U21, Torp & Nostalgi

De skötte sig ju riktigt, riktigt fint, Sveriges fotbollsframtid. Det finns säkerligen ett och annat lag som hade börjat fundera och vackla kraftigt, efter att ha dominerat så totalt i inledningen och sedan tvingats släppa in ett superskott och hamnat i totalt omotiverat underläge. Men det fanns liksom ingen tvekan i de svenska spelarnas beslutsamhet. Snarare, som några av dem sa efteråt, tycktes baklängesmålet (ett av årets snyggaste fotbollsmål, alla kategorier?) tända svenskarna, som fortsatte att mala och ganska snabbt kunde replikera tre gånger om genom lagets storstjärnor Rasmus Elm och Marcus Berg. Segern med 5-1 var en häftig uppvisning av en stark defensiv (Rasmus Bengtsson), en klassisk svensk hårdhet (Pontus Wernbloom och Gustav Svensson) och ett snabbt, tekniskt och fantasifullt anfallsspel (Elm, Berg, Ola Toivonen m.fl.). En perfekt utförd mix (törs man antyda något om totalfotboll?), och en riktig käftsmäll för dem som vågade tvivla på det här lagets kapacitet.
Det är ju makalöst lätt att sväva iväg nu. Men sanningen är väl också den att vi fortfarande inte vet hur pass bra det här laget verkligen är. Imorgon väntar Italien, kanske turneringens bästa trupp på pappret, med en ganska så stor press på sig att vinna för att ha en god chans till kvalificering från gruppen. Det blir något att bita i. Då byts motståndet ut från flugvikt till tungvikt i ett enda svep. Då ska Sverige visa att man kan leka även med de största och starkaste barnen i detta U21-EM. Det blir sannerligen intressant.
Upplägget är förresten kusligt likt det från ("stora") Sveriges grupp i Portugal-EM 2004. Efter en imponerande 5-0-seger i premiären mot gruppens på förhand svagaste motståndare, Bulgarien, väntade match mot ett Italien som bara fått oavgjort i sin premiärmatch och som därmed behövde en seger nu. Om så skulle bli fallet, väntade för Sverige en mycket oviss och direkt avgörande match mot gruppens andra tunga motståndare, Danmark (som av allt att döma skulle göra processen ganska kort med Bulgarien). Byt ut Bulgarien mot Vitryssland och Danmark mot Serbien... Voilá, där har grupp A i U21-EM 2009, och exakt det scenario vi står inför nu.
Vi vet ju att det slutade lyckligt med avancemang från gruppen den gången i Portugal, så låtom oss hoppas att scenariot står sig ända ut. Eller ja, det får förstås gärna brytas om nu Sverige bestämmer sig för att säkra redan imorgon mot Italien.

Sitter på sommarkneget, Telia (fjärde och av allt att döma sista sommaren), och har ganska så lite att göra. Därav denna relativt snabba uppföljningen på förra inlägget. Regnet öser ner ute, och det känns verkligen fjärran att man i söndags låg ute i strålande sol på en gräsmatta i nordvästra Skåne. Imorgon väntar midsommarafton, men sommarvädret lyser verkligen med sin frånvaro i dessa demografiskt centrala delar av Sverige.
Igår serverades smörgåstårta till eftermiddagsfikat. Fullt med folk i lunchrummet, högljutt, trevligt, god mat. Och också väldigt märkligt med tanke på att anledningen till den storsinta gesten från Telia var att hela den avdelning där jag jobbar, har sagt upp och droppar av en efter en. En mindre storsint gest, kan man säga. Men som sagt, det var en riktigt fin smörgåstårta. De är ju oftast det.

Torpveckan pågår. Familjernas och de vuxnas Frizon. Tack och lov tar likheterna slut i och med konstaterandet att de båda konferenserna hålls på samma plats. Har två kvällar i rad suttit av lika många konserter. Salem Gospel Choir i tisdags kväll, var sannerligen en inspirationskick! De vet ju hur man sjunger gospel där borta, det är liksom deras grej. Det finns ju mindre saker som kan få en att vilja flytta över Atlanten, om man säger så. Och ja, varför inte. När strömmen annars går enväldigt åt ett håll just nu, till Stockholm.
Hur som helst.
Och igår kväll var det dag för bröderna Ådahl. En Torpvecka vore ingen riktig Torpvecka utan bröderna Ådahl. Den här gången med en fin samling musiker från trakten. Och dessutom med en finfin gäst, John Schlitt, en gång frontsångare i rockgruppen Petra. Måste få följande sagt: Frank Ådahl måste vara Sveriges bäste manlige afrosångare! Vem skulle det vara som bräcker honom? Honom skulle jag hjärtinnerligt vilja höra...
Och imorgon kommer mannen på alla svenska slickfantasters läppar, Ole Börud.

Insåg, när jag läste mitt eget förra inlägg, att jag i genomgången missade Sveriges senaste mästerskap, EM i Österrike/Schweiz förra sommaren. Men man kan väl å andra sidan se det som en ganska lyckad miss. Det finns ju inte så mycket att minnas från det (med svenska ögon sett) debaclet. Sverige slog Grekland med 2-0, Zlatan gjorde ett konstmål, och Sverige var i stort sett redan Europamästare. Men inte riktigt än... Den näsvise vill säkerligen påpeka att Sverige så när plockade en poäng av de blivande mästarna Spanien. Men fråga nummer ett: hur rättvist hade det varit, sett till spelet efter att Zlatan klivit av? Och fråga nummer två: hade det hjälpt Sveriges läge i gruppen? Svaren: Inte speciellt rättvist, va? och Inte ett skit... Sverige hade likväl åkt ut med dunder och brak mot ett Ryssland, som var allt det som Sverige vill vara. Ryssland spelade bländande, Sverige var pinsamt efter. Hela tiden, vid varenda situation under hela matchen. Skulle inte förvåna mig om de var sist ut i bussen efter matchen heller... Så var det (kommer det ju kanske att visa sig) slutet på den framgångsrika svenska fotbollseran så som vi känner den. Och kanske på tiden. Henke Larsson, Micke Nilsson och Petter Hansson såg inget vidare ut jämfört med snabba, fräscha ryssar.
Jag var i New York vid tillfället. Vi såg matchen på en japansk restaurang. Den håglösheten som det svenska laget visade upp under första halvlek, gav oss absolut ingenting att hoppas på inför andra. Man kunde ganska så snabbt ställa in sig på att EM var slut för svensk del. Och det krävdes en stad som New York för att skaka av sig det pinsamma nederlaget.

Ska man vara saklig, trist och faktaenlig så torde det pågående U21-EM:et sluta ungefär så här:
Segrare: Italien (efter att ha slagit ut Spanien i semi)
Tvåa: England (efter att ha slagit ut Serbien i semi)
Tack och hej (efter gruppspelet): Tyskland, Sverige, Finland och Vitryssland.
Men varför inte... Byt ut Serbien mot Sverige, och skicka hem England efter semin. Då blir det fest.

Man börjar så smått inse att det är en himla tur att vi redan fått se några riktigt fina svenska idrottsinsatser under året. För så himla många lär det nog inte bli under sommarens stora mästerskap. Hur pass realistiskt är det att hoppas på några medaljer i sim-VM efter den mediokra OS-insatsen senast? Och har Sverige över huvudtaget någon medaljkandidat att skicka till friidrotts-VM? Svaren: Inte speciellt, va? och Inte en skit...