U21, Wimbledon, friidrott & KIF

Det mesta behandlas ju en tid efter att det varit som mest aktuellt på den här bloggen. Därför känns det lagom att prata lite om Sverige-Italien nu. Först och främst, det blev ju förlust. Därtill behöver inte så mycket mer sägas. Italiens U21-lag är säkerligen ett av världens allra bästa, och att förlora med knappa 2-1 är ju faktiskt riktigt hyfsat. Man kan välja att vara irriterad och förgrymmad över att Sverige, trots en man mer i nästan en och en halv halvlek och trots massivt spelövertag långa stunder, inte lyckades vinna, utan istället släppte in ett skitmål till 2-0. Men det var ju (enligt min egen kalkyl) aldrig mot Italien Sverige skulle säkra vidarespel. Det är Serbiens plats som Sverige vill åt, som Sverige bör kunna ta. En poäng mot Italien hade inte förändrat det faktum att Sverige måste ta en poäng mot Serbien ikväll för att säkra avancemang. Och efter två noll-noll-matcher på raken för Serbien, känns det ju sannerligen väldigt frestande att säga att detta blir en enkel sak. Så blir det nog inte. Men EN poäng, mot ett Serbien som ju uppenbarligen inte riktigt hittat rätt hittills i turneringen, borde åtminstone inte vara omöjligt. Tvärtom vill jag nästan mena att det vore ett riktigt misslyckande, om man nu inte rider vidare på den fina vågen och tar sig vidare till semifinal. Att åka ut redan i gruppspelet, skulle massivt och bryskt rasera den piedestal som detta unga landslag, tack vare sin champagnefotboll, har tagit plats på.
Man kan också se det ur en annan synvinkel. Serbien har inte släppt in något mål hittills i turneringen, vilket visar på ett solitt försvarsspel, och att Serbien blir oerhört svåra att göra mål på ikväll. Serbien har heller inte ännu gjort något mål framåt, och det känns föga troliga att den nollan skulle stå sig ännu en match. Detta betyder då att Sverige ikväll helt enkelt MÅSTE spräcka den där defensiva nollan för Serbien, för att kunna ta sig vidare.
Vad ska vi nu tro, då? Ska vi tro att det går? Det kan ju faktiskt bli platt fall. Det skulle i ärlighetens namn inte vara speciellt överraskande om Serbien ikväll satte lite extra fart, och springa ifrån svenskarna. I grund och botten är Serbien ett bättre lag, en av hela turneringens tyngsta favoriter. Det kan bli riktigt, riktigt tufft. Men låt oss vara opmtimistiska. Ett misslyckat gruppspel gör sannerligen ingen sommar. Det är först efter gruppavancemang, som man kan börja räkna på hur pass lyckad den här sommaren faktiskt blev.
Säg 1-1.
Men, det måste sägas. Vilka makalösa mål detta unga svenska landslag bjuder på! Alla fem fullträffar i matchen mot Vitryssland, var små delikatesser, det ena värre än det andra. Ändå stod man förmodligen för en ännu vackrare uppvisning i samband med reduceringsmålet mot Italien. Snacka om att låta bollen gå på rulle...

En sommarklassiker har precis dragit igång. Wimbledon. Stämning till tusen! Och Robin Söderling målas förstås upp som en outsider. Inte bara av svensk press, utan, minsann, av Wimbledonhistoriens störste själv, Roger Federer. Tyvärr ser just Federer ut att bli ett alldeles för tidigt hinder för Robin. Då Nadal drog sig ur turneringen fick lottningen ändras, och det föll ut som så att Robin nu tvingas möta Federer redan i en eventuell åttondelsfinal, i den fjärde omgången. Det känns ju riktigt snopet. För där, om inte förr (och det finns det inte mycket som talar för), tar det slut. Punkt.
Man kan ju undra om Rafael Nadal visste detta. Om han visste att genom att dra sig ur, skulle Robin få möta Federer tidigt i turneringen. De har ju haft sina duster, Robin och Rafael. Det är väl ingen hemlighet att de två inte är de bästa kompisarna på touren. Det måste ha känts som multipla knivhugg i både rygg och bröst för Nadal, att åka ut mot just Robin, så pass tidigt i Franska Öppna. Det vore tusan inte konstigt om Nadal iscensatt detta för att hämnas. Kanske tyckte han det var värt priset att tappa en egen titel, för att få se Robin misslyckas. Han verkar ju onekligen lite gnällig och smånaiv, den där spanjoren.

Det svenska friidrottsundret, som vi minns det, är över. Kvar i VM i Berlin finns: en småskadad Johan Wissman, en oförlöst Emma Green, en formsvag Mustafa Mohamed, en osäker Alhaji Jeng, en felsatsande Klüft och en vid mästerskap konstant underpresterande Linus Thörnblad. Visst är det lite irriterande. Liggandes i periferin och puttrar, finns en Susanna Kallur, som lika gärna kan vinna guld i Berlin-VM i augusti, som att sitta där på läktaren med sitt sista lopp som aktiv friidrottare bakom sig. Det blir nog ett rackarns skralt friidrotts-VM för svensk del. Inte kunde man i sin vildaste fantasi tro att guldmästerskapen vi fick vara med om i början på 2000-talet skulle få ett sådant abrupt slut. Vi hade ju precis börjat vänja oss, för tusan! Vore det inte för skador (Olsson, Kallur) och märkliga prioriteringar (Klüft) så skulle ju Sverige faktiskt gå in i Berlin-VM med tre mer eller mindre självklara guld, precis som vi under några sköna år så hjärtinnerligt njöt av att få vänja oss vid. Den största medaljchans vi har nu är, som jag ser det, ifall Thörnblad skulle prattla till och skaka av sig sina makalöst outvecklade tävlingsnerver och prestera max. Ingen annan lär kunna ha något med några medaljer att göra. Om Wissmans skada inte är så farlig, kan han säkert stå för ytterligare ett imponerande mästerskap, och spränga ett par gränser till. Men i Wissmans fall handlar det ju tyvärr enbart om just imponerande insatser. Någon (ute-)VM- eller OS-medalj på 400 meter kommer Johan Wissman aldrig att kunna springa till sig.

Det är lätt att stirra sig blind på ÖSK och lagets utveckling, som fortsätter peka uppåt. Det hävdas att ÖSK kanske har sitt bästa och mest spännande lag någonsin, fullspäckat med såväl klasspelare som profiler. Man har en tränare med en tydlig spelidé, vars kontrakt man för övrigt äntligen lyckats förlänga. Man har en mycket fin sjundeplats från förra säsongen att rida vidare på. Man inledde också riktigt, riktigt fint, för att stagnera något mot slutet av våren. Laget parkerar nu på sin klassiska åttondeplats, men alla väntar med spänning på fortsättningen som lovar gott.
Men, det finns ett annat elitlag i Örebro, som för tillfället går bättre. Lite i kölvattnet har KIF Örebro smugit med i toppen av Damallsvenskan, och seger i gårdagens match mot Umeå IK hade inneburit kraftig tätkänning. Nu blev det alltså inte så. Umeå-spöket härjar än för KIF. Men helt klart är att den före detta Umeå-tränaren Richard Holmlund tycks ha ingjutit en ny mentalitet i laget. Pia Sundhage fick mycket skriverier som Damallsvenskans enda kvinnliga tränare, när hon ledde KIF. Men kalla fakta är ju att hon aldrig lyckades höja laget till några högre nivåer. KIF var stadigt ett lag för undre mellanskiktet under Pias ledning. Kanske kan det där lyftet till toppenskiktet, som tycks vara så svårt för allsvenska damlag, vara på väg att ske nu, under Holmlund. KIF Örebro har länge känts enbart som en sluss för spelare med begåvning av övre medelklass. Kanske kan man nu, likt ÖSK, knyta upp sina bästa spelare och ge sig själva chansen att bygga något riktigt bra. Cyklade förbi Behrn Arena igår (gör det på hemvägen), och funderade på hur det kom sig att jag inte ens brytt mig om att kolla upp biljettpriserna inför gårkvällens match, trots allt en toppmatch i damallsvenskan. Nu blev det ingen vidare utredning i ärendet, men om KIF visar att matchen igår bara var en missräkning och att man verkligen menar allvar, då ska jag ta mig en ruggig funderare på nytt. (Kan man skriva så här?)

Vi lämnar det så här. Heja Sverige, nu då.