fredag 21 maj 2010

SM-guld, tredjeplats och ett VM-guld(?)

Det går alldeles för lång tid mellan inläggen! Sedan senast har så mycket hänt värt att kommentera, så jag kommer inte ihåg hälften... Men vi får börja någonstans, rimligtvis med detta:

HV 71!! Det ena av mina två lag i hjärtat tog sitt fjärde SM-guld när de besegrade Djurgården i den sjätte matchen, borta på Hovet i Stockholm. Det var inte speciellt svårt att skapa sig uppfattningen att i princip ALLA höll på Djurgården i finalserien. Alla experter, all media, kommentatorer, vänner i min absoluta närhet (kan man tänka sig?!) och ja, i stort sett hela hockey-Sverige. Alla hoppades och önskade (vissa med väldigt illa dolda fasader, andra rakt ut och ärligt) att Djurgården skulle få vinna guldet. Helt plötsligt var det HV 71 som fick ikläda sig rollen som den stora, starka, elaka, etablerade och hatade storklubben som alltid vann allt och hela tiden var störst och bäst. Det var en omtumlande rockad som blev som mest tydlig under finalspelet. Den rollen har ju Färjestad fått spela under det senaste decenniet, och kanske längre än så.
Det var inför finalen ett makalöst tjat om att detta förmodligen skulle bli en av de bästa finaler som spelats i elitseriens historia. Jag vet inte om finalen rent kvalitetsmässigt nådde de skyarna. Däremot var ju serien så makalöst fascinerande på ett annat vis. HV vann ju guldet utan en enda seger vid full tid! Av de sex finalmatcherna var bara en avgjorde efter full tid, den allra första som Djugården vann relativt komfortabelt i Globen. Därefter blev det fem raka sudden-avgöranden, i vilka HV var starkast i fyra av dem. Laget hade dessutom inför finalspelet med sig fyra raka suddensegrar, och förlorade alltså totalt under hela slutspelet endast ETT av totalt NIO sudden-avgöranden. Makalös statistik!
Segern blev också rättvis med tanke på att HV trots allt under större delen av finalspelet var det bättre laget, med det bättre trycket. Djurgården hade en magisk egenskap att kunna ta sig tillbaka i matcher, klamra sig fast och kämpa ikapp. Men HV:s seger var också en seger för den bättre hockeyn!
Det sköna med HV är att klubben just nu skriver sin fundamentala historia. Visst, HV har funnits med ett tag, men man vann sitt första av fyra guld först 1995, en av Elitseriens största skrällar genom alla tider, de resterande tre har alla kommit under 2000-talet: '04, '08 och '10. Det är här och nu som HV skapar sig en tradition som en vinnande storklubb.
Det fina med HV är ju att laget är så förankrat i trakten. Davidsson, Petrasek, Liv, Thörnberg, Tedenby, Melin, Gustafsson, Almquist, Torp, Lindström, Ullström, Önerud, Petersson. Alla är de från eller kring Jönköpingstrakten. Unikt i svensk hockey. Och det är inga dåliga namn. De flesta skulle förmodligen platsa i vilket annats elitserielag som helst, ja de skulle förmodligen tas emot med öppna armar!
Pasi Puistola, Andreas Falk, Jukka Voutilainen, Teemu Laine, Per Ledin, Kris Beech... Synar man laget uppifrån och ner så kan det ju egentligen inte finnas någon som på fullaste allvar kan vara överraskad av segern!
Den bästa guldlåten gjordes för övrigt av Josef Melin, Jönköpings egen Jay Graydon:

http://www.youtube.com/watch?v=A86w9ifddho

Man skulle också kunna skriva spaltmeter om den bästa femman Elitserien någonsin skådat. Puistola-Petrasek bakom Voutilaine-Davidsson-Thörnberg var under hösten totalt ostoppbara. Efter en liten svacka (motivationsbrist månne?) tog de fart igen i slutspelet. Davidsson hamnade till slut trea i seriens poängliga, Petrasek slog poängrekordet för backar. Och de tre i anfallskedjan turades om att avgöra sudden deaths i slutspelet.
HV är nu inne i en mindre trevlig period, där det handlar om att rusta upp och kompensera för alla spelartapp som skett och fortfarande kan ske innan nästa säsong tar vid. Petrasek, Melin, Tedenby och Liv lämnar. En kvartett som skulle kunna göra vilket lag som helst till SM-segrare. Men HV kämpar på bra. Dessa fyra förluster har man lyckats kompensera relativt bra med nygamle Mikko Luoma från KHL, Juuso Hietanen från Brynäs, nygamle Kamil Piros från Timrå och alldeles för någon dag sedan Daniel Larsson, som vänder åter efter en något misslyckad NHL-sejour. Den sistnämnde ska bli alldeles särskilt spännande att följa. Noterbart är också att Daniel Larsson vänder åter till Elitserien i i stort sett samma läge som Liv gjorde för några år sedan, nämligen efter att misslyckats slå sig in i Detroit Red Wings och istället ha fått tillbringa sin vardag i Detroits farmarlag Grand Rapid Griffins.
Tacksam får man ju också vara för att både Davidsson och Voutilainen under gångna säsongen valde att förlänga sina kontrakt med klubben. Om nu Thörnberg stannar, så får HV alltså behålla sin makalösa förstafemma, med enda skillnaden att Luoma går in istället för Petrasek, knappast någon försvagning...
Nästa säsong är väl värd att vänta på!

När vi ändå är inne på hockey...

Mitt i den allra varmaste vår spelas som brukligt ishockey-VM, denna gång i Tyskland. Turneringen har gått in i slutspelsfasen, efter ett gruppspel av sällan skådat slag. Detta var turneringen då "blåbären" förvandlades till de mognaste jordgubbarna. Turneringens stora skrällgäng Danmark gick bärsärkagång genom grupperna och slog Finland med 4-1, USA med 2-1 och Slovakien med 6-0 (alla sex målen inom loppet av 13 minuter i första perioden!!!)!
Och som om inte detta vore nog, bjöd gruppspelet också på fler bomber i form av en tysk seger mot USA, norska segrar mot Tjeckien och Schweiz, samt en schweizisk seger mot självaste Canada.
Det svenska laget fick som vanligt 258 nej tack från utslagna NHL-proffs, och även (måste sägas) från de nykorade mästarna från Jönköping. Tre Kronor var nederlagstippat och utskrattat, men efter de båda gruppspelen visade det sig att Sverige var det enda lag tillsammans med överlägsna Ryssland som inte gått på någon mina mot en normalt sett undermålig motståndare. Sverige vann sin grupp och fick en kalaslottning och en rak motorväg mot en final.
Den motorvägen började igår, då Sverige besegrade lillebror Danmark i ett historiskt första kvartsfinalmöte dessa båda lagen emellan. Motorvägen fortsätter på lördag med match mot Tjeckien, som förvisso är det enda lag som besegrat Sverige så här långt i turneringen. Men Sverige har på sedvanligt vis vuxit in i VM och blivit allt bättre och mer samspelt ju längre turneringen kommit. Från att ha varit totalsågade innan första VM-skäret ens togs, tippar nu de flesta att Sverige spelar final mot Ryssland på söndag. En final som Tre Kronor med allra största säkerhet kommer att förlora mot ett Ryssland som i princip har samma trupp som man hade i OS.
Man kan ju undra vad det är som skiljer stjärnor som Alexander Ovechkin, Pavel Datsyuk, Alexander Semin och Ilja Kovalchuk från svenska motsvarigheter som Daniel och Henrik Sedin, Henrik Zetterberg och Nicklas Bäckström. Likt Sverige floppade Ryssland ganska så kraftigt i OS, sett till den truppen, och de ryska spelarna tycks vara till brädden fyllda av revanschlusta. Tänk om de kunde dela med sig lite till de svenska NHL-spelarna... När det handlar om svenska hockeystjärnor tycks den nationella stoltheten vara som bortblåst. Man kan reta ihjäl sig på bristen på lojaltet mot Tre Kronor!
Nåväl...nu går det ju ganska bra ändå. Och hyllas den som hyllas bör! Bengt-Åke gör sitt sista mästerskap med Tre Kronor. Han firar det med att ta laget till en sjätte raka VM-semifinal, något ingen annan tränare gjort med ett landslag före honom. Och det är inte första gången Bengt-Åke skriver historia. Behöver jag ens nämna '06...? Eftersom Ryssland är orubbliga i detta VM måste ett VM-silver ses som den största framgång detta svenska landslag kan nå. Jag hoppas innerligt att spelarna gör allt för att ge Bengt-Åke det värdiga avslut han förtjänar. Kritiken som riktades mot honom efter misslyckandet i OS må ha varit befogad. Men svensk media måste vara det mest långsinta väsen som finns, och deras fortsatta häxjakt på Bengt-Åke sedan dess, där varje liten miss eller tabbe förstorats upp till stora skandaler, har varit fullständigt ovärdig! Bengt-Åke kliver av som en av de absolut största!

Och så fotboll...

ÖSK går till sommarvila som Sveriges tredje bästa lag. Vilken vår man upplevt som ÖSK-fan, det är så man får gnugga sig lite lätt i ögonen när man tittar i tabellen. Efter skitmatcherna hemma mot Mjällby och GAIS har laget gått rent hemma, fyra raka hemmasegrar, utan ett enda insläppt mål. Det ska väl mycket till för att ÖSK ska orka hela vägen. Men, ja... Får man behålla laget, så vete tusan...
Men, man är trots allt närking. En närmare titt på spelschemat visar att ÖSK borde ligga just där de gör, och att de går en betydligt tuffare tid till mötes. Hemmasegrarna har kommit mot Åtvidaberg, Halmstad, Häcken, Djurgården och Trelleborg. Visst, man har vunnit borta också, men mot Brommapojkarna och Gefle. Alla dessa lag är lag som ÖSK DEFINIVT ska ha bakom sig i tabellen. Utöver detta har man förvisso vunnit borta mot regerande mästarna AIK, och spelat oavgjort borta mot vicemästarna IFK Göteborg. Men båda dessa lag har identitetskriser på alla möjliga sätt och vis och ligger långt ner i tabellen. Betydligt sämre lag än Örebro har besegrat förra årets båda finallag så här långt under årets serie. Matcher man spelat mot motstånd av rang (bortamatcher mot Malmö, Kalmar och Helsingborg) har man man inte haft speciellt mycket att säga till om i...
Så, man kan ju inte låta bli att undra hur hösten kommer att se ut, när Elfsborg, Helsingborg, Malmö och Kalmar kommer på besök till Behrn Arena. Det gör även såväl AIK som IFK Göteborg, som mycket väl kan ha fått upp farten lagom tills dess. Det är nog tur att ÖSK har tagit de poäng de gjort så här långt, de lär komma att behövas...

Alla preliminära VM-trupper har släppts inför sommarens fotbolls-VM i Sydafrika. Vi tvingades ta farväl av en hel del gamla lirare som gett fotbollen och dess mästerskap färg under flera år. Eller vad sägs om denna samling imponerande spelare, som ratats av sina respektive förbundskaptener: Ronaldo, Ronaldinho, Roberto Carlos, Adriano, David Beckham, Ruud van Nistelrooy, Francesco Totti, Luca Toni, Alessandro Del Piero, Esteban Cambiasso, Javier Zanetti och Patrick Vieira?! Det är så man måste undra om ett liknande stjärnfall har inträffat... Låt vara att flera av dem sett sina bästa dagar. Men att så många etablerade stjärnor samtidigt ratas inför ett stort mästerskap. På något sätt känns det ganska så vemodigt och som att en epok definitivt är över i och med det kommande mästerskapet.
Då får väl de nya unga stjärnorna se till att ta över och fylla de enorma luckor som dessa herrar säkerligen kommer att lämna efter sig. Men inte heller de tycks få chansen, vad det verkar... Karim Benzema, Samir Nasri, Fernando Gago och Alexandre Pato... Ingen av dem har blivit uttagna. Vilka finns det kvar...?
Det luktar profillöst lång väg... Fy så tråkigt...

lördag 20 mars 2010

Äntligen, ÖSK!

Återigen rör vi oss i gränslandet mellan vinter och vår. Såg på vädret imorse att vårens intåg ligger ungefär en månad efter, till följd av den kallaste och snöigaste vinter vi haft på jag har ingen koll på hur många år...folk brukar väl prata om 80-tal åtminstone. Måste vara en hyfsat munter nyhet för de allsvenska fotbollsspelarna, som inte bara tvingas börja så väldigt mycket tidigare än vanligt, utan nu också tvingas vänta extra länge på vårens intåg och därmed behagligare matcher.
Samtidigt som de allsvenska spelarna ska försöka genomföra en så acceptabel säsongsinledning som möjligt under dessa speciella förutsättningar, ska ishockeyspelarna försöka avsluta sin säsong så bra som möjligt. Det är en härlig tid där fotbollsmatcher varvas med hockeymatcher, där det analyseras kring hur pass bra fotbollslagen kan tänkas bli under säsongen samtidigt som kring hur pass bra hockeylagen faktiskt till slut blev när det verkligen gällde. För att ta ner det på en mer aktuell nivå, det är nu ÖSK ska visa sina tendenser inför säsongen samtidigt som HV ska kriga sig så långt som möjligt i slutspelet.

Så, ÖSK först.
Laget stod för en finfin premiär hemma på konstgräset, vann med 2-0 över nykomlingen Åtvidaberg, och var faktiskt ett av få lag som överhuvudtaget klarade av att göra mål i premiäromgången. Och bara några dagar efter det så gör ÖSK något som får gemene supporter att sätta förmiddagskaffet i halsen.
Igår offentliggjordes värvningen av Paulinho Guara till ÖSK. Kors i taket! Och äntligen! Äntligen en värvning av en spelare som i princip varenda fotbollsintresserad i detta land känner till! Det är så ovanligt häftigt! Som Örebro-supporter har man, efter flera år fulla av Tommy Wirtanen-värvningar, fått ställa in sig på att ÖSK är inte klubben som gör de spektakulära värvningarna (möjligtvis undantaget John Alvbåge för ett par år sedan). ÖSK har alltid varit klubben som värvat okänt och oglamouröst. Man har värvat spelare med viss potential att växa (Porokara, Gerzic, Olsen, Bassombeng, Almebäck), men i princip aldrig färdiga allsvenska stjärnor. Därför känns denna värvning så spännande och banbrytande. Och vem vill möta Örebros anfall i en mörk gränd nu, hand upp? Ett tremanna-anfall med Kim Olsen i mitten, flankerad av Roni Porokara och Paulinho Guara är på pappret banne mig riktigt svårslaget!
Kanske en liten brasklapp borde stickas in om att vi trots allt inte har någon vidare koll på Paulinhos form. Men varför inte hoppas på det bästa?!

Och så lite HV.
Slutspelet i år sägs vara det jämnaste någonsin. För tredje året i rad får HV möta Timrå i en slutspelsmatch, denna gången liksom förra året i kvartsfinal. Timrå, som i seriens sista omgång tog sig upp på åttonde och sista slutspelsplats, har av många s.k. experter tippats ge HV en rejäl match om avancemanget till semin. Det finns till och med dem som tippar Timrå som segrare i duellen. Man nämner HV:s svaga form och Timrås starka dito i seriens slutspurt som avgörande argument för detta. Detta trots att HV i den rena finalen om seriesegern borta mot Linköping i sista omgången relativt säkert kunde ta hem både matchen och serien. HV är alltid bäst när det gäller! Liv är alltid bäst när det gäller! Davidsson är alltid bästa när det gäller, och dessutom inför årets slutspel helt skadefri till skillnad från förra året. Och om nu inte Davidsson skulle klara av att leverera...Thörnberg, Vuotilainen, Melin, Ledin, Petrasek, Tedenby, Liv, Ward, Falk...
HV fick också en finfin start, med seger direkt på bortaplan i första matchen, om än på övertid. Men det var väl det lilla dödssprattel som Timrå orkade med. Ska man tro på något så ovanligt som en 4-0-seger för HV i den här matchserien?

Tillbaka till allsvenskan igen. Tror mig veta hur allsvenskan 2010 faktiskt slutar:
1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. Malmö FF
4. AIK
5. Örebro SK
6. GAIS
7. Kalmar FF
8. BK Häcken
9. Helsingborg IF
10.Djurgårdens IF
11.Trelleborgs FF
12.Gefle IF
13.Mjällby AIF
14.Halmstad BK
15.Brommapojkarna
16.Åtvidabergs FF
Den som lever får se.

torsdag 4 mars 2010

Post OS

-Inför OS hade Sverige världens två bästa skidskyttar på damsidan, men Helena Jonsson och ACO floppade hejdlöst och blev helt utan medaljer.
-I Turin tog de svenska sprintherrarna två guld och ett brons, sammantaget tre medaljer. I Vancouver lyckades herrarna, med världens bäste sprintåkare Emil Jönsson i spetsen, inte få med sig någon medalj alls.
-Tre Kronor var inför OS regerande mästare. Damkronorna hade som målsättning att fullända sin trestegsraket, som började med brons i Salt Lake City '02 och fortsatte med silver i Turin '06. I Vancouver blev Sverige helt utan hockeymedalj.
-Mästerskapsåkaren Anja Pärson tycktes än en gång ha prickat perfekt form inför ett stort mästerskap. Men en våldsam krasch i störtloppet, i slutet av ett åk som annars av allt att döma hade renderat i ett silver, kom att påverka alla hennes resterande OS-starter, och guldförhoppningar och ljuva minnen från Turin (ett guld och två brons) blev till "bara" ett brons i Vancouver.
-I nya OS-grenen skicross hade Sverige en världscupledarinna i Anna Holmlund och en världscuptvåa i Lars Lewén. Ingen av dem tog sig ens till final.
-Landet Fjärdeplats gjorde inte någon besviken heller i detta OS. De svenska OS-deltagarna lyckades prestera inte mindre än åtta försmädliga, irriterande fjärdeplatser.

Ett dåligt OS för svensk del? Knappast! Allt var inte bättre förr sannerligen inte bättre förr! Hur många andra länder i världen skulle, trots alla dessa misslyckanden från klara medaljhopp, ändå komma hem med 11 (!) medaljer?! Och FEM GULD dessutom?!

Det är sannerligen nya tider för svensk vinteridrott. Turin gav oss historiens bästa svenska vinter-OS. Vancouver gav oss det näst bästa. När skidskyttar, ishockeyspelare och utförsåkare underpresterade gjorde istället den svenska längdskidtruppen den bästa insats en svensk längdskidtrupp någonsin gjort i ett OS. Sju medaljer, tre guld, två silver och två brons. Lag Anette Norberg gav sig själva legendstatus när de försvarade sitt guld från Turin. André Myhrer var världens snabbaste slalomåkare i ett av två åk, och fick det brons han bara var tre hundradelar från i Turin. Björn Ferry överraskade alla, utom sig själv, och knep Sveriges enda guld i skidskyttet. Och Anja, ja hon fick ändå ett brons efter en av OS mest heroiska insatser. Så här kan man också se på det som hände i Vancouver 2010:

Sveriges tyngsta medalj - herrarnas stafettguld
Tre Kronor må ha missat OS allra tyngsta lagtitel. Fint då att Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner knep OS näst tyngsta!

Sveriges mest värda medaljör - Anders Södergren
Att Södergren fick guld är så stort och rättvist, så det hade kunnat bytas ut mot samtliga övriga svenska medaljer. Men den mest gripande scenen i detta OS var ändå när Södergren, efter att ha åkt i mål som lycklig tia i dubbeljakten, anslöt sig till Hellner och Olsson, som han hjälpt till medalj, och de tre förenades i en stor kram.

Sveriges mest värda medaljös - Anja Pärson
Kommentar överflödig.

Sveriges mest överlägsna insats - stafettlaget
Inte en norrman i sikte! Håll i hatten, Odd-Björn! Och vi ska inte glömma att det var samma herrar som bäddade för svensk succé i dubbeljakten.

Sveriges mest överraskande medaljör - Björn Ferry
Var tusan kom han ifrån egentligen? Ett utgångsläge 15-talet sekunder sämre än damkollegan Helena Jonsson i jaktstarten. Men det sket väl han i! Han bestämde sig för att åka ikapp täten och slutligen också vinna loppet. Skidskytte är ändå utan tvekan den mest rafflande vintersport som går att beskåda på tv.
Bubblare: Johan Olsson

Sveriges mest överraskande medaljös - Anna Haag
Var tusan kom hon ifrån egentligen? Dubbla silver. En svensk tjej som INTE vek ner sig i en spurt (nåja, inte i en av två i alla fall...)!

Sveriges mest snöpliga medalj - damernas teamsprint-silver
Det var OS kanske märkligaste situation. Två flicksnärtor vid namn Charlotte Kalla och Anna Haag åkte som duracell-kaniner i semin, och förde hela loppet i finalen. Men till slut stod ändå två tyskor högst upp på prispallen. Det var påtagligt hur alla blev förvånade och besvikna över att ett givet guld blev till silver. Jacob och Anders i kommentatorshytten, André och Jonas i tv-studion, svenska tv-tittare som direkt avreagerade sig på SVT:s olika OS-forum (och som Jonas Karlsson till slut tvingades trösta genom att hävda att ett silver ändå är förbaskat bra), och inte minst jag själv och mina vänner i tv-soffan.

Sveriges mest väntade medaljös - Charlotte Kalla
Så otroligt imponerande att hon pallade för trycket och tog det guld som hela Sveriges samlade expertelit var eniga om att hon skulle ta.

Sveriges mest legendariska medaljöser - Lag Anette Norberg
Som sagt, legendstatus!

Sveriges mest rättvisa medalj - André Myhrers brons
Denna gången med hundradelarna på sin sida.

Sveriges största flopp - ojojoj...
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kopiera in den inledande texten igen. Det är på så vis ett väldigt märkligt vinter-OS, där Sverige tar sin näst största medaljskörd någonsin, men konkurrensen om den största svenska floppen ändå är så fruktansvärt hård!
Men ska jag välja ut något, så får nog ändå Helena Jonsson och ACO bära de största dumstrutarna. Vad i hela friden var det för sätt?! Få svenska folket att inför OS tro att Sverige regerar damskidskyttet, för att sedan falla igenom så totalt när det verkligen blev skarpt läge! Nej, det är tydligen Björn Ferry som regerar.

Summa sumarum:
Oj, vad långt det känns till Sotji 2014...