa klubblag, regerande spanska ligamästare, regerande spanska cupmästare och regerande CL-mästare, tycks ha valt en svensk till förstärkning inför kommande säsong. Väntar nu otåligt på fler uppgifter som kan bekräfta detta.
Så här skrev jag i höstas, efter att Kalmar vunnit allsvenskan:
"Kalmar vann, alltså. (...) Måste ändå sägas att jag tyckte lite bättre om Elfsborgs serieseger för två år sedan, helt enkelt eftersom det känns som ett lag med så mycket större potential än Kalmar. Elfsborg har egen arena, (...) och började så smått bygga en internationell rutin med sitt CL-kval (inget klubblag i världens skulle ha slagit ut Valencia där och då). Synd och skam att de inte fått chansen igen sedan dess, Elfsborg är Sveriges biljett ut i Europa! (...) Kalmar har ingen egen arena, och planer på att bygga en verkar ju inte heller finnas. Om inte Kalmar åker ut med dunder och brak i CL-kvalets andra runda, så gör de det smått otroligt bra! Kalmar har helt enkelt ingen framtid..."
I onsdags klev Kalmar in i CL-kvalet för att försvara de svenska färgerna. Det talades vitt och brett om Rasmus Elm, Sveriges största talang just nu, och om Nanne Bergstrand, med sin värdefulla rutin från äventyret med Helsingborg. Men Kalmar lämnade Ungern och mötet med Debrecen (ett lag som Elfsborg slog ut i sitt CL-kval 2007) som ganska så rejäla förlorare. Man höll länge 0-0, men orkade till slut inte stå emot trycket och släppte in två dyrbara mål i slutet. 0-2. Tack för kaffet. Nu krävs totalfotboll i returen, med glatt anfall och en makalös försvarsinsats för att laget ska kunna kravla sig vidare åtminstone en kvalrunda.
I går klev Helsingborg och Elfsborg in i Europa League-kvalet för att försvara de svenska färgerna. Elfsborg spelade ut hemma mot ungerska Haladás besegrades med 3-0, det kunde ha varit det dubbla. Och Helsingborg bortaslog georgiska Zestafoni med 2-1. Båda lagen la därmed en god grund för avancemang. Må så vara att dessa båda klubbars motstånd var marginellt sämre än det Kalmar stötte på, men i alla fall:
I rest my case...'nuff said...
Idag inleds sim-VM. Det finns förmodligen en enda chans till svenskt guld, och det är Alshammar på 50 fjäril. Låtom oss hoppas...
tisdag 14 juli 2009
Silly season & ÖSK
Det är sedan länge sommaruppehåll i de stora, starka ligorna i Europa, de som betyder något... Hiskeliga summor läggs upp för världsspelare efter världsspelare. Om förra sommaren bjöd på en relativt blek silly season, så har årets varit den raka motsatsen. Redan har namnkunniga spelare som Cristiano Ronaldo, Kaká, Tevez, Benzema och Owen flyttat på sig. Nu sägs också Adebayor vara på väg bort, och ständiga rykten surrar givetvis kring både Zlatan och Ribéry.
Finns det något lag att lyfta fram hittills under sommaren, förutom givna Real Madrid som lagt 2 miljarder på Ronaldo, Kaká och Benzema, så är det Manchester City. Laget hade redan en riktigt stark forwarduppsättning (Robinho, Jô, Roque Santa Cruz, Bellamy) när man idag defenitivt signade Tevez. Som om nu inte detta vore nog verkar även Arsenals Emmanuel Adebayor vara på stark ingång till City. Det hade givetvis varit roligare om man kunde skriva att det var ett faktum, men så är tyvärr inte fallet än. Men det känns onekligen riktigt hett, liksom hela Manchester City. Alla som vill möta ett anfall bestående av Tevez och Adebayor på topp, med Robinho som släpande forward, räcker upp en hand...
För svensk del känns det väl så där lagom upphetsande. Kanske är det mest glädjande hittills Mattias Bjärsmyrs övergång till Panathinaikos? Eller möjligtvis Mellbergs flytt till Olympiakos? Grekland ser ut att bli den svenska fotbollens nya Holland. Och på tal om Holland, där är det minsann trögsålt. Det känns rimligtvis som att de flesta större europeiska klubbar med självaktning bör ha funderat över Marcus Berg, åtminstone någon gång under den senaste månaden. Men från Groningen rapporteras nu total stiltje. Och att ingen klubb rycker skjortan av Rasmus Elm, det är banne mig en riktig gåta det.
Och hur går det egentligen med Zlatan. Det verkar ju uppenbarligen som att han till slut blir kvar i Inter. Ett Inter, som inte på något sätt stärkt sina chanser att vinna den så hett eftertraktade Champions League. Så hur de (om det nu blir så) lyckats locka Zlatan kvar i laget, det är banne mig ännu en riktig gåta. Denna totala brist på ambition, och märkliga ovilja att blanda sig i stora transfers, så länge det inte gäller egna spelare bort från klubben, är häpnadsväckande. Det känns som att Inter sysslat med konstgjort andning i ett par säsonger nu. En Zlatan räcker för att vinna ett Serie A på dekis. Men för att vinna CL krävs åtminstone ett par spelare till av samma kaliber. Inter är inte i närheten av att kunna mönstra ens EN sådan spelare till. Att Zlatan därför stannar, är i så fall bara att beklaga. Mourinho sa det själv, att laget inte alls ser ut som han hade hoppats.
Tänk vad makalöst kul det hade varit att se honom i United. Och när man tänker på det, varför inte? United har sålt både Ronaldo och Tevez, och har helt plötsligt tappat stora av det monsteranfall som skrämt skiten ur konkurrenter i två säsonger. Nu är det lillebror City som skräms istället, åtminstone på förhand. Ferguson hävdar att det minsann är sluthandlat, men jag undrar om han verkligen kommer att kunna stå för det uttalandet. Om ekonomin över huvudtaget inte spelade in, är jag rätt säker på att de flesta storklubbarna skulle byta Ronaldo mot Zlatan rakt av. Ett naivt sätt att tänka måhända, men ändå en intressant disskution. Zlatan vore den perfekte ersättaren för United.
Och glöm för all del inte bort Arsenal. Om man nu tappar Adebayor till just City, vem vore då bättre lämpad att ersätta än Zlatan? I Zlatan får Arsenal både en spelande forward och en powerforward, som dessutom gör många mål. Kanske skulle Wenger med ett sådant köp också kunna blidka sina fans, som börjar bli allt tröttare på Arsenals roll bland storklubbarna som talangbank. Zlatan vore den perfekta värvningen för Arsenal.
På hemmaplan har allsvenskan dragit igång efter sommaruppehållet. För Örebros del började det lite försiktigt med 1-1 och en pinne hemma mot stora, stygga AIK (som sätter ära och heder i att bokstavligt talat knäcka benen på så många motståndare som möjligt). Igår sprattlade dock Örebro till ordentligt i bortamötet mot mittenkollegan Trelleborg. Båda lagen på samma poäng och med lika många mål gjorda inför matchen. Trelleborg har alltid haft svårt för Örebro, men nu hade man en makalöst tung svit på 13 raka hemmamatcher utan förlust hemma. Tungt att gå upp mot. Men en het finne och en alltid lika trygg Alvbåge var vad som behövdes för att lämna Vångavallen med en 1-0-seger, och tre sköna, sköna poäng. Segern innebär avancemang till sjätteplats, och nu har Örebro bara de förväntade topplagen IFK Göteborg, Elfsborg, AIK, Helsingborg och Kalmar framför sig. Bara och bara...det är väl tufft så det räcker, i och för sig. Men poängen är en annan, nämligen att Örebro nu ligger högst placerad av de lag som "inte ska vinna Allsvenskan". Inget Trelleborg, Gefle eller Halmstad före. Precis så som det SKA vara, till att börja med. Härnäst väntar BK Häcken, hemma på måndag. Det är ju tragik att man inte kommer kunna vara på plats! Men en (förväntad) seger där, och det börjar se makalöst trevligt ut, på riktigt!
Finns det något lag att lyfta fram hittills under sommaren, förutom givna Real Madrid som lagt 2 miljarder på Ronaldo, Kaká och Benzema, så är det Manchester City. Laget hade redan en riktigt stark forwarduppsättning (Robinho, Jô, Roque Santa Cruz, Bellamy) när man idag defenitivt signade Tevez. Som om nu inte detta vore nog verkar även Arsenals Emmanuel Adebayor vara på stark ingång till City. Det hade givetvis varit roligare om man kunde skriva att det var ett faktum, men så är tyvärr inte fallet än. Men det känns onekligen riktigt hett, liksom hela Manchester City. Alla som vill möta ett anfall bestående av Tevez och Adebayor på topp, med Robinho som släpande forward, räcker upp en hand...
För svensk del känns det väl så där lagom upphetsande. Kanske är det mest glädjande hittills Mattias Bjärsmyrs övergång till Panathinaikos? Eller möjligtvis Mellbergs flytt till Olympiakos? Grekland ser ut att bli den svenska fotbollens nya Holland. Och på tal om Holland, där är det minsann trögsålt. Det känns rimligtvis som att de flesta större europeiska klubbar med självaktning bör ha funderat över Marcus Berg, åtminstone någon gång under den senaste månaden. Men från Groningen rapporteras nu total stiltje. Och att ingen klubb rycker skjortan av Rasmus Elm, det är banne mig en riktig gåta det.
Och hur går det egentligen med Zlatan. Det verkar ju uppenbarligen som att han till slut blir kvar i Inter. Ett Inter, som inte på något sätt stärkt sina chanser att vinna den så hett eftertraktade Champions League. Så hur de (om det nu blir så) lyckats locka Zlatan kvar i laget, det är banne mig ännu en riktig gåta. Denna totala brist på ambition, och märkliga ovilja att blanda sig i stora transfers, så länge det inte gäller egna spelare bort från klubben, är häpnadsväckande. Det känns som att Inter sysslat med konstgjort andning i ett par säsonger nu. En Zlatan räcker för att vinna ett Serie A på dekis. Men för att vinna CL krävs åtminstone ett par spelare till av samma kaliber. Inter är inte i närheten av att kunna mönstra ens EN sådan spelare till. Att Zlatan därför stannar, är i så fall bara att beklaga. Mourinho sa det själv, att laget inte alls ser ut som han hade hoppats.
Tänk vad makalöst kul det hade varit att se honom i United. Och när man tänker på det, varför inte? United har sålt både Ronaldo och Tevez, och har helt plötsligt tappat stora av det monsteranfall som skrämt skiten ur konkurrenter i två säsonger. Nu är det lillebror City som skräms istället, åtminstone på förhand. Ferguson hävdar att det minsann är sluthandlat, men jag undrar om han verkligen kommer att kunna stå för det uttalandet. Om ekonomin över huvudtaget inte spelade in, är jag rätt säker på att de flesta storklubbarna skulle byta Ronaldo mot Zlatan rakt av. Ett naivt sätt att tänka måhända, men ändå en intressant disskution. Zlatan vore den perfekte ersättaren för United.
Och glöm för all del inte bort Arsenal. Om man nu tappar Adebayor till just City, vem vore då bättre lämpad att ersätta än Zlatan? I Zlatan får Arsenal både en spelande forward och en powerforward, som dessutom gör många mål. Kanske skulle Wenger med ett sådant köp också kunna blidka sina fans, som börjar bli allt tröttare på Arsenals roll bland storklubbarna som talangbank. Zlatan vore den perfekta värvningen för Arsenal.
På hemmaplan har allsvenskan dragit igång efter sommaruppehållet. För Örebros del började det lite försiktigt med 1-1 och en pinne hemma mot stora, stygga AIK (som sätter ära och heder i att bokstavligt talat knäcka benen på så många motståndare som möjligt). Igår sprattlade dock Örebro till ordentligt i bortamötet mot mittenkollegan Trelleborg. Båda lagen på samma poäng och med lika många mål gjorda inför matchen. Trelleborg har alltid haft svårt för Örebro, men nu hade man en makalöst tung svit på 13 raka hemmamatcher utan förlust hemma. Tungt att gå upp mot. Men en het finne och en alltid lika trygg Alvbåge var vad som behövdes för att lämna Vångavallen med en 1-0-seger, och tre sköna, sköna poäng. Segern innebär avancemang till sjätteplats, och nu har Örebro bara de förväntade topplagen IFK Göteborg, Elfsborg, AIK, Helsingborg och Kalmar framför sig. Bara och bara...det är väl tufft så det räcker, i och för sig. Men poängen är en annan, nämligen att Örebro nu ligger högst placerad av de lag som "inte ska vinna Allsvenskan". Inget Trelleborg, Gefle eller Halmstad före. Precis så som det SKA vara, till att börja med. Härnäst väntar BK Häcken, hemma på måndag. Det är ju tragik att man inte kommer kunna vara på plats! Men en (förväntad) seger där, och det börjar se makalöst trevligt ut, på riktigt!
söndag 28 juni 2009
Summa sumarum & tillskott på listan
Så fick vi då vara med om en sån där magisk kväll, när allt helt plötsligt var möjligt!
Det var en fantastik sommarkväll, så som de varit hela veckan. Det skulle grillas burgare och hejas på svensk fotbolls framtid. Knappt han vi bänka oss innan vi satte tändstickan i halsen. 1-0 till England på hörna, en minut in i matchen. Det kändes sen ganska påtagligt att detta skulle bli en tuff match. Sverige spelade inget vidare, tycktes ha lämnat det fina flyt man haft i de tre första matcherna kvar nere i Skåne. Och när England fick både 2-0 och 3-0 (också de på hörnor), då var det bara att plocka fram en ny tändsticka och tända på grillen. Kvällen hade officiellt övergått från fotbollshäng med mat till matfixarhäng med fotboll i bakgrunden. Men som sagt, detta var ju en sån där magisk kväll, när allt helt plötsligt var möjligt. Det borde vi förstås ha anat. Det handlade ju trots allt om Sveriges NYA landslag. Efter att England först varit snubblande nära 4-0 och en total punktering av matchen, kom reduceringen. Berg, förstås. Bara några minuter senare kom nästa reducering. Toivonen. Och ytterligare några minuter senare kom kvitteringen med stort K. Söder, yngst i hela turneringen, klackade fram Berg till hans sjunde mål (och mer eller mindre säkrad titel som turneringens skyttekung). Snyggare än så, i kombinationen skönhet och betydelse, blir inte ett mål! Euforin var givetvis total! Vi hade fått bevittna Istanbul 2.0, och allt var sanslös glädje. England fick tacka sin lyckliga stjärna att matchen var så pass långt skriden, annars hade de förmodligen tappat det under ordinarie tid. 3-3. Full tid. Förlängning. En förlängning där Sverige styrde totalt. England hade inget, Sverige hade allt. Det var svårt att inte, än en gång, tänka tillbaka på EM i Portugal 2004, och Sveriges kvartsfinal mot Holland som ju också gick till förlängning, där Sverige var det bättre laget. Men precis som då vägrade bollen leta sig in förbi målvakt och virke. Straffar. Pest och kolera. Jobbigt värre. Jag mådde verkligen dåligt, så snabbt blodet pumpade. Första straffläggare för England: James Milner. Englands bäste spelare så långt turneringen. Den store ledaren, den störste stjärnan. Ett av Englands säkraste kort i straffsparksläggningen. Så gick det som det så ofta går, när ett lags viktigaste spelare på ett föredömligt sätt ska leda sitt lag genom straffsparksläggningen. Miss. Morgonluft. Segerkänning. Första straffläggare för Sverige: Marcus Berg. Sveriges bäste spelare så långt i turneringen. Den store ledaren, den störste stjärnan. Ett av Sveriges säkraste kort i straffsparksläggningen. Så gick det som det så ofta går, när ett lags viktigaste spelare på ett föredömligt sätt ska leda sitt lag genom straffsparksläggningen. Miss. Irritation. Ångest. Resten av straffläggningen förlöpte sedan i stort sett identiskt för båda lag, så när som på att Sverige hade ytterligare en spelare som missade sin straff. All heder åt Molins, som föredömligt bad att få ta hand om straff nummer sex. Tyvärr, för hans och allas vår del, så vinner varken heder eller stolpskott straffuppgörelser...
Förlusten känns ändå (så många har redan skrivit det) som en seger för svensk fotboll. Detta var ju trots allt bara början!
Hoppas nu att Berg och Zlatan får chansen att spela ihop sig till det makalösa anfallspar de har potential att bli. Henke har gjort makalöst mycket för svensk fotboll, men enough is enough. Jag har verkligen inte varit den som skrikit mig hes över att Henke borde kliva tillbaka. Så länge svensk fotboll inte haft något bättre alternativ, har det känts fullt naturligt att fortsätta med Henke. Inte minst som Lagerbäck (med en smula dålig tajming, må hända) valde att utse honom till lagkapten. Men det är uppenbart att Henke inte nått upp till sin normalt så internationellt fina standard hittills denna säsong. Friläget han brände mot Danmark hemma på Råsunda, var ett läge som han satt 10 gånger av 9 förra säsongen, 5 av dessa dessutom med ögonbindel. Det var, förutom det uppenbara att han inte varit lyckosam i sitt spel de senaste landslagsmatcherna (eller i Helsingborg för den delen), det ultimata bevistet på att Henke inte (längre?) är den Henke som Henke kan vara. När det nu då poppat upp ett glödhett alternativ i Marcus Berg, för tusan (!!), släpp fram honom! Vi behöver väl inte ens ta upp det där med ålder och framtid...
Så U21-EM tar slut ikväll. Utan svensk medverkan. Men så kan det gå, inte ens Italien lyckades ta sig dit. Igår tog det andra stora pågående fotbollsmästerskapet slut. I Confederations Cup möttes till att börja med Spanien och Sydafrika i match om bronset. En riktigt, riktigt trist historia, fram tills dess att Sydafrika tog ledningen med ca kvarten kvar. Med semifinalen, där Sydafrika åkte ut på en frispark med tre minuter kvar, i färskt minne var det sedan otroligt at bevittna hur Spanien gjorde 1-1 med just tre minuter kvar, och bara minuten senare också 2-1. Det var hjärtkrossande att se Sydafrikas förbundskapten Santana och hans ansiktsuttryck som sa att "Det här händer bara inte igen...". Men det gjorde ju inte det! I tredje övertidsminuten ställde Sydafrika upp för frispark, en bra bit från straffområdet. Men det brydde sig inte Mphela om (som bytts in och fem minuter senare gjort 1-0). Med ett makalöst vackert mästerstycke, borrade han in bollen i världens bäste målvakts bortre hörn. Helt magiskt! En livlös match hade blivit en galen match. Spanien fick till slut avgöra i andra förlängningskvarten. Programenligt.
Sedan tog finalen vid. Ett uträknat USA ställdes mot världens genom tiderna bästa och mest mytomspunna landslag. Och gjorde 2-0 på dem under första halvlek. Men sedan visade Brasilien, kanske för första gången under denna turnering, varför de förtjänar detta epitet. 0-2 blev 3-2 med bara ett par minuter kvar. En fullständigt överlycklig Lucio fick nicka in det avgörande målet, och det som sedan följde efter slutsignal var häftigt. Brasilianarna tog på sig tröjor med texten "I love Jesus", samlades sedan i en ring, föll på knä och bad intensivt. En mäktig upplevelse. Och allt slutade som det brukar. Med brasiliansk seger.
Det var ett tag sedan vi fick uppdatera listan. Men nu har det svenska kanotlandslaget sprattlat till rejält. Det rör sig, förvisso, om EM-guld. Men som tidigare skrivits, så handlar det ju ändå om ett stort mästerskap där Sverige får stå högst upp på pallen. Anders Gustafsson, Sofia Paldanius och Josefin Nordlöw (de två sistnämnda i par) fixade i helgen två fina EM-guld, och något att se fram emot i London 2012.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Sitter nu på jobbet och lyssnar på SR:s livesändning av Robin Söderlings möte med Roger Federer i Wimbledons fjärde omgång. Det är komiskt att höra (och även läsa i allsköns media) hur totalt nederlagstippad Söderling är. Strandberg: "Vi är glada för varje gem vi kan få."
Det var en fantastik sommarkväll, så som de varit hela veckan. Det skulle grillas burgare och hejas på svensk fotbolls framtid. Knappt han vi bänka oss innan vi satte tändstickan i halsen. 1-0 till England på hörna, en minut in i matchen. Det kändes sen ganska påtagligt att detta skulle bli en tuff match. Sverige spelade inget vidare, tycktes ha lämnat det fina flyt man haft i de tre första matcherna kvar nere i Skåne. Och när England fick både 2-0 och 3-0 (också de på hörnor), då var det bara att plocka fram en ny tändsticka och tända på grillen. Kvällen hade officiellt övergått från fotbollshäng med mat till matfixarhäng med fotboll i bakgrunden. Men som sagt, detta var ju en sån där magisk kväll, när allt helt plötsligt var möjligt. Det borde vi förstås ha anat. Det handlade ju trots allt om Sveriges NYA landslag. Efter att England först varit snubblande nära 4-0 och en total punktering av matchen, kom reduceringen. Berg, förstås. Bara några minuter senare kom nästa reducering. Toivonen. Och ytterligare några minuter senare kom kvitteringen med stort K. Söder, yngst i hela turneringen, klackade fram Berg till hans sjunde mål (och mer eller mindre säkrad titel som turneringens skyttekung). Snyggare än så, i kombinationen skönhet och betydelse, blir inte ett mål! Euforin var givetvis total! Vi hade fått bevittna Istanbul 2.0, och allt var sanslös glädje. England fick tacka sin lyckliga stjärna att matchen var så pass långt skriden, annars hade de förmodligen tappat det under ordinarie tid. 3-3. Full tid. Förlängning. En förlängning där Sverige styrde totalt. England hade inget, Sverige hade allt. Det var svårt att inte, än en gång, tänka tillbaka på EM i Portugal 2004, och Sveriges kvartsfinal mot Holland som ju också gick till förlängning, där Sverige var det bättre laget. Men precis som då vägrade bollen leta sig in förbi målvakt och virke. Straffar. Pest och kolera. Jobbigt värre. Jag mådde verkligen dåligt, så snabbt blodet pumpade. Första straffläggare för England: James Milner. Englands bäste spelare så långt turneringen. Den store ledaren, den störste stjärnan. Ett av Englands säkraste kort i straffsparksläggningen. Så gick det som det så ofta går, när ett lags viktigaste spelare på ett föredömligt sätt ska leda sitt lag genom straffsparksläggningen. Miss. Morgonluft. Segerkänning. Första straffläggare för Sverige: Marcus Berg. Sveriges bäste spelare så långt i turneringen. Den store ledaren, den störste stjärnan. Ett av Sveriges säkraste kort i straffsparksläggningen. Så gick det som det så ofta går, när ett lags viktigaste spelare på ett föredömligt sätt ska leda sitt lag genom straffsparksläggningen. Miss. Irritation. Ångest. Resten av straffläggningen förlöpte sedan i stort sett identiskt för båda lag, så när som på att Sverige hade ytterligare en spelare som missade sin straff. All heder åt Molins, som föredömligt bad att få ta hand om straff nummer sex. Tyvärr, för hans och allas vår del, så vinner varken heder eller stolpskott straffuppgörelser...
Förlusten känns ändå (så många har redan skrivit det) som en seger för svensk fotboll. Detta var ju trots allt bara början!
Hoppas nu att Berg och Zlatan får chansen att spela ihop sig till det makalösa anfallspar de har potential att bli. Henke har gjort makalöst mycket för svensk fotboll, men enough is enough. Jag har verkligen inte varit den som skrikit mig hes över att Henke borde kliva tillbaka. Så länge svensk fotboll inte haft något bättre alternativ, har det känts fullt naturligt att fortsätta med Henke. Inte minst som Lagerbäck (med en smula dålig tajming, må hända) valde att utse honom till lagkapten. Men det är uppenbart att Henke inte nått upp till sin normalt så internationellt fina standard hittills denna säsong. Friläget han brände mot Danmark hemma på Råsunda, var ett läge som han satt 10 gånger av 9 förra säsongen, 5 av dessa dessutom med ögonbindel. Det var, förutom det uppenbara att han inte varit lyckosam i sitt spel de senaste landslagsmatcherna (eller i Helsingborg för den delen), det ultimata bevistet på att Henke inte (längre?) är den Henke som Henke kan vara. När det nu då poppat upp ett glödhett alternativ i Marcus Berg, för tusan (!!), släpp fram honom! Vi behöver väl inte ens ta upp det där med ålder och framtid...
Så U21-EM tar slut ikväll. Utan svensk medverkan. Men så kan det gå, inte ens Italien lyckades ta sig dit. Igår tog det andra stora pågående fotbollsmästerskapet slut. I Confederations Cup möttes till att börja med Spanien och Sydafrika i match om bronset. En riktigt, riktigt trist historia, fram tills dess att Sydafrika tog ledningen med ca kvarten kvar. Med semifinalen, där Sydafrika åkte ut på en frispark med tre minuter kvar, i färskt minne var det sedan otroligt at bevittna hur Spanien gjorde 1-1 med just tre minuter kvar, och bara minuten senare också 2-1. Det var hjärtkrossande att se Sydafrikas förbundskapten Santana och hans ansiktsuttryck som sa att "Det här händer bara inte igen...". Men det gjorde ju inte det! I tredje övertidsminuten ställde Sydafrika upp för frispark, en bra bit från straffområdet. Men det brydde sig inte Mphela om (som bytts in och fem minuter senare gjort 1-0). Med ett makalöst vackert mästerstycke, borrade han in bollen i världens bäste målvakts bortre hörn. Helt magiskt! En livlös match hade blivit en galen match. Spanien fick till slut avgöra i andra förlängningskvarten. Programenligt.
Sedan tog finalen vid. Ett uträknat USA ställdes mot världens genom tiderna bästa och mest mytomspunna landslag. Och gjorde 2-0 på dem under första halvlek. Men sedan visade Brasilien, kanske för första gången under denna turnering, varför de förtjänar detta epitet. 0-2 blev 3-2 med bara ett par minuter kvar. En fullständigt överlycklig Lucio fick nicka in det avgörande målet, och det som sedan följde efter slutsignal var häftigt. Brasilianarna tog på sig tröjor med texten "I love Jesus", samlades sedan i en ring, föll på knä och bad intensivt. En mäktig upplevelse. Och allt slutade som det brukar. Med brasiliansk seger.
Det var ett tag sedan vi fick uppdatera listan. Men nu har det svenska kanotlandslaget sprattlat till rejält. Det rör sig, förvisso, om EM-guld. Men som tidigare skrivits, så handlar det ju ändå om ett stort mästerskap där Sverige får stå högst upp på pallen. Anders Gustafsson, Sofia Paldanius och Josefin Nordlöw (de två sistnämnda i par) fixade i helgen två fina EM-guld, och något att se fram emot i London 2012.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Sitter nu på jobbet och lyssnar på SR:s livesändning av Robin Söderlings möte med Roger Federer i Wimbledons fjärde omgång. Det är komiskt att höra (och även läsa i allsköns media) hur totalt nederlagstippad Söderling är. Strandberg: "Vi är glada för varje gem vi kan få."
onsdag 24 juni 2009
U21 & för-VM
Återkoppling relativt direkt då. Det går ju inte att hålla sig! Oj oj oj, nu kan vad som helst hända! Serbien blev ju en munsbit! Min själ! Sverige var aldrig nära att svikta. Jag ska erkänna att jag efter 2-0-målet fann mig själv sitta och tänka att det hela var över nu, att matchen bara skulle spelas av. Och jag tyckte det var lite småtråkigt. Men så reducerade Serbien, och genast blev det istället skitjobbigt. Direkt blev jag övertygad om att serberna nu skulle få upp farten, att Tosic skulle höja sig till övermänsklig nivå, att Sverige skulle klappa igenom. Men inte hann det gå en minut, innan Toivonen, med en makalöst vacker förstatouch, skickade bollen retfullt långsamt förbi målvakt och utom räckhåll för tillskyndande försvarare in i mål. Ett mål som följdes upp av total eufori, minst lika mycket på grund av att matchen var så sjukt galen som att Sverige åter satt rejält i förarsätet. Segern med 3-1 blev sedan odiskutabel, inte minst efter att serberna skämt ut sig själva genom fult spel med två röda kort som resultat. Fult spelande serber, visst. Men de svenska lirarna tycks vara bättre på precis allt än sina äldre kollegor i A-landslaget, vilket också innefattar extrema skådespelartalanger. Om det här unga svenska landslaget bjudit oss på saker som vi på sistone inte varit vana vid att se blågula landslag göra, så som fint passningsspel, målkänsla, jävlaranamma och makalösa förstatoucher, så har de också bjudit oss på ett knippe fina filmningar som på olika sett genererat i fördelar. Men där ska vi absolut inte fastna. Då är det mycket roligare att prata om till exempel den där förstatouchen. Dessa unga spelare tycks besitta en teknik som ger dem en magisk förstatouch, vilket leder till ett snabbt, vackert och tekniskt avancerat passningsspel. Det är en sådan markant skillnad mot vad vi får se i det vuxna landslaget, så det i högsta grad är anmärkningsvärt!
Vi ska också prata lite om Marcus Berg. Det florerade rykten innan matchen om att han var klar för Ajax. Efter att han sedan gjort mål nummer 4 och 5 i matchen mot Serbien, kändes just den övergången snopen. Känslan var att han nu egentligen satt i position att kunna välja och vraka bland betydligt mer namnkunniga klubbar än så. Men så var det som det var med det ryktet, det var ju just bara ett (av så många) rykte. Inget klart, inget påskrivet. Marcus Berg har skrivit historia genom sina fem mål, något som ingen annan mäktat med sedan turneringen antog den gällande formen. Spelare som Gilardino och Huntelaar får här se sig besegrade. Han verkar minsann lite småkaxig och ego, den där Berg. Konstant gick han på egna avslut så fort han fick bollen, i matchen mot Serbien. Han föreföll också falla ganska så lätt vid flera tillfällen och verkade allmänt grinig över hur han (som han själv tyckte) blev alldeles för hårt omhändertagen av serberna. Men onekligen gör detta honom än mer spännande. Får han komma ut till större sammanhang illa kvickt, bort från den numera så intetsägande holländska ligan, så kan Sverige i Berg och Zlatan ha ett riktigt fint anfallspar på gång.
Hur långt kan Sverige gå nu? Att säga saker som att "Sverige KAN minsann gå hela vägen nu", känns som att säga goddag, yxskaft. Av de fyra lag som nu ska spela semifinal, KAN givetvis alla vinna. Detta fick vi om inte annat ett riktigt skönt exempel på igår, återkommer till det. Fråga bör väl snarare vara vad man vågar TRO. Finns det fog för att verkligen TRO att Sverige går hela vägen, att de slår ut ett på pappret urstarkt England, och tämjer världens bästa Italien? Ja, men varför inte? Lika svårt som det är att tänka sig detta scenario, lika svårt är det också att tänka sig att något av de kvarvarande lagen faktiskt slår Sverige, i den ursinniga form man är i.
Igår, ja. Det pågår ju ett för-VM också. Jag har ljuva minnen från för-VM 2005, hur det spelades makalös fotboll med stora stjärnor. Det har det sannerligen gjorts även denna gång. Själv har jag bara inte följt det lika hårt som senast. Igår gick alltså första semifinalen, mellan Spanien och USA. Spanien, som förrutom en skakad Iniesta, ställde upp med absolut bästa tänkbara lag. Världsstjärnor, och nyckelspelare i sina respektive klubblag (Real Madrid, Barcelona, Arsenal, Liverpool etc.), på varenda position. Mot ett USA, som mönstrade Charlie Davies (Hammarby) på topp. Vem hade satsat en hunka på USA? Ja, precis. Vem hade varit så smart...?
Det gick ju precis så som man egentligen borde ha fattat. Spanien jagade rekord i antal matcher utan förlust, jakten på finalplats var bara en formalitet. Det är klart att de skulle åka på pumpen. Det hela kändes lite som när Roger Federer spelar match mot underlägset motstånd. Man känner till hans enorma kapacitet, men han gör ändå inte så mycket mer än vad som behövs. Han sparar sin bästa tennis tills då han verkligen blir pressad, han går på halvfart så länge han kan. Det gjorde Spanien igår. Man tänkte säkerligen att det skulle räcka mot ett USA som bara vunnit en match i gruppspelet och gått vidare på målskillnad. Den avgörande skillnaden mellan Spanien och Roger Federer igår kväll, var dock att Spanien aldrig lyckades höja sig till sin maxnivå. Ett tvåmålsunderläge var uppenbarligen inte morot nog för att locka fram det bästa. USA lyckades försvara sig ända in i kaklet och kom ut på andra sidan 90 minuter som segrare, tack vare ett tidigt ledningsmål när Spanien fortfarande värmde upp, och ett mycket tungt 2-0-mål i precis det läge då Spanien höll på att samla kraft inför ett avslutande dödstryck mot det amerikanska målet under den sista kvarten. Och visst, trycket kom ändå, men vad hjälpte det denna kväll då det amerikanska försvaret var tätare än vid moboliseringen efter 11 september...?
Det känns ändå, på något sätt, makalöst trevligt att ha USA i final. Jag har skrivit om det förr, att fotbollsvärlden behöver USA och intresset från amerikanarna. Och för att det amerikanska fotbollslandslaget ska orka fortsätta att jobba i motvind i sitt eget hemland, behövs emellanåt en framgång. Oavsett hur finalen nu går, finns det något betydligt trevligare och färskare för den amerikanska befolkningen att relatera till än kvartsfinalplatsen i VM i Japan/Sydkorea '02.
Så kan det gå. Någon drömfinal mellan Brasilien och Spanien blir det inte denna gång. Tur då att VM spelas på riktigt först nästa år.
Vi ska också prata lite om Marcus Berg. Det florerade rykten innan matchen om att han var klar för Ajax. Efter att han sedan gjort mål nummer 4 och 5 i matchen mot Serbien, kändes just den övergången snopen. Känslan var att han nu egentligen satt i position att kunna välja och vraka bland betydligt mer namnkunniga klubbar än så. Men så var det som det var med det ryktet, det var ju just bara ett (av så många) rykte. Inget klart, inget påskrivet. Marcus Berg har skrivit historia genom sina fem mål, något som ingen annan mäktat med sedan turneringen antog den gällande formen. Spelare som Gilardino och Huntelaar får här se sig besegrade. Han verkar minsann lite småkaxig och ego, den där Berg. Konstant gick han på egna avslut så fort han fick bollen, i matchen mot Serbien. Han föreföll också falla ganska så lätt vid flera tillfällen och verkade allmänt grinig över hur han (som han själv tyckte) blev alldeles för hårt omhändertagen av serberna. Men onekligen gör detta honom än mer spännande. Får han komma ut till större sammanhang illa kvickt, bort från den numera så intetsägande holländska ligan, så kan Sverige i Berg och Zlatan ha ett riktigt fint anfallspar på gång.
Hur långt kan Sverige gå nu? Att säga saker som att "Sverige KAN minsann gå hela vägen nu", känns som att säga goddag, yxskaft. Av de fyra lag som nu ska spela semifinal, KAN givetvis alla vinna. Detta fick vi om inte annat ett riktigt skönt exempel på igår, återkommer till det. Fråga bör väl snarare vara vad man vågar TRO. Finns det fog för att verkligen TRO att Sverige går hela vägen, att de slår ut ett på pappret urstarkt England, och tämjer världens bästa Italien? Ja, men varför inte? Lika svårt som det är att tänka sig detta scenario, lika svårt är det också att tänka sig att något av de kvarvarande lagen faktiskt slår Sverige, i den ursinniga form man är i.
Igår, ja. Det pågår ju ett för-VM också. Jag har ljuva minnen från för-VM 2005, hur det spelades makalös fotboll med stora stjärnor. Det har det sannerligen gjorts även denna gång. Själv har jag bara inte följt det lika hårt som senast. Igår gick alltså första semifinalen, mellan Spanien och USA. Spanien, som förrutom en skakad Iniesta, ställde upp med absolut bästa tänkbara lag. Världsstjärnor, och nyckelspelare i sina respektive klubblag (Real Madrid, Barcelona, Arsenal, Liverpool etc.), på varenda position. Mot ett USA, som mönstrade Charlie Davies (Hammarby) på topp. Vem hade satsat en hunka på USA? Ja, precis. Vem hade varit så smart...?
Det gick ju precis så som man egentligen borde ha fattat. Spanien jagade rekord i antal matcher utan förlust, jakten på finalplats var bara en formalitet. Det är klart att de skulle åka på pumpen. Det hela kändes lite som när Roger Federer spelar match mot underlägset motstånd. Man känner till hans enorma kapacitet, men han gör ändå inte så mycket mer än vad som behövs. Han sparar sin bästa tennis tills då han verkligen blir pressad, han går på halvfart så länge han kan. Det gjorde Spanien igår. Man tänkte säkerligen att det skulle räcka mot ett USA som bara vunnit en match i gruppspelet och gått vidare på målskillnad. Den avgörande skillnaden mellan Spanien och Roger Federer igår kväll, var dock att Spanien aldrig lyckades höja sig till sin maxnivå. Ett tvåmålsunderläge var uppenbarligen inte morot nog för att locka fram det bästa. USA lyckades försvara sig ända in i kaklet och kom ut på andra sidan 90 minuter som segrare, tack vare ett tidigt ledningsmål när Spanien fortfarande värmde upp, och ett mycket tungt 2-0-mål i precis det läge då Spanien höll på att samla kraft inför ett avslutande dödstryck mot det amerikanska målet under den sista kvarten. Och visst, trycket kom ändå, men vad hjälpte det denna kväll då det amerikanska försvaret var tätare än vid moboliseringen efter 11 september...?
Det känns ändå, på något sätt, makalöst trevligt att ha USA i final. Jag har skrivit om det förr, att fotbollsvärlden behöver USA och intresset från amerikanarna. Och för att det amerikanska fotbollslandslaget ska orka fortsätta att jobba i motvind i sitt eget hemland, behövs emellanåt en framgång. Oavsett hur finalen nu går, finns det något betydligt trevligare och färskare för den amerikanska befolkningen att relatera till än kvartsfinalplatsen i VM i Japan/Sydkorea '02.
Så kan det gå. Någon drömfinal mellan Brasilien och Spanien blir det inte denna gång. Tur då att VM spelas på riktigt först nästa år.
måndag 22 juni 2009
U21, Wimbledon, friidrott & KIF
Det mesta behandlas ju en tid efter att det varit som mest aktuellt på den här bloggen. Därför känns det lagom att prata lite om Sverige-Italien nu. Först och främst, det blev ju förlust. Därtill behöver inte så mycket mer sägas. Italiens U21-lag är säkerligen ett av världens allra bästa, och att förlora med knappa 2-1 är ju faktiskt riktigt hyfsat. Man kan välja att vara irriterad och förgrymmad över att Sverige, trots en man mer i nästan en och en halv halvlek och trots massivt spelövertag långa stunder, inte lyckades vinna, utan istället släppte in ett skitmål till 2-0. Men det var ju (enligt min egen kalkyl) aldrig mot Italien Sverige skulle säkra vidarespel. Det är Serbiens plats som Sverige vill åt, som Sverige bör kunna ta. En poäng mot Italien hade inte förändrat det faktum att Sverige måste ta en poäng mot Serbien ikväll för att säkra avancemang. Och efter två noll-noll-matcher på raken för Serbien, känns det ju sannerligen väldigt frestande att säga att detta blir en enkel sak. Så blir det nog inte. Men EN poäng, mot ett Serbien som ju uppenbarligen inte riktigt hittat rätt hittills i turneringen, borde åtminstone inte vara omöjligt. Tvärtom vill jag nästan mena att det vore ett riktigt misslyckande, om man nu inte rider vidare på den fina vågen och tar sig vidare till semifinal. Att åka ut redan i gruppspelet, skulle massivt och bryskt rasera den piedestal som detta unga landslag, tack vare sin champagnefotboll, har tagit plats på.
Man kan också se det ur en annan synvinkel. Serbien har inte släppt in något mål hittills i turneringen, vilket visar på ett solitt försvarsspel, och att Serbien blir oerhört svåra att göra mål på ikväll. Serbien har heller inte ännu gjort något mål framåt, och det känns föga troliga att den nollan skulle stå sig ännu en match. Detta betyder då att Sverige ikväll helt enkelt MÅSTE spräcka den där defensiva nollan för Serbien, för att kunna ta sig vidare.
Vad ska vi nu tro, då? Ska vi tro att det går? Det kan ju faktiskt bli platt fall. Det skulle i ärlighetens namn inte vara speciellt överraskande om Serbien ikväll satte lite extra fart, och springa ifrån svenskarna. I grund och botten är Serbien ett bättre lag, en av hela turneringens tyngsta favoriter. Det kan bli riktigt, riktigt tufft. Men låt oss vara opmtimistiska. Ett misslyckat gruppspel gör sannerligen ingen sommar. Det är först efter gruppavancemang, som man kan börja räkna på hur pass lyckad den här sommaren faktiskt blev.
Säg 1-1.
Men, det måste sägas. Vilka makalösa mål detta unga svenska landslag bjuder på! Alla fem fullträffar i matchen mot Vitryssland, var små delikatesser, det ena värre än det andra. Ändå stod man förmodligen för en ännu vackrare uppvisning i samband med reduceringsmålet mot Italien. Snacka om att låta bollen gå på rulle...
En sommarklassiker har precis dragit igång. Wimbledon. Stämning till tusen! Och Robin Söderling målas förstås upp som en outsider. Inte bara av svensk press, utan, minsann, av Wimbledonhistoriens störste själv, Roger Federer. Tyvärr ser just Federer ut att bli ett alldeles för tidigt hinder för Robin. Då Nadal drog sig ur turneringen fick lottningen ändras, och det föll ut som så att Robin nu tvingas möta Federer redan i en eventuell åttondelsfinal, i den fjärde omgången. Det känns ju riktigt snopet. För där, om inte förr (och det finns det inte mycket som talar för), tar det slut. Punkt.
Man kan ju undra om Rafael Nadal visste detta. Om han visste att genom att dra sig ur, skulle Robin få möta Federer tidigt i turneringen. De har ju haft sina duster, Robin och Rafael. Det är väl ingen hemlighet att de två inte är de bästa kompisarna på touren. Det måste ha känts som multipla knivhugg i både rygg och bröst för Nadal, att åka ut mot just Robin, så pass tidigt i Franska Öppna. Det vore tusan inte konstigt om Nadal iscensatt detta för att hämnas. Kanske tyckte han det var värt priset att tappa en egen titel, för att få se Robin misslyckas. Han verkar ju onekligen lite gnällig och smånaiv, den där spanjoren.
Det svenska friidrottsundret, som vi minns det, är över. Kvar i VM i Berlin finns: en småskadad Johan Wissman, en oförlöst Emma Green, en formsvag Mustafa Mohamed, en osäker Alhaji Jeng, en felsatsande Klüft och en vid mästerskap konstant underpresterande Linus Thörnblad. Visst är det lite irriterande. Liggandes i periferin och puttrar, finns en Susanna Kallur, som lika gärna kan vinna guld i Berlin-VM i augusti, som att sitta där på läktaren med sitt sista lopp som aktiv friidrottare bakom sig. Det blir nog ett rackarns skralt friidrotts-VM för svensk del. Inte kunde man i sin vildaste fantasi tro att guldmästerskapen vi fick vara med om i början på 2000-talet skulle få ett sådant abrupt slut. Vi hade ju precis börjat vänja oss, för tusan! Vore det inte för skador (Olsson, Kallur) och märkliga prioriteringar (Klüft) så skulle ju Sverige faktiskt gå in i Berlin-VM med tre mer eller mindre självklara guld, precis som vi under några sköna år så hjärtinnerligt njöt av att få vänja oss vid. Den största medaljchans vi har nu är, som jag ser det, ifall Thörnblad skulle prattla till och skaka av sig sina makalöst outvecklade tävlingsnerver och prestera max. Ingen annan lär kunna ha något med några medaljer att göra. Om Wissmans skada inte är så farlig, kan han säkert stå för ytterligare ett imponerande mästerskap, och spränga ett par gränser till. Men i Wissmans fall handlar det ju tyvärr enbart om just imponerande insatser. Någon (ute-)VM- eller OS-medalj på 400 meter kommer Johan Wissman aldrig att kunna springa till sig.
Det är lätt att stirra sig blind på ÖSK och lagets utveckling, som fortsätter peka uppåt. Det hävdas att ÖSK kanske har sitt bästa och mest spännande lag någonsin, fullspäckat med såväl klasspelare som profiler. Man har en tränare med en tydlig spelidé, vars kontrakt man för övrigt äntligen lyckats förlänga. Man har en mycket fin sjundeplats från förra säsongen att rida vidare på. Man inledde också riktigt, riktigt fint, för att stagnera något mot slutet av våren. Laget parkerar nu på sin klassiska åttondeplats, men alla väntar med spänning på fortsättningen som lovar gott.
Men, det finns ett annat elitlag i Örebro, som för tillfället går bättre. Lite i kölvattnet har KIF Örebro smugit med i toppen av Damallsvenskan, och seger i gårdagens match mot Umeå IK hade inneburit kraftig tätkänning. Nu blev det alltså inte så. Umeå-spöket härjar än för KIF. Men helt klart är att den före detta Umeå-tränaren Richard Holmlund tycks ha ingjutit en ny mentalitet i laget. Pia Sundhage fick mycket skriverier som Damallsvenskans enda kvinnliga tränare, när hon ledde KIF. Men kalla fakta är ju att hon aldrig lyckades höja laget till några högre nivåer. KIF var stadigt ett lag för undre mellanskiktet under Pias ledning. Kanske kan det där lyftet till toppenskiktet, som tycks vara så svårt för allsvenska damlag, vara på väg att ske nu, under Holmlund. KIF Örebro har länge känts enbart som en sluss för spelare med begåvning av övre medelklass. Kanske kan man nu, likt ÖSK, knyta upp sina bästa spelare och ge sig själva chansen att bygga något riktigt bra. Cyklade förbi Behrn Arena igår (gör det på hemvägen), och funderade på hur det kom sig att jag inte ens brytt mig om att kolla upp biljettpriserna inför gårkvällens match, trots allt en toppmatch i damallsvenskan. Nu blev det ingen vidare utredning i ärendet, men om KIF visar att matchen igår bara var en missräkning och att man verkligen menar allvar, då ska jag ta mig en ruggig funderare på nytt. (Kan man skriva så här?)
Vi lämnar det så här. Heja Sverige, nu då.
Man kan också se det ur en annan synvinkel. Serbien har inte släppt in något mål hittills i turneringen, vilket visar på ett solitt försvarsspel, och att Serbien blir oerhört svåra att göra mål på ikväll. Serbien har heller inte ännu gjort något mål framåt, och det känns föga troliga att den nollan skulle stå sig ännu en match. Detta betyder då att Sverige ikväll helt enkelt MÅSTE spräcka den där defensiva nollan för Serbien, för att kunna ta sig vidare.
Vad ska vi nu tro, då? Ska vi tro att det går? Det kan ju faktiskt bli platt fall. Det skulle i ärlighetens namn inte vara speciellt överraskande om Serbien ikväll satte lite extra fart, och springa ifrån svenskarna. I grund och botten är Serbien ett bättre lag, en av hela turneringens tyngsta favoriter. Det kan bli riktigt, riktigt tufft. Men låt oss vara opmtimistiska. Ett misslyckat gruppspel gör sannerligen ingen sommar. Det är först efter gruppavancemang, som man kan börja räkna på hur pass lyckad den här sommaren faktiskt blev.
Säg 1-1.
Men, det måste sägas. Vilka makalösa mål detta unga svenska landslag bjuder på! Alla fem fullträffar i matchen mot Vitryssland, var små delikatesser, det ena värre än det andra. Ändå stod man förmodligen för en ännu vackrare uppvisning i samband med reduceringsmålet mot Italien. Snacka om att låta bollen gå på rulle...
En sommarklassiker har precis dragit igång. Wimbledon. Stämning till tusen! Och Robin Söderling målas förstås upp som en outsider. Inte bara av svensk press, utan, minsann, av Wimbledonhistoriens störste själv, Roger Federer. Tyvärr ser just Federer ut att bli ett alldeles för tidigt hinder för Robin. Då Nadal drog sig ur turneringen fick lottningen ändras, och det föll ut som så att Robin nu tvingas möta Federer redan i en eventuell åttondelsfinal, i den fjärde omgången. Det känns ju riktigt snopet. För där, om inte förr (och det finns det inte mycket som talar för), tar det slut. Punkt.
Man kan ju undra om Rafael Nadal visste detta. Om han visste att genom att dra sig ur, skulle Robin få möta Federer tidigt i turneringen. De har ju haft sina duster, Robin och Rafael. Det är väl ingen hemlighet att de två inte är de bästa kompisarna på touren. Det måste ha känts som multipla knivhugg i både rygg och bröst för Nadal, att åka ut mot just Robin, så pass tidigt i Franska Öppna. Det vore tusan inte konstigt om Nadal iscensatt detta för att hämnas. Kanske tyckte han det var värt priset att tappa en egen titel, för att få se Robin misslyckas. Han verkar ju onekligen lite gnällig och smånaiv, den där spanjoren.
Det svenska friidrottsundret, som vi minns det, är över. Kvar i VM i Berlin finns: en småskadad Johan Wissman, en oförlöst Emma Green, en formsvag Mustafa Mohamed, en osäker Alhaji Jeng, en felsatsande Klüft och en vid mästerskap konstant underpresterande Linus Thörnblad. Visst är det lite irriterande. Liggandes i periferin och puttrar, finns en Susanna Kallur, som lika gärna kan vinna guld i Berlin-VM i augusti, som att sitta där på läktaren med sitt sista lopp som aktiv friidrottare bakom sig. Det blir nog ett rackarns skralt friidrotts-VM för svensk del. Inte kunde man i sin vildaste fantasi tro att guldmästerskapen vi fick vara med om i början på 2000-talet skulle få ett sådant abrupt slut. Vi hade ju precis börjat vänja oss, för tusan! Vore det inte för skador (Olsson, Kallur) och märkliga prioriteringar (Klüft) så skulle ju Sverige faktiskt gå in i Berlin-VM med tre mer eller mindre självklara guld, precis som vi under några sköna år så hjärtinnerligt njöt av att få vänja oss vid. Den största medaljchans vi har nu är, som jag ser det, ifall Thörnblad skulle prattla till och skaka av sig sina makalöst outvecklade tävlingsnerver och prestera max. Ingen annan lär kunna ha något med några medaljer att göra. Om Wissmans skada inte är så farlig, kan han säkert stå för ytterligare ett imponerande mästerskap, och spränga ett par gränser till. Men i Wissmans fall handlar det ju tyvärr enbart om just imponerande insatser. Någon (ute-)VM- eller OS-medalj på 400 meter kommer Johan Wissman aldrig att kunna springa till sig.
Det är lätt att stirra sig blind på ÖSK och lagets utveckling, som fortsätter peka uppåt. Det hävdas att ÖSK kanske har sitt bästa och mest spännande lag någonsin, fullspäckat med såväl klasspelare som profiler. Man har en tränare med en tydlig spelidé, vars kontrakt man för övrigt äntligen lyckats förlänga. Man har en mycket fin sjundeplats från förra säsongen att rida vidare på. Man inledde också riktigt, riktigt fint, för att stagnera något mot slutet av våren. Laget parkerar nu på sin klassiska åttondeplats, men alla väntar med spänning på fortsättningen som lovar gott.
Men, det finns ett annat elitlag i Örebro, som för tillfället går bättre. Lite i kölvattnet har KIF Örebro smugit med i toppen av Damallsvenskan, och seger i gårdagens match mot Umeå IK hade inneburit kraftig tätkänning. Nu blev det alltså inte så. Umeå-spöket härjar än för KIF. Men helt klart är att den före detta Umeå-tränaren Richard Holmlund tycks ha ingjutit en ny mentalitet i laget. Pia Sundhage fick mycket skriverier som Damallsvenskans enda kvinnliga tränare, när hon ledde KIF. Men kalla fakta är ju att hon aldrig lyckades höja laget till några högre nivåer. KIF var stadigt ett lag för undre mellanskiktet under Pias ledning. Kanske kan det där lyftet till toppenskiktet, som tycks vara så svårt för allsvenska damlag, vara på väg att ske nu, under Holmlund. KIF Örebro har länge känts enbart som en sluss för spelare med begåvning av övre medelklass. Kanske kan man nu, likt ÖSK, knyta upp sina bästa spelare och ge sig själva chansen att bygga något riktigt bra. Cyklade förbi Behrn Arena igår (gör det på hemvägen), och funderade på hur det kom sig att jag inte ens brytt mig om att kolla upp biljettpriserna inför gårkvällens match, trots allt en toppmatch i damallsvenskan. Nu blev det ingen vidare utredning i ärendet, men om KIF visar att matchen igår bara var en missräkning och att man verkligen menar allvar, då ska jag ta mig en ruggig funderare på nytt. (Kan man skriva så här?)
Vi lämnar det så här. Heja Sverige, nu då.
torsdag 18 juni 2009
U21, Torp & Nostalgi
De skötte sig ju riktigt, riktigt fint, Sveriges fotbollsframtid. Det finns säkerligen ett och annat lag som hade börjat fundera och vackla kraftigt, efter att ha dominerat så totalt i inledningen och sedan tvingats släppa in ett superskott och hamnat i totalt omotiverat underläge. Men det fanns liksom ingen tvekan i de svenska spelarnas beslutsamhet. Snarare, som några av dem sa efteråt, tycktes baklängesmålet (ett av årets snyggaste fotbollsmål, alla kategorier?) tända svenskarna, som fortsatte att mala och ganska snabbt kunde replikera tre gånger om genom lagets storstjärnor Rasmus Elm och Marcus Berg. Segern med 5-1 var en häftig uppvisning av en stark defensiv (Rasmus Bengtsson), en klassisk svensk hårdhet (Pontus Wernbloom och Gustav Svensson) och ett snabbt, tekniskt och fantasifullt anfallsspel (Elm, Berg, Ola Toivonen m.fl.). En perfekt utförd mix (törs man antyda något om totalfotboll?), och en riktig käftsmäll för dem som vågade tvivla på det här lagets kapacitet.
Det är ju makalöst lätt att sväva iväg nu. Men sanningen är väl också den att vi fortfarande inte vet hur pass bra det här laget verkligen är. Imorgon väntar Italien, kanske turneringens bästa trupp på pappret, med en ganska så stor press på sig att vinna för att ha en god chans till kvalificering från gruppen. Det blir något att bita i. Då byts motståndet ut från flugvikt till tungvikt i ett enda svep. Då ska Sverige visa att man kan leka även med de största och starkaste barnen i detta U21-EM. Det blir sannerligen intressant.
Upplägget är förresten kusligt likt det från ("stora") Sveriges grupp i Portugal-EM 2004. Efter en imponerande 5-0-seger i premiären mot gruppens på förhand svagaste motståndare, Bulgarien, väntade match mot ett Italien som bara fått oavgjort i sin premiärmatch och som därmed behövde en seger nu. Om så skulle bli fallet, väntade för Sverige en mycket oviss och direkt avgörande match mot gruppens andra tunga motståndare, Danmark (som av allt att döma skulle göra processen ganska kort med Bulgarien). Byt ut Bulgarien mot Vitryssland och Danmark mot Serbien... Voilá, där har grupp A i U21-EM 2009, och exakt det scenario vi står inför nu.
Vi vet ju att det slutade lyckligt med avancemang från gruppen den gången i Portugal, så låtom oss hoppas att scenariot står sig ända ut. Eller ja, det får förstås gärna brytas om nu Sverige bestämmer sig för att säkra redan imorgon mot Italien.
Sitter på sommarkneget, Telia (fjärde och av allt att döma sista sommaren), och har ganska så lite att göra. Därav denna relativt snabba uppföljningen på förra inlägget. Regnet öser ner ute, och det känns verkligen fjärran att man i söndags låg ute i strålande sol på en gräsmatta i nordvästra Skåne. Imorgon väntar midsommarafton, men sommarvädret lyser verkligen med sin frånvaro i dessa demografiskt centrala delar av Sverige.
Igår serverades smörgåstårta till eftermiddagsfikat. Fullt med folk i lunchrummet, högljutt, trevligt, god mat. Och också väldigt märkligt med tanke på att anledningen till den storsinta gesten från Telia var att hela den avdelning där jag jobbar, har sagt upp och droppar av en efter en. En mindre storsint gest, kan man säga. Men som sagt, det var en riktigt fin smörgåstårta. De är ju oftast det.
Torpveckan pågår. Familjernas och de vuxnas Frizon. Tack och lov tar likheterna slut i och med konstaterandet att de båda konferenserna hålls på samma plats. Har två kvällar i rad suttit av lika många konserter. Salem Gospel Choir i tisdags kväll, var sannerligen en inspirationskick! De vet ju hur man sjunger gospel där borta, det är liksom deras grej. Det finns ju mindre saker som kan få en att vilja flytta över Atlanten, om man säger så. Och ja, varför inte. När strömmen annars går enväldigt åt ett håll just nu, till Stockholm.
Hur som helst.
Och igår kväll var det dag för bröderna Ådahl. En Torpvecka vore ingen riktig Torpvecka utan bröderna Ådahl. Den här gången med en fin samling musiker från trakten. Och dessutom med en finfin gäst, John Schlitt, en gång frontsångare i rockgruppen Petra. Måste få följande sagt: Frank Ådahl måste vara Sveriges bäste manlige afrosångare! Vem skulle det vara som bräcker honom? Honom skulle jag hjärtinnerligt vilja höra...
Och imorgon kommer mannen på alla svenska slickfantasters läppar, Ole Börud.
Insåg, när jag läste mitt eget förra inlägg, att jag i genomgången missade Sveriges senaste mästerskap, EM i Österrike/Schweiz förra sommaren. Men man kan väl å andra sidan se det som en ganska lyckad miss. Det finns ju inte så mycket att minnas från det (med svenska ögon sett) debaclet. Sverige slog Grekland med 2-0, Zlatan gjorde ett konstmål, och Sverige var i stort sett redan Europamästare. Men inte riktigt än... Den näsvise vill säkerligen påpeka att Sverige så när plockade en poäng av de blivande mästarna Spanien. Men fråga nummer ett: hur rättvist hade det varit, sett till spelet efter att Zlatan klivit av? Och fråga nummer två: hade det hjälpt Sveriges läge i gruppen? Svaren: Inte speciellt rättvist, va? och Inte ett skit... Sverige hade likväl åkt ut med dunder och brak mot ett Ryssland, som var allt det som Sverige vill vara. Ryssland spelade bländande, Sverige var pinsamt efter. Hela tiden, vid varenda situation under hela matchen. Skulle inte förvåna mig om de var sist ut i bussen efter matchen heller... Så var det (kommer det ju kanske att visa sig) slutet på den framgångsrika svenska fotbollseran så som vi känner den. Och kanske på tiden. Henke Larsson, Micke Nilsson och Petter Hansson såg inget vidare ut jämfört med snabba, fräscha ryssar.
Jag var i New York vid tillfället. Vi såg matchen på en japansk restaurang. Den håglösheten som det svenska laget visade upp under första halvlek, gav oss absolut ingenting att hoppas på inför andra. Man kunde ganska så snabbt ställa in sig på att EM var slut för svensk del. Och det krävdes en stad som New York för att skaka av sig det pinsamma nederlaget.
Ska man vara saklig, trist och faktaenlig så torde det pågående U21-EM:et sluta ungefär så här:
Segrare: Italien (efter att ha slagit ut Spanien i semi)
Tvåa: England (efter att ha slagit ut Serbien i semi)
Tack och hej (efter gruppspelet): Tyskland, Sverige, Finland och Vitryssland.
Men varför inte... Byt ut Serbien mot Sverige, och skicka hem England efter semin. Då blir det fest.
Man börjar så smått inse att det är en himla tur att vi redan fått se några riktigt fina svenska idrottsinsatser under året. För så himla många lär det nog inte bli under sommarens stora mästerskap. Hur pass realistiskt är det att hoppas på några medaljer i sim-VM efter den mediokra OS-insatsen senast? Och har Sverige över huvudtaget någon medaljkandidat att skicka till friidrotts-VM? Svaren: Inte speciellt, va? och Inte en skit...
Det är ju makalöst lätt att sväva iväg nu. Men sanningen är väl också den att vi fortfarande inte vet hur pass bra det här laget verkligen är. Imorgon väntar Italien, kanske turneringens bästa trupp på pappret, med en ganska så stor press på sig att vinna för att ha en god chans till kvalificering från gruppen. Det blir något att bita i. Då byts motståndet ut från flugvikt till tungvikt i ett enda svep. Då ska Sverige visa att man kan leka även med de största och starkaste barnen i detta U21-EM. Det blir sannerligen intressant.
Upplägget är förresten kusligt likt det från ("stora") Sveriges grupp i Portugal-EM 2004. Efter en imponerande 5-0-seger i premiären mot gruppens på förhand svagaste motståndare, Bulgarien, väntade match mot ett Italien som bara fått oavgjort i sin premiärmatch och som därmed behövde en seger nu. Om så skulle bli fallet, väntade för Sverige en mycket oviss och direkt avgörande match mot gruppens andra tunga motståndare, Danmark (som av allt att döma skulle göra processen ganska kort med Bulgarien). Byt ut Bulgarien mot Vitryssland och Danmark mot Serbien... Voilá, där har grupp A i U21-EM 2009, och exakt det scenario vi står inför nu.
Vi vet ju att det slutade lyckligt med avancemang från gruppen den gången i Portugal, så låtom oss hoppas att scenariot står sig ända ut. Eller ja, det får förstås gärna brytas om nu Sverige bestämmer sig för att säkra redan imorgon mot Italien.
Sitter på sommarkneget, Telia (fjärde och av allt att döma sista sommaren), och har ganska så lite att göra. Därav denna relativt snabba uppföljningen på förra inlägget. Regnet öser ner ute, och det känns verkligen fjärran att man i söndags låg ute i strålande sol på en gräsmatta i nordvästra Skåne. Imorgon väntar midsommarafton, men sommarvädret lyser verkligen med sin frånvaro i dessa demografiskt centrala delar av Sverige.
Igår serverades smörgåstårta till eftermiddagsfikat. Fullt med folk i lunchrummet, högljutt, trevligt, god mat. Och också väldigt märkligt med tanke på att anledningen till den storsinta gesten från Telia var att hela den avdelning där jag jobbar, har sagt upp och droppar av en efter en. En mindre storsint gest, kan man säga. Men som sagt, det var en riktigt fin smörgåstårta. De är ju oftast det.
Torpveckan pågår. Familjernas och de vuxnas Frizon. Tack och lov tar likheterna slut i och med konstaterandet att de båda konferenserna hålls på samma plats. Har två kvällar i rad suttit av lika många konserter. Salem Gospel Choir i tisdags kväll, var sannerligen en inspirationskick! De vet ju hur man sjunger gospel där borta, det är liksom deras grej. Det finns ju mindre saker som kan få en att vilja flytta över Atlanten, om man säger så. Och ja, varför inte. När strömmen annars går enväldigt åt ett håll just nu, till Stockholm.
Hur som helst.
Och igår kväll var det dag för bröderna Ådahl. En Torpvecka vore ingen riktig Torpvecka utan bröderna Ådahl. Den här gången med en fin samling musiker från trakten. Och dessutom med en finfin gäst, John Schlitt, en gång frontsångare i rockgruppen Petra. Måste få följande sagt: Frank Ådahl måste vara Sveriges bäste manlige afrosångare! Vem skulle det vara som bräcker honom? Honom skulle jag hjärtinnerligt vilja höra...
Och imorgon kommer mannen på alla svenska slickfantasters läppar, Ole Börud.
Insåg, när jag läste mitt eget förra inlägg, att jag i genomgången missade Sveriges senaste mästerskap, EM i Österrike/Schweiz förra sommaren. Men man kan väl å andra sidan se det som en ganska lyckad miss. Det finns ju inte så mycket att minnas från det (med svenska ögon sett) debaclet. Sverige slog Grekland med 2-0, Zlatan gjorde ett konstmål, och Sverige var i stort sett redan Europamästare. Men inte riktigt än... Den näsvise vill säkerligen påpeka att Sverige så när plockade en poäng av de blivande mästarna Spanien. Men fråga nummer ett: hur rättvist hade det varit, sett till spelet efter att Zlatan klivit av? Och fråga nummer två: hade det hjälpt Sveriges läge i gruppen? Svaren: Inte speciellt rättvist, va? och Inte ett skit... Sverige hade likväl åkt ut med dunder och brak mot ett Ryssland, som var allt det som Sverige vill vara. Ryssland spelade bländande, Sverige var pinsamt efter. Hela tiden, vid varenda situation under hela matchen. Skulle inte förvåna mig om de var sist ut i bussen efter matchen heller... Så var det (kommer det ju kanske att visa sig) slutet på den framgångsrika svenska fotbollseran så som vi känner den. Och kanske på tiden. Henke Larsson, Micke Nilsson och Petter Hansson såg inget vidare ut jämfört med snabba, fräscha ryssar.
Jag var i New York vid tillfället. Vi såg matchen på en japansk restaurang. Den håglösheten som det svenska laget visade upp under första halvlek, gav oss absolut ingenting att hoppas på inför andra. Man kunde ganska så snabbt ställa in sig på att EM var slut för svensk del. Och det krävdes en stad som New York för att skaka av sig det pinsamma nederlaget.
Ska man vara saklig, trist och faktaenlig så torde det pågående U21-EM:et sluta ungefär så här:
Segrare: Italien (efter att ha slagit ut Spanien i semi)
Tvåa: England (efter att ha slagit ut Serbien i semi)
Tack och hej (efter gruppspelet): Tyskland, Sverige, Finland och Vitryssland.
Men varför inte... Byt ut Serbien mot Sverige, och skicka hem England efter semin. Då blir det fest.
Man börjar så smått inse att det är en himla tur att vi redan fått se några riktigt fina svenska idrottsinsatser under året. För så himla många lär det nog inte bli under sommarens stora mästerskap. Hur pass realistiskt är det att hoppas på några medaljer i sim-VM efter den mediokra OS-insatsen senast? Och har Sverige över huvudtaget någon medaljkandidat att skicka till friidrotts-VM? Svaren: Inte speciellt, va? och Inte en skit...
söndag 7 juni 2009
VM-kval, nostalgi och tillskott på listan
Svenska fotbollslandslaget har fått vara med på varenda fotbollsfest hittills under 2000-talet. Nu ser den sviten till slut ut att spricka. Lagerbäck pratar på om att chanserna att bli grupptvåa och klara sig vidare via kval är fortsatt mycket goda. Jag vet inte, jag. Det låter förvisso fint när Lagerbäck säger att de fortfarande har allt i egna händer. Men det klingar mindre fint att tänka på att det krävs bortasegrar mot såväl Danmark som Ungern. Normalt sett skulle detta kunna vara ett fullt tänkbart scenario. Men detta är inte normalt. Sverige tycks helt utan självförtroende. Världens bästa Zlatan förvandlas i ett slag till världens sämsta Zlatan, så fort han drar på sig en gulblå tröja. Den svenska måltorkan i detta kval är makalöst påtaglig, med endast två gjorda mål på de fem första matcherna. Fy för den sure, säger jag bara. Orkar man verkligen hålla fast vid det lilla halmstrå som fortfarande finns? Vet i tusan...
______________________________________________________________________________
Detta skrev jag efter den sura förlusten mot Danmark för en dryg vecka sedan. Och hade jag skrivit något efter första halvlek mot Malta i onsdags, så hade jag med allra största sannolikhet spätt på med negativa kommentarer och skällsord kring det svenska fotbollslandslaget och dess obefintliga spel. Men en halvlek senare, efter en skön svensk kvart med tre mål (fyra totalt), kändes det helt plötsligt lite bättre. Att det inte blev det där omtalade femte målet, som hade tagit oss förbi Portugal i kvaltabellen, gjorde väl förvisso att glädjen inte var ohämmad. Men att det svenska landslaget visade upp åtminstone fragment av ett eget spel värmde trots allt. Nu är det lite gladare tider, det ser något lite ljusare och bättre ut. Men tusan alltså. Det blir tufft, tufft som snus...
Det är väl läge att redan börja bli nostalgisk och titta tillbaka på en gyllene svensk era.
EM 2000 i Holland/Belgien blev läxan som sedan fick Sverige att prestera fantastisk fotboll i Japan/Sydkorea 2002 och i Portugal 2004.
VM '02 hade alla förutsättningar att bli en makalös svensk framgång, efter gruppsegern i Dödens grupp. Hade Anders Svensson (i sitt livs form) satt bollen i nät istället för i stolpen efter sin helikopterfint på övertid mot Senegal i åttondelen, så hade Sverige kunnat gå hur långt som helst. Att Turkiet och Sydkorea möttes i bronsmatch, och att ett trött Tyskland tog sig hela vägen till final vittnar om just det.
I EM '04 hade Sverige sen kanske det bästa lag man haft under 2000-talet. Isaksson var fortfarande en blivande världsmålvakt, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg peakade, Henrik Larsson skulle komma att få Barcelona som ny klubbadress. Och Zlatan var fortfarande en obekymdrad talang under utveckling, men ändå tillräckligt bra för att avgöra matcher på egen hand. Sverige spelade jämnt mot Holland i kvartsfinal, och borde, efter både stolp- och ribbträffar i förlängningen, ha tagit sig vidare. Men icke.
VM '06 blev en svensk axelryckning, med ett pinsamt uttåg i åttondelen mot ett till tänderna taggat Tyskland. Lucic blev utvisa, Henke missade straff och Zlatan var intetsägande.
Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara...
Så, för att lämna VM-kvalet...
2009 tycks vara året då det ska vara stört omöjligt att försvara en titel. Till bevisföringen lägger jag dessa fyra fall:
- Regerande mästarna HV 71 tog sig, trots en BETYDLIGT svårare väg än Färjestad, till SM-final. Väl där blev de ett ganska enkelt byte för ett utvilat Färjestad som vunnit sina tidigare två matchserier blankt, mot lag som Lindlöven och Arboga.
- Regerande mästarna Manchester United tog sig till Champions League-final igen. Väl där tog det dock tvärstopp mot Barcelona.
- Regerande mästarna Detroit Red Wings gick, precis som förra året, upp mot Pittsburgh Penguins i finalen om Stanley Cup. De tog serien till en sjunde och avgörande, men torskade till slut mot ett totalt sett bättre och hungrigare Penguins.
- Regerande mästaren Rafael Nadal skulle bli historisk och kliva ensam upp på tronen över flest antal segrar på raken i Franska Öppna. Det blev inte en femte titel på raken. Det blev förlust med dunder och brak mot Söderling i tredje omgången.
En enkel reflektion.
__________________________________________________________´
Eftersom jag nu väntat ett tag med att publicera detta inlägg, har vi hunnit få ett tillskott på vår heta lista över den svenska idrottsåterupprättelsen! Och det handlar återigen om golf. Sverige har fått en major-segrare igen! Hon heter Anna Nordqvist, och jämförs nu intensivt med den störste damgolfaren genom alla tider, Sörenstam. Nåja. Men riktigt kul är det ju!
Man kan ju diskutera om det är värt att ta upp andra svenska bragder som Zlatans skytteligaseger i Italien, Robin Söderlings finalplats i Franska Öppna och Åke Svanstedts seger i Elitloppet. Men Zlatan har ju vunnit skytteligan i en italiensk klubb, med god hjälp av italienare, portugiser, argentinare, brasilianare och serber, och kan därför, i mitt tycke, inte ses som en helsvensk triumf. Robin Söderling vann ju inte Franska Öppna. Och trav är ju trots allt trav... Men allt detta vittnar ju om ett sportår som redan vida överstiger det vi fick uppleva i fjol.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Nu börjar sommarens parallella fotbollsfester! Pass på!
______________________________________________________________________________
Detta skrev jag efter den sura förlusten mot Danmark för en dryg vecka sedan. Och hade jag skrivit något efter första halvlek mot Malta i onsdags, så hade jag med allra största sannolikhet spätt på med negativa kommentarer och skällsord kring det svenska fotbollslandslaget och dess obefintliga spel. Men en halvlek senare, efter en skön svensk kvart med tre mål (fyra totalt), kändes det helt plötsligt lite bättre. Att det inte blev det där omtalade femte målet, som hade tagit oss förbi Portugal i kvaltabellen, gjorde väl förvisso att glädjen inte var ohämmad. Men att det svenska landslaget visade upp åtminstone fragment av ett eget spel värmde trots allt. Nu är det lite gladare tider, det ser något lite ljusare och bättre ut. Men tusan alltså. Det blir tufft, tufft som snus...
Det är väl läge att redan börja bli nostalgisk och titta tillbaka på en gyllene svensk era.
EM 2000 i Holland/Belgien blev läxan som sedan fick Sverige att prestera fantastisk fotboll i Japan/Sydkorea 2002 och i Portugal 2004.
VM '02 hade alla förutsättningar att bli en makalös svensk framgång, efter gruppsegern i Dödens grupp. Hade Anders Svensson (i sitt livs form) satt bollen i nät istället för i stolpen efter sin helikopterfint på övertid mot Senegal i åttondelen, så hade Sverige kunnat gå hur långt som helst. Att Turkiet och Sydkorea möttes i bronsmatch, och att ett trött Tyskland tog sig hela vägen till final vittnar om just det.
I EM '04 hade Sverige sen kanske det bästa lag man haft under 2000-talet. Isaksson var fortfarande en blivande världsmålvakt, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg peakade, Henrik Larsson skulle komma att få Barcelona som ny klubbadress. Och Zlatan var fortfarande en obekymdrad talang under utveckling, men ändå tillräckligt bra för att avgöra matcher på egen hand. Sverige spelade jämnt mot Holland i kvartsfinal, och borde, efter både stolp- och ribbträffar i förlängningen, ha tagit sig vidare. Men icke.
VM '06 blev en svensk axelryckning, med ett pinsamt uttåg i åttondelen mot ett till tänderna taggat Tyskland. Lucic blev utvisa, Henke missade straff och Zlatan var intetsägande.
Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara...
Så, för att lämna VM-kvalet...
2009 tycks vara året då det ska vara stört omöjligt att försvara en titel. Till bevisföringen lägger jag dessa fyra fall:
- Regerande mästarna HV 71 tog sig, trots en BETYDLIGT svårare väg än Färjestad, till SM-final. Väl där blev de ett ganska enkelt byte för ett utvilat Färjestad som vunnit sina tidigare två matchserier blankt, mot lag som Lindlöven och Arboga.
- Regerande mästarna Manchester United tog sig till Champions League-final igen. Väl där tog det dock tvärstopp mot Barcelona.
- Regerande mästarna Detroit Red Wings gick, precis som förra året, upp mot Pittsburgh Penguins i finalen om Stanley Cup. De tog serien till en sjunde och avgörande, men torskade till slut mot ett totalt sett bättre och hungrigare Penguins.
- Regerande mästaren Rafael Nadal skulle bli historisk och kliva ensam upp på tronen över flest antal segrar på raken i Franska Öppna. Det blev inte en femte titel på raken. Det blev förlust med dunder och brak mot Söderling i tredje omgången.
En enkel reflektion.
__________________________________________________________´
Eftersom jag nu väntat ett tag med att publicera detta inlägg, har vi hunnit få ett tillskott på vår heta lista över den svenska idrottsåterupprättelsen! Och det handlar återigen om golf. Sverige har fått en major-segrare igen! Hon heter Anna Nordqvist, och jämförs nu intensivt med den störste damgolfaren genom alla tider, Sörenstam. Nåja. Men riktigt kul är det ju!
Man kan ju diskutera om det är värt att ta upp andra svenska bragder som Zlatans skytteligaseger i Italien, Robin Söderlings finalplats i Franska Öppna och Åke Svanstedts seger i Elitloppet. Men Zlatan har ju vunnit skytteligan i en italiensk klubb, med god hjälp av italienare, portugiser, argentinare, brasilianare och serber, och kan därför, i mitt tycke, inte ses som en helsvensk triumf. Robin Söderling vann ju inte Franska Öppna. Och trav är ju trots allt trav... Men allt detta vittnar ju om ett sportår som redan vida överstiger det vi fick uppleva i fjol.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Nu börjar sommarens parallella fotbollsfester! Pass på!
tisdag 12 maj 2009
ÖSK, Tre Kronor & utökning av listan
Ja, det har ju varit lite upp och ner. Om vi ska prata Örebro, och det ska vi väl. Fina hemmasegrar mot Helsingborg (årets mästare?) och Kalmar (regerande mästare), följdes upp två bortaförluster. Den ena med flaggan i topp mot IFK Göteborg, den andra mot Gefle, säsongens första riktiga skitmatch. Så, efter en något stormig tid kring laget, där det plötsligt gick från hyllat till ifrågasatt, kom Hammarby på besök igår. Själv hann jag inte komma in på arenan innan Porokara gjort 1-0. En makalös frispark av Wowoah befäste Örebros seger, och allt var och är frid och fröjd och precis som det brukar igen. Hemma på Behrn Arena är Örebro otroligt svårbemästrat. Det är så man på fullt allvar börjar undra om något annat lag i serien, mer än Elfsborg, kommer att kunna nypa en trepoängare här. Förlusten mot Elfsborg var ju dessutom en mycket orättvis sådan. Ny match hemma på söndag mot GAIS. Säsongens tredje "det-här-ska-de-bara-vinna-"match, efter Örgryte borta (seger) och Gefle borta (förlust).
Och inte kan man låta bli att mysa lite, när man hör och läser medias beundran av ÖSK. Ingen har väl kunnat missa Lasse Anrells kampanj för Örebro i sina söndagskrönikor i Sportbladet, där han till och med tippat laget som slutsegrare av hela Allsvenskan, och några veckor efter det hade med sig själv på listan över Sveriges fem hetaste sportprofiler då hånmejlen slutat trilla in beroende på Örebros stadiga klättrande i tabellen. I Fotbollskväll i SVT igår pratade Glenn Strömberg sig varm om ÖSK:s spel, och idag var det Robert Lauls tur att i Sportbladet helt och fullt och hjärtinnerligt berömma lagets spel. Det känns som att den fula och tråkiga sysslingen från Sveriges demografiska mittpunkt helt plötsligt blivit ett lag att känna sympati och hoppas att det ska gå bra för.
Det blev ett brons för Tre Kronor. Och när varenda expert och tyckare menar att detta var väl helt okej, sett till laget som vi hade, vill jag hävda att det är en fantastisk prestation! Känns som att de flesta inte vill göra för stor sak av det här bronset, då ju hockey-VM egentligen är en turnering som inte alls håller standarden och där allt annat än ett guld är ovärt att hylla och bry sig nämnvärt om. "Lägg ner hockey-VM." "Spela inte varje år." "Byt ut det mot World Cup." Jag förstår det inte. Det spelar ju ingen roll hur lite vi låstas att vi bryr oss inför turneringen. När det blir dags för utslagningsfasen, då slår samtliga medier på stora trumman, och intresset blir skyhögt. Det är väl snart bara Sverige som ihärdigt fortsätter låtsas att hockey-VM inte har någon status längre (förutsatt att Tre Kronor inte vinner förstås). Titta på Ryssland, hur hjärtligt de ryska spelarna firade guldet när det var bärgat. Titta på Canada, som var lika nedslagna och förkrossade som ryssarna var överlyckliga. Och titta på båda dessa nationernas lag...vilka lag! Vilka spelare! Vilken makalös hockey det spelades i denna final! Om nu hockeyvärldens två mäktigaste nationer tar den årligen återkommande VM-turneringen på så stort allvar, varför ska det vara så tabu i lilla sketna Sverige att göra det? Märkligt, fånigt, och alldeles säkerligen en frukt av att Sverige de senare åren varit den stornation som haft överlägset svårast att få loss sina bästa NHL-spelare. När det senast hände, då blev det VM-guld, 2006. Bortskämda var ordet, sa Bull. Men visst, det är märkligt. Ryssar, tjecker och finnar ansluter med glädje och stolthet, kanadensare och amerikanare infinner sig för att de mer eller mindre inte har något val. Svenskar tycks mest vara bittra över att ens ha fått frågan om att ansluta.
Hur som, vi skulle prata Tre Kronors insats ju. Den var, som jag redan skrivit, fantastisk. På många sätt och vis.
Äntligen medalj igen, första sedan guldet 2006. Bengt-Åke har aldrig blivit sämre än fyra med sitt Tre Kronor, trots ett par av de på förhand "sämsta trupper" Tre Kronor haft över huvudtaget i VM. Att se Sverige insprängt mellan tre stora och mäktiga nationer som Ryssland, Canada och USA är också en häftig syn. Som vanligt, och redan avhandlat, var trafiken från andra sidan Atlanten inte speciellt tung. Med facit i hand blev Sveriges mest namnkunnige NHL-spelare Kristian Huselius och Loui Eriksson. Om man då betänker att ingen av dessa egentligen gjorde någon större succé, lägger till Joel Lundqvist och Tobias Enström som tidigt tvingades tacka för sig p.g.a. skador, samt Patrik Berglund som var totalt anonym i den svenska truppen, måste man inse att detta laget inte lyftes nämnvärt av sina NHL-importer, vilket ju gör bedriften än större. Att två gånger om besegra USA (fullproppat med NHL-spelare), att spela jämnt med tunga Ryssland (till slut världsmästare), att slå ut stjärnspäckade (verkligen STJÄRNspäckade) Tjeckien i kvarten, och att till slut ro i land ett brons, det var i mångt och mycket Kenny Jönssons, Mattias Weinhandls och Jonas Gustavssons förtjänst.
Egentligen skulle jag verkligen vilja lägga till detta brons till listan över den svenska återupprättelsen, men nu handlar ju denna lista enbart om de tillfällen då Sverige faktiskt har fått vara bäst. Det finns annars gott om finfina prestationer strax under dessa segrar, som definitivt hade förtjänat att omnämnas. Inte minst hockeybronset.
Men vi ska lägga till en sak på listan trots allt. Jag är verkligen inget golf-freak. Men glädjas åt stora svenska framgångar, det kan man göra i stort sett oavsett vilken sport det gäller (möjligtvis frånsett poker och trav). I helgen stod tydligen Henrik Stenson för en fantastisk prestation när han vann vad som omnämns som golfvärldens femte största tävling, The Players Championship i USA. Eftersom Sverige fick vara bäst, åker prestationen in på listan, som snart ser så pass fin ut att vi kan börja sträcka på oss som idrottsnation igen. Men först vill vi väl ändå få göra ett par tillägg från t.ex. friidrotts-VM. Och varför inte från det U21-EM i fotboll, som spelas på svensk mark i sommar? Eller kanske en svensk seger i en golfmajor?
Kanske, kanske kanske kanske, får vi också anledning att lägga till en supersensation, om den svenske cyklisten Tomas Lövkvist lyckas skrälla sig hela vägen till totalseger i Giro d'Italia. Att bara ha fått känt på den rosa ledartröjan räcker inte hela vägen in på listan.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Min bror, också bloggare här på blogspot, gjorde mig uppmärksam på en rolig transferkarusell som faktiskt inte känns helt orimlig till sommaren. Drogba skulle mycket väl kunna vara en tänkbar värvning till Inter, då han dels gjort sig ovän med Abramovich, och dels har ett gott öga till Mourinho. Och varför skulle Inter behöva Drogba? Jo, för att kompensera för Zlatans flytt till Barcelona. Och i Barcelona skulle då Samy Eto'o bli över för Chelsea att lägga vantarna på.
Alldeles nyss fick jag så en nästan lika fin teori serverad i Sportradions Fotbollsarena. Det ryktas ju intensivt om att Cristiano Ronaldo trots allt är på väg till Real Madrid. Denna förlust skulle Manchester United kompensera genom att värva Franck Ribéry från Bayern München, som i sin tur då skulle plocka Werder Bremens Diego.
Kan bli en riktigt fin transfersommar.
Och inte kan man låta bli att mysa lite, när man hör och läser medias beundran av ÖSK. Ingen har väl kunnat missa Lasse Anrells kampanj för Örebro i sina söndagskrönikor i Sportbladet, där han till och med tippat laget som slutsegrare av hela Allsvenskan, och några veckor efter det hade med sig själv på listan över Sveriges fem hetaste sportprofiler då hånmejlen slutat trilla in beroende på Örebros stadiga klättrande i tabellen. I Fotbollskväll i SVT igår pratade Glenn Strömberg sig varm om ÖSK:s spel, och idag var det Robert Lauls tur att i Sportbladet helt och fullt och hjärtinnerligt berömma lagets spel. Det känns som att den fula och tråkiga sysslingen från Sveriges demografiska mittpunkt helt plötsligt blivit ett lag att känna sympati och hoppas att det ska gå bra för.
Det blev ett brons för Tre Kronor. Och när varenda expert och tyckare menar att detta var väl helt okej, sett till laget som vi hade, vill jag hävda att det är en fantastisk prestation! Känns som att de flesta inte vill göra för stor sak av det här bronset, då ju hockey-VM egentligen är en turnering som inte alls håller standarden och där allt annat än ett guld är ovärt att hylla och bry sig nämnvärt om. "Lägg ner hockey-VM." "Spela inte varje år." "Byt ut det mot World Cup." Jag förstår det inte. Det spelar ju ingen roll hur lite vi låstas att vi bryr oss inför turneringen. När det blir dags för utslagningsfasen, då slår samtliga medier på stora trumman, och intresset blir skyhögt. Det är väl snart bara Sverige som ihärdigt fortsätter låtsas att hockey-VM inte har någon status längre (förutsatt att Tre Kronor inte vinner förstås). Titta på Ryssland, hur hjärtligt de ryska spelarna firade guldet när det var bärgat. Titta på Canada, som var lika nedslagna och förkrossade som ryssarna var överlyckliga. Och titta på båda dessa nationernas lag...vilka lag! Vilka spelare! Vilken makalös hockey det spelades i denna final! Om nu hockeyvärldens två mäktigaste nationer tar den årligen återkommande VM-turneringen på så stort allvar, varför ska det vara så tabu i lilla sketna Sverige att göra det? Märkligt, fånigt, och alldeles säkerligen en frukt av att Sverige de senare åren varit den stornation som haft överlägset svårast att få loss sina bästa NHL-spelare. När det senast hände, då blev det VM-guld, 2006. Bortskämda var ordet, sa Bull. Men visst, det är märkligt. Ryssar, tjecker och finnar ansluter med glädje och stolthet, kanadensare och amerikanare infinner sig för att de mer eller mindre inte har något val. Svenskar tycks mest vara bittra över att ens ha fått frågan om att ansluta.
Hur som, vi skulle prata Tre Kronors insats ju. Den var, som jag redan skrivit, fantastisk. På många sätt och vis.
Äntligen medalj igen, första sedan guldet 2006. Bengt-Åke har aldrig blivit sämre än fyra med sitt Tre Kronor, trots ett par av de på förhand "sämsta trupper" Tre Kronor haft över huvudtaget i VM. Att se Sverige insprängt mellan tre stora och mäktiga nationer som Ryssland, Canada och USA är också en häftig syn. Som vanligt, och redan avhandlat, var trafiken från andra sidan Atlanten inte speciellt tung. Med facit i hand blev Sveriges mest namnkunnige NHL-spelare Kristian Huselius och Loui Eriksson. Om man då betänker att ingen av dessa egentligen gjorde någon större succé, lägger till Joel Lundqvist och Tobias Enström som tidigt tvingades tacka för sig p.g.a. skador, samt Patrik Berglund som var totalt anonym i den svenska truppen, måste man inse att detta laget inte lyftes nämnvärt av sina NHL-importer, vilket ju gör bedriften än större. Att två gånger om besegra USA (fullproppat med NHL-spelare), att spela jämnt med tunga Ryssland (till slut världsmästare), att slå ut stjärnspäckade (verkligen STJÄRNspäckade) Tjeckien i kvarten, och att till slut ro i land ett brons, det var i mångt och mycket Kenny Jönssons, Mattias Weinhandls och Jonas Gustavssons förtjänst.
Egentligen skulle jag verkligen vilja lägga till detta brons till listan över den svenska återupprättelsen, men nu handlar ju denna lista enbart om de tillfällen då Sverige faktiskt har fått vara bäst. Det finns annars gott om finfina prestationer strax under dessa segrar, som definitivt hade förtjänat att omnämnas. Inte minst hockeybronset.
Men vi ska lägga till en sak på listan trots allt. Jag är verkligen inget golf-freak. Men glädjas åt stora svenska framgångar, det kan man göra i stort sett oavsett vilken sport det gäller (möjligtvis frånsett poker och trav). I helgen stod tydligen Henrik Stenson för en fantastisk prestation när han vann vad som omnämns som golfvärldens femte största tävling, The Players Championship i USA. Eftersom Sverige fick vara bäst, åker prestationen in på listan, som snart ser så pass fin ut att vi kan börja sträcka på oss som idrottsnation igen. Men först vill vi väl ändå få göra ett par tillägg från t.ex. friidrotts-VM. Och varför inte från det U21-EM i fotboll, som spelas på svensk mark i sommar? Eller kanske en svensk seger i en golfmajor?
Kanske, kanske kanske kanske, får vi också anledning att lägga till en supersensation, om den svenske cyklisten Tomas Lövkvist lyckas skrälla sig hela vägen till totalseger i Giro d'Italia. Att bara ha fått känt på den rosa ledartröjan räcker inte hela vägen in på listan.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Min bror, också bloggare här på blogspot, gjorde mig uppmärksam på en rolig transferkarusell som faktiskt inte känns helt orimlig till sommaren. Drogba skulle mycket väl kunna vara en tänkbar värvning till Inter, då han dels gjort sig ovän med Abramovich, och dels har ett gott öga till Mourinho. Och varför skulle Inter behöva Drogba? Jo, för att kompensera för Zlatans flytt till Barcelona. Och i Barcelona skulle då Samy Eto'o bli över för Chelsea att lägga vantarna på.
Alldeles nyss fick jag så en nästan lika fin teori serverad i Sportradions Fotbollsarena. Det ryktas ju intensivt om att Cristiano Ronaldo trots allt är på väg till Real Madrid. Denna förlust skulle Manchester United kompensera genom att värva Franck Ribéry från Bayern München, som i sin tur då skulle plocka Werder Bremens Diego.
Kan bli en riktigt fin transfersommar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)