U21 & för-VM

Återkoppling relativt direkt då. Det går ju inte att hålla sig! Oj oj oj, nu kan vad som helst hända! Serbien blev ju en munsbit! Min själ! Sverige var aldrig nära att svikta. Jag ska erkänna att jag efter 2-0-målet fann mig själv sitta och tänka att det hela var över nu, att matchen bara skulle spelas av. Och jag tyckte det var lite småtråkigt. Men så reducerade Serbien, och genast blev det istället skitjobbigt. Direkt blev jag övertygad om att serberna nu skulle få upp farten, att Tosic skulle höja sig till övermänsklig nivå, att Sverige skulle klappa igenom. Men inte hann det gå en minut, innan Toivonen, med en makalöst vacker förstatouch, skickade bollen retfullt långsamt förbi målvakt och utom räckhåll för tillskyndande försvarare in i mål. Ett mål som följdes upp av total eufori, minst lika mycket på grund av att matchen var så sjukt galen som att Sverige åter satt rejält i förarsätet. Segern med 3-1 blev sedan odiskutabel, inte minst efter att serberna skämt ut sig själva genom fult spel med två röda kort som resultat. Fult spelande serber, visst. Men de svenska lirarna tycks vara bättre på precis allt än sina äldre kollegor i A-landslaget, vilket också innefattar extrema skådespelartalanger. Om det här unga svenska landslaget bjudit oss på saker som vi på sistone inte varit vana vid att se blågula landslag göra, så som fint passningsspel, målkänsla, jävlaranamma och makalösa förstatoucher, så har de också bjudit oss på ett knippe fina filmningar som på olika sett genererat i fördelar. Men där ska vi absolut inte fastna. Då är det mycket roligare att prata om till exempel den där förstatouchen. Dessa unga spelare tycks besitta en teknik som ger dem en magisk förstatouch, vilket leder till ett snabbt, vackert och tekniskt avancerat passningsspel. Det är en sådan markant skillnad mot vad vi får se i det vuxna landslaget, så det i högsta grad är anmärkningsvärt!
Vi ska också prata lite om Marcus Berg. Det florerade rykten innan matchen om att han var klar för Ajax. Efter att han sedan gjort mål nummer 4 och 5 i matchen mot Serbien, kändes just den övergången snopen. Känslan var att han nu egentligen satt i position att kunna välja och vraka bland betydligt mer namnkunniga klubbar än så. Men så var det som det var med det ryktet, det var ju just bara ett (av så många) rykte. Inget klart, inget påskrivet. Marcus Berg har skrivit historia genom sina fem mål, något som ingen annan mäktat med sedan turneringen antog den gällande formen. Spelare som Gilardino och Huntelaar får här se sig besegrade. Han verkar minsann lite småkaxig och ego, den där Berg. Konstant gick han på egna avslut så fort han fick bollen, i matchen mot Serbien. Han föreföll också falla ganska så lätt vid flera tillfällen och verkade allmänt grinig över hur han (som han själv tyckte) blev alldeles för hårt omhändertagen av serberna. Men onekligen gör detta honom än mer spännande. Får han komma ut till större sammanhang illa kvickt, bort från den numera så intetsägande holländska ligan, så kan Sverige i Berg och Zlatan ha ett riktigt fint anfallspar på gång.
Hur långt kan Sverige gå nu? Att säga saker som att "Sverige KAN minsann gå hela vägen nu", känns som att säga goddag, yxskaft. Av de fyra lag som nu ska spela semifinal, KAN givetvis alla vinna. Detta fick vi om inte annat ett riktigt skönt exempel på igår, återkommer till det. Fråga bör väl snarare vara vad man vågar TRO. Finns det fog för att verkligen TRO att Sverige går hela vägen, att de slår ut ett på pappret urstarkt England, och tämjer världens bästa Italien? Ja, men varför inte? Lika svårt som det är att tänka sig detta scenario, lika svårt är det också att tänka sig att något av de kvarvarande lagen faktiskt slår Sverige, i den ursinniga form man är i.

Igår, ja. Det pågår ju ett för-VM också. Jag har ljuva minnen från för-VM 2005, hur det spelades makalös fotboll med stora stjärnor. Det har det sannerligen gjorts även denna gång. Själv har jag bara inte följt det lika hårt som senast. Igår gick alltså första semifinalen, mellan Spanien och USA. Spanien, som förrutom en skakad Iniesta, ställde upp med absolut bästa tänkbara lag. Världsstjärnor, och nyckelspelare i sina respektive klubblag (Real Madrid, Barcelona, Arsenal, Liverpool etc.), på varenda position. Mot ett USA, som mönstrade Charlie Davies (Hammarby) på topp. Vem hade satsat en hunka på USA? Ja, precis. Vem hade varit så smart...?
Det gick ju precis så som man egentligen borde ha fattat. Spanien jagade rekord i antal matcher utan förlust, jakten på finalplats var bara en formalitet. Det är klart att de skulle åka på pumpen. Det hela kändes lite som när Roger Federer spelar match mot underlägset motstånd. Man känner till hans enorma kapacitet, men han gör ändå inte så mycket mer än vad som behövs. Han sparar sin bästa tennis tills då han verkligen blir pressad, han går på halvfart så länge han kan. Det gjorde Spanien igår. Man tänkte säkerligen att det skulle räcka mot ett USA som bara vunnit en match i gruppspelet och gått vidare på målskillnad. Den avgörande skillnaden mellan Spanien och Roger Federer igår kväll, var dock att Spanien aldrig lyckades höja sig till sin maxnivå. Ett tvåmålsunderläge var uppenbarligen inte morot nog för att locka fram det bästa. USA lyckades försvara sig ända in i kaklet och kom ut på andra sidan 90 minuter som segrare, tack vare ett tidigt ledningsmål när Spanien fortfarande värmde upp, och ett mycket tungt 2-0-mål i precis det läge då Spanien höll på att samla kraft inför ett avslutande dödstryck mot det amerikanska målet under den sista kvarten. Och visst, trycket kom ändå, men vad hjälpte det denna kväll då det amerikanska försvaret var tätare än vid moboliseringen efter 11 september...?
Det känns ändå, på något sätt, makalöst trevligt att ha USA i final. Jag har skrivit om det förr, att fotbollsvärlden behöver USA och intresset från amerikanarna. Och för att det amerikanska fotbollslandslaget ska orka fortsätta att jobba i motvind i sitt eget hemland, behövs emellanåt en framgång. Oavsett hur finalen nu går, finns det något betydligt trevligare och färskare för den amerikanska befolkningen att relatera till än kvartsfinalplatsen i VM i Japan/Sydkorea '02.
Så kan det gå. Någon drömfinal mellan Brasilien och Spanien blir det inte denna gång. Tur då att VM spelas på riktigt först nästa år.