Back in business

Okej. Har inte skrivit på det här sättet sedan Tumult så sorligt klappade ihop. Inte utan förvarning, nog anade man att det förr eller senare skulle ske, med allt strul som hela tiden verkade gäcka sidan och dess ansvariga. Det riktigt dystra var väl att allt man under närmare fem års tid skrivit, helt plötsligt var borta. Går man till www.tumult.nu så utlovas där ett försökt till att ge alla medlemmar ett kit med bevarade skrivelser, gästboksinlägg och annat. Inget på den fronten ännu... Det vore ju alltså riktigt deppigt, om det inte gick att rädda...
Facebook i all ära, där finns inget bra bloggsystem, åtminstone mig veterligen. Tips emottas mer än gärna, hellre förr än senare. Kanske att man dock kunde lägga upp detta där. För vem hittar hit? Vem bryr sig om att söka upp ens alster om man inte hårdlanserar denna adress? Och även om man gör det, hur många orkar faktiskt bry sig om att klicka upp det? Jag är tämligen säker på att jag inte skulle det...
Facebook i all ära, det är inte Tumult. Säga vad man vill om folks (o)vanor att öppna upp sig alldeles för mycket och bli alldeles för personliga i sina dagböcker (undertecknad inräknad, åtminstone vad de första två åren beträffar), det var trots allt ett underhållande system där man enkelt kunde läsa om vänners och ovänners vardagliga och extraordinära liv. Trevligt, enkelt, underhållande.

På Tumult skiftade jag från att till en början skriva om mina allra innersta känslor till att mer och mer behandla sport, för att slutligen upptäcka att det var det enda jag skrev om. Förmodligen för att det är så harmlöst att skriva om. Personliga saker bör man inte dryfta på öppna communities, eller blogga om för alla på nätet att läsa. För det finns den personliga dagboken, skrives för hand helst just innan nattsömnen. Nej, här lär det i allra största utsträckning handla om sport, och givetvis en hel del musik. Men då det senare upptar i runda siffror 85% av mitt aktiva liv, får jag nog av det ändå. Men varför inte börja med en kombination av de båda:

När jag skriver detta sitter jag på ett Telia-kontor i centrala Örebro, där jag sommarjobbat sedan början på juli. Jobbet sker framför dataskärmar, faktiskt dubbla, och är pga sommaren extremt lugnt. Det finns tid över till både det ena och det andra, som t.ex. att kolla in den direktsända OS-fotbollen via SVT:s webb. Den egentliga OS-invigningen sker först imorgon (newsflash). Någon gång (eller flera?) under den tre och en halv timmars långa invigningen kommer en kör bestående av "äldre" ungdomar från hela världen att sjunga. Kören heter World Youth Choir, och är en projektkör som varje sommar håller ett månadslångt läger någonstans i världen, för alla intresserade att söka till. Jag hade den oerhörda glädjen att få delta sommaren 2005, då lägret hölls i Jerusalem. Jag tänker också avslöja att jag (och två vänner) halkade in på ett bananskal, då basbrist rådde. Kommer man med ett år, får man (förutsatt att man sköter sig exemplariskt) automatiskt vara med även nästkommande. Sedan tvingas man söka igen, men med den självklara fördelen att man varit med förr, och att folk i och kring uttagningskommittén känner till dig och din kapacitet. Sedan min medverkan 2005 har det varje sommar varit ett alternativ för mig att åka igen. 2006 tvingades jag avstå pga ekonomiska skäl, 2007 blev jag reserv efter att ha sökt, och tvingades till slut ta beslutet att avstå, då jag inte kunde vänta med besked. I år låg en annan resa i vägen. Inte just på samma datum, men väl på denna sommar. En knappa två veckors resa till New York med gospelgruppen Praise Unit (där jag lirar percussion) tvingade mig åter att ta beslutet att det inte fanns ekonomiskt svängrum för World Yoth Choir. Redan förra sommaren kom Mats (en av vännerna som också halkade med 2005 och som efter det medverkat både 2006 och 2007) med information om hur det försiktigt hade talats om möjligheterna att få medverka vid OS-invigningen i Peking följande år. Och nu blev det alltså just så. Det är inte utan att man, full av OS-känsla, känner att man hade kunnat byta bort ganska mycket denna sommar för möjligheten att få vara med om något sådant.
Ja, så kan det va...

Det här med korta dagböcker har aldrig varit min melodi. Min egen flickvän har anklagat mig för detta och att man därför inte orkar läsa vad jag skrivit. Kanske jag trots allt ska sätta en liten punkt här, för att strax skriva nytt om svenska OS-möjligheter.