tisdag 12 augusti 2008

Fler svenska genomklappningar

Ömsom vin, ömsom vatten. Efter några mediokra insatser första dagen, kom redan den andra dagen så en svensk medalj. Emma Samuelsson cyklade till sig ett silver i damernas linjelopp, på samma osvenskt sköna vis som då Lina Andersson frustade sig till guld i OS-sprinten i Turin 2006. Skillnaden låg väl dock i att Emma såg närmast oberörd ut då hon skar mållinjen, halvmetern från guldet. Härligt, och en tidig första svensk medalj som ju nu förhoppningsvis ska prägla den svenska insatsen under resten av OS...eller? Det har väl fortsatt sådär.
-Handbollsdamerna stod visserligen för en hedersam insats och hängde med och var till och med ikapp vid några tillfällen i matchen mot världens bästa lag på damsidan, Ryssland. Inte helt ologiskt tycktes dock tjejerna tappa musten då den svenske coachen Ulf Schefvert mot slutet av andra halvlek tog time out precis i samma stund som en av svenskorna stänkte in 24-24, ett mål som då sedemera dömdes bort. Surt sa räven. Sverige klappade ihop och föll till slut med fyra mål, en differens ryskorna inte haft sedan i början av matchen.
-Robin Söderling, Jonas Björkman samt Robin Söderling/Jonas Björkman åkte alla ut direkt. Man kan ju undra lite över Jonas Björkmans beslut att avsluta sin i övrigt fantastiska karriär med en sista turné bestående av förluster i första omgången i så gott som varenda tävling...
-Vidare såg Thomas Johansson och Sofia Arvidsson till att åka ut idag, på betryggande avstånd från heta slutspelsmatcher.
-Och i morse satte vi väl alla Oboy:en i halsen, till rubrikerna av Håkan Dahlbys uttåg, redan i kvalet. Sveriges på förhand största guldchans...jo, jag tackar... Det måste dock sägas att denne Håkan verkar vara en synnerligen sympatisk man. Uppriktigt ledsen stod han rakryggad efter fiaskot och förklarade sig utan att på något sätt skylla ifrån sig. Senare under dagen satt han även i SVT:s studio och svarade artigt på alla genuint ondsinta frågor från Marie Lehmann. Värst var när Marie än en gång försökte få Håkan att svara på om hans dåliga insats berodde mest på bristande fokus eller på de nya duvorna, efter att Håkan upprepade gånger redan förklarat att båda haft lika stor del. Som om Marie desperat trånade efter att få vara först i svensk media med att förmedla den enskilt största anledningen till Sveriges hittills största fiasko. Håkan var dock en för stor människa för att falla i fällan...och måtte han orka satsa mot London och revansch, ty det är han värd.

Allt är dock inte bara eländes elände. Imorgon paddlar Frida Svensson och Lassi Karonen semifinaler i K1 efter att båda ha sett ruggigt taggade ut. Idag simmade Stefan Nystrand försök på 100 m fritt, och tog sig till semi genom att sätta nytt svenskt rekord och slå bland andra van den Hoogenband i sitt heat. Och de svenska fotbollsdamerna spelade sin hittils bästa match, och kanske sin bästa mästerskapsmatch sedan VM i USA 2003, då de slog Kanada med 2-1 och därmed slutade två i sin grupp. Belöningen blev Tyskland i kvarten...tackar tackar...

lördag 9 augusti 2008

Härliga svenska genomklappningar

Det känns väl sådär... Sverige har fått precis en sån där skitig start på OS som är signifikativt för ett OS som inte går svensk väg... Detta är dagens svenska genomklappningar:
-De båda boxarna Kennedy Katende och Naim Terbunja åkte ut med dunder och brak redan i första omgången. Måste kännas fantastiskt att ladda i dryga året, prata om medaljchanser i media, och sedan visa sig vara munsbitar för dem för vilka medaljerna verkligen är ämnade.
-Badmintonspelaren Sara Persson åkte ut med dunder och brak i sin första match i sitt sista OS.
-Handbollstjejerna upprätthöll den svenska damlagstraditionen genom att förlora sin premiärmatch mot Ungern.
-14-åriga EM-mästaren Sarah Sjöström underpresterade rejält och åkte ut i försöken...
-...liksom damernas lagkappslag på 4x100 m frisim. Emma Igelström sparades (?!?!?!)...i ett försök i OS... Bra coachat där...
-Gustav Larsson blev bäste svensk i herrarnas linjelopp på cykel på 24:e plats, detta efter att Marcus Ljungkvist gjort en Magnus Bäckstedt genom att ta tillfället i akt att visa upp sig lite extra i ett utbrytningförsök (om än tillsammans med fem andra...).
-Badou Jack stod för en härlig svensk bonusgenomklappning. Tävlandes för Gambia, men även med svenskt pass, tog han vid där de Kennedy och Naim bokstavligt talat slutade och åkte ut med dunder och brak i första omgången...

MEN:
Damfotbollslandslaget vann måstematchen mot Argentina med 1-0. Något bättre än plattmatchen mot Kina var detta ändå fortfarande en på tok för dåligt genomförd match, där Argentina till slut bara var en nickrensning på mållinjen från kvittering.
En dag som denna var detta dock sekundära fotbollsangelägenheter för ett ÖSK-fan. Örebro slog tillbaka IFK Göteborg här hemma med 4-2, minsann! Och som om inte detta vore gott nog, presterade man långa stunder rena rama Helsingborgsfotbollen. Detta, Kim Olsen, John Alvbåge, Eric Bassombeng och Bertin Ze bådar riktigt riktigt gott inför hösten...

Nya tag imorgon! Då ska man tydligen hålla på hästar. Tjo faderittan!

Så var det ja. Ett par dementier är kanske på sin plats.
För det första: Sverige tog sju medaljer i Aten, inte åtta.
För det andra: World Youth Choir medverkade inte alls på invigningen...
Så kan det gå. Ingen tycks vara fullkomlig.

torsdag 7 augusti 2008

Sverige i Peking

Kunde jag så skulle jag utan tvekan skryta genom att klistra in motsvarande text inför vinter-OS i Turin 2006, skriven på Tumult. En text där jag antog en relativt positiv ställning, och ju i det avseendet fick ganska så rätt. Inte minns jag allt, men vad jg minns är bland annat hur jag tippade att damernas curlinglag skulle ta guld samtidigt som herrarnas floppade. Och min själ, blev det inte precis så?
Så, låtom oss pricka av de på förväg mest uppskrivna medaljchanserna.

- Stefan Holm. Jag tror det är lite för många faktorer som spelar in. Silnov som hoppade 2.38 veckan efter Holms 2.37, Stefans nedåtgående form efter just det hoppet, det faktum att ingen höjdhoppare försvarat ett OS-guld. Konstigt vore det dock om Stefan blev helt utan medalj, så vad ska man tro, silver?
- Linus Thörnblad. Trots hans uppenbara kapacitetsbrist har han alltid haft en förmåga att inför de senaste mästerskapen omnämnas som en skrällmedaljör, detta utan att sedan ha lyckats. Likaså här.
- Ara Abrahamian. Silver senast. Hans tränare menar att de är fem som alla har chans att ta guld. Känns som att Ara hade sin chans i Aten. Men vad sjutton, varför inte ett brons...
- Ida-Theres Nerell. Det sägs att bara den person hon aldrig har besegrat står mellan henne och ett guld. I OS besegrar hon Saori Yoshida . Guld!
- Susanna Kallur. Sprang för första gången sedan finska vinterkriget i spikskor på träning igår. Men hennes situation är så absurd att skulle hon springa hem ett guld så får Sverige skämmas likt Ryssland de senaste dagarna. Men, förutsatt att hon kommer till start, ett brons kan hon nog knipa.
- Stefan Nystrand. Fick vara världsrekordhållare en stund i vintras. Har inte börjat använda den nya superdräckt som uppenbarligen övriga världssimmare alla gått över till. Det borde innebära att det finns tid att plocka när han väl tar den på sig. Har störst guldchans på 100 m fritt, knappt medaljchans på 50 m. Men han tar sitt guld på 100.
- Therese Alshammar. Satsar helt på 50 m. Men jag tror att Therese hade sin stora chans i Sydney, där det blev två individuella silver. Ingen medalj för henne här.
- Håkan Dahlby. Uppskrivs överallt som Sveriges största guldhopp. Hur troligt känns det då att han, i en vansklig sport som dubbeltrap, verkligen håller för trycket? Men äh, varför inte? Var trots allt bara femma i Aten, och borde ha skön motivation. Guld!
- Damfotbollslandslaget. Började så smått tro att detta laget verkligen kunde ta medalj. Laget har verkat fokuserat och målmedvetet, och har den kanske lättaste gruppen. Men så kom premiären mot Kina. Kina spelade på intet sätt bra. Men Sverige var urusla och gick återigen på pumpen i en mästerskapspremiär. Visst lever i allra högsta grad hoppet om avancemang från gruppen fortfarande kvar, men det svenska spelet, och det faktum att förlusten mot Kina nu innebär att Sverige med största sannolikhet får en fantastiskt svår kvartsfinalmotståndare, gör att jag inte tror på medalj.
- Sofia Paldanius. Trea i VM 2006 och fyra världscupsegrar 2007. Kanske borde man tro att största medaljchansen i kanot är Markus Oscarsson, som ju redan har ett guld från Aten i K2. Men jag tror inte han har samma lycka på egen hand, utan tror istället stenhårt Sofia, och att hon överraskar (eller inte?) och tar guld.
- Lagkappslagen i simning. Simnation som Sverige är (i alla fall på kort bana) tycker jag man kan hoppas på åtminstone en medalj från lagkappslagen. Ett brons tas av antingen herrarna på 4x100 m fritt, eller av damerna på 4x100 m medley.
- Fredrik Kessiakoff. Blev fyra i VM i fjol och trea i VM 2006. Tog även en världscupseger 2007. Det har varit ont om svenska os-medaljer på cykel, i år blir det ett brons.
- Karolina Kedzierska/Hanna Zajc. Jag tror att någon av taekwondo-tjejerna överraskar och tar ett silver.
- Lisa Nordén. Blev 3:a i EM tidigare i år. OS är dock både ett och två snäpp upp. Blir svårt för henne att ta medalj.

Jörgen Persson tar inte heller medalj i sitt sjätte OS.

Magnus Peterssons största bedrift är och kommar alltid att vara silvret i Atlanta.

Susanne Ljungskog har inte vunnit något stort sedan VM-guldet 2003.

Carolina Klüft skänkte bort sin medalj när hon gjorde slut med sjukampen till förmån för längd och tresteg.

Mustafa Mohammed säger själv att han är för långsam för 1500 m.

Markus Oscarsson tar inte medalj ensam.

Anna-Karin Kammerling tar medaljer i EM på kort bana, inte i OS på lång.

Josefin Lillhage tar medaljer i Em på kort bana, inte i OS på lång.

Robin Söderling...vad har han egentligen vunnit de senaste åren?

Jonas Björkman/Robin Söderling har haft alldeles för lite tid att spela ihop sig.

Emma Samuelsson är för ung.

Fredrik Lööf tog brons i Sidney. Han tar ingen medalj här.

Therese Torgersson/Vendela Santén får nöja sig med sitt brons från Aten.

Summa summarum: 4 guld, 2 silver, 3 brons. Kan det vara något? Tolv medaljer i Sidney, åtta i Aten, fyra guld vid båda tillfällena. En skillnad från Aten-OS är att man saknar de där riktigt självklara medaljkandidaterna. I Klüft och Olsson hade den svenska truppen för fyra år sedan två givna guld, i Klüfts guld dessutom den perfekta starten på OS för andra svenska tävlande att rida vidare på. Nu har OS redan tjuvstartat, detta genom en undermålig insats av ett svenskt damfotbollslandslag som inte verkade motiverade nog...i damfotbollens största turnering...
Låt oss dock inte nedslås, utan istället hoppas på att trenden fyra guld håller i sig, och att det blir en medalj mer än i Aten.

Back in business

Okej. Har inte skrivit på det här sättet sedan Tumult så sorligt klappade ihop. Inte utan förvarning, nog anade man att det förr eller senare skulle ske, med allt strul som hela tiden verkade gäcka sidan och dess ansvariga. Det riktigt dystra var väl att allt man under närmare fem års tid skrivit, helt plötsligt var borta. Går man till www.tumult.nu så utlovas där ett försökt till att ge alla medlemmar ett kit med bevarade skrivelser, gästboksinlägg och annat. Inget på den fronten ännu... Det vore ju alltså riktigt deppigt, om det inte gick att rädda...
Facebook i all ära, där finns inget bra bloggsystem, åtminstone mig veterligen. Tips emottas mer än gärna, hellre förr än senare. Kanske att man dock kunde lägga upp detta där. För vem hittar hit? Vem bryr sig om att söka upp ens alster om man inte hårdlanserar denna adress? Och även om man gör det, hur många orkar faktiskt bry sig om att klicka upp det? Jag är tämligen säker på att jag inte skulle det...
Facebook i all ära, det är inte Tumult. Säga vad man vill om folks (o)vanor att öppna upp sig alldeles för mycket och bli alldeles för personliga i sina dagböcker (undertecknad inräknad, åtminstone vad de första två åren beträffar), det var trots allt ett underhållande system där man enkelt kunde läsa om vänners och ovänners vardagliga och extraordinära liv. Trevligt, enkelt, underhållande.

På Tumult skiftade jag från att till en början skriva om mina allra innersta känslor till att mer och mer behandla sport, för att slutligen upptäcka att det var det enda jag skrev om. Förmodligen för att det är så harmlöst att skriva om. Personliga saker bör man inte dryfta på öppna communities, eller blogga om för alla på nätet att läsa. För det finns den personliga dagboken, skrives för hand helst just innan nattsömnen. Nej, här lär det i allra största utsträckning handla om sport, och givetvis en hel del musik. Men då det senare upptar i runda siffror 85% av mitt aktiva liv, får jag nog av det ändå. Men varför inte börja med en kombination av de båda:

När jag skriver detta sitter jag på ett Telia-kontor i centrala Örebro, där jag sommarjobbat sedan början på juli. Jobbet sker framför dataskärmar, faktiskt dubbla, och är pga sommaren extremt lugnt. Det finns tid över till både det ena och det andra, som t.ex. att kolla in den direktsända OS-fotbollen via SVT:s webb. Den egentliga OS-invigningen sker först imorgon (newsflash). Någon gång (eller flera?) under den tre och en halv timmars långa invigningen kommer en kör bestående av "äldre" ungdomar från hela världen att sjunga. Kören heter World Youth Choir, och är en projektkör som varje sommar håller ett månadslångt läger någonstans i världen, för alla intresserade att söka till. Jag hade den oerhörda glädjen att få delta sommaren 2005, då lägret hölls i Jerusalem. Jag tänker också avslöja att jag (och två vänner) halkade in på ett bananskal, då basbrist rådde. Kommer man med ett år, får man (förutsatt att man sköter sig exemplariskt) automatiskt vara med även nästkommande. Sedan tvingas man söka igen, men med den självklara fördelen att man varit med förr, och att folk i och kring uttagningskommittén känner till dig och din kapacitet. Sedan min medverkan 2005 har det varje sommar varit ett alternativ för mig att åka igen. 2006 tvingades jag avstå pga ekonomiska skäl, 2007 blev jag reserv efter att ha sökt, och tvingades till slut ta beslutet att avstå, då jag inte kunde vänta med besked. I år låg en annan resa i vägen. Inte just på samma datum, men väl på denna sommar. En knappa två veckors resa till New York med gospelgruppen Praise Unit (där jag lirar percussion) tvingade mig åter att ta beslutet att det inte fanns ekonomiskt svängrum för World Yoth Choir. Redan förra sommaren kom Mats (en av vännerna som också halkade med 2005 och som efter det medverkat både 2006 och 2007) med information om hur det försiktigt hade talats om möjligheterna att få medverka vid OS-invigningen i Peking följande år. Och nu blev det alltså just så. Det är inte utan att man, full av OS-känsla, känner att man hade kunnat byta bort ganska mycket denna sommar för möjligheten att få vara med om något sådant.
Ja, så kan det va...

Det här med korta dagböcker har aldrig varit min melodi. Min egen flickvän har anklagat mig för detta och att man därför inte orkar läsa vad jag skrivit. Kanske jag trots allt ska sätta en liten punkt här, för att strax skriva nytt om svenska OS-möjligheter.