ÖSK, Tre Kronor & utökning av listan

Ja, det har ju varit lite upp och ner. Om vi ska prata Örebro, och det ska vi väl. Fina hemmasegrar mot Helsingborg (årets mästare?) och Kalmar (regerande mästare), följdes upp två bortaförluster. Den ena med flaggan i topp mot IFK Göteborg, den andra mot Gefle, säsongens första riktiga skitmatch. Så, efter en något stormig tid kring laget, där det plötsligt gick från hyllat till ifrågasatt, kom Hammarby på besök igår. Själv hann jag inte komma in på arenan innan Porokara gjort 1-0. En makalös frispark av Wowoah befäste Örebros seger, och allt var och är frid och fröjd och precis som det brukar igen. Hemma på Behrn Arena är Örebro otroligt svårbemästrat. Det är så man på fullt allvar börjar undra om något annat lag i serien, mer än Elfsborg, kommer att kunna nypa en trepoängare här. Förlusten mot Elfsborg var ju dessutom en mycket orättvis sådan. Ny match hemma på söndag mot GAIS. Säsongens tredje "det-här-ska-de-bara-vinna-"match, efter Örgryte borta (seger) och Gefle borta (förlust).

Och inte kan man låta bli att mysa lite, när man hör och läser medias beundran av ÖSK. Ingen har väl kunnat missa Lasse Anrells kampanj för Örebro i sina söndagskrönikor i Sportbladet, där han till och med tippat laget som slutsegrare av hela Allsvenskan, och några veckor efter det hade med sig själv på listan över Sveriges fem hetaste sportprofiler då hånmejlen slutat trilla in beroende på Örebros stadiga klättrande i tabellen. I Fotbollskväll i SVT igår pratade Glenn Strömberg sig varm om ÖSK:s spel, och idag var det Robert Lauls tur att i Sportbladet helt och fullt och hjärtinnerligt berömma lagets spel. Det känns som att den fula och tråkiga sysslingen från Sveriges demografiska mittpunkt helt plötsligt blivit ett lag att känna sympati och hoppas att det ska gå bra för.


Det blev ett brons för Tre Kronor. Och när varenda expert och tyckare menar att detta var väl helt okej, sett till laget som vi hade, vill jag hävda att det är en fantastisk prestation! Känns som att de flesta inte vill göra för stor sak av det här bronset, då ju hockey-VM egentligen är en turnering som inte alls håller standarden och där allt annat än ett guld är ovärt att hylla och bry sig nämnvärt om. "Lägg ner hockey-VM." "Spela inte varje år." "Byt ut det mot World Cup." Jag förstår det inte. Det spelar ju ingen roll hur lite vi låstas att vi bryr oss inför turneringen. När det blir dags för utslagningsfasen, då slår samtliga medier på stora trumman, och intresset blir skyhögt. Det är väl snart bara Sverige som ihärdigt fortsätter låtsas att hockey-VM inte har någon status längre (förutsatt att Tre Kronor inte vinner förstås). Titta på Ryssland, hur hjärtligt de ryska spelarna firade guldet när det var bärgat. Titta på Canada, som var lika nedslagna och förkrossade som ryssarna var överlyckliga. Och titta på båda dessa nationernas lag...vilka lag! Vilka spelare! Vilken makalös hockey det spelades i denna final! Om nu hockeyvärldens två mäktigaste nationer tar den årligen återkommande VM-turneringen på så stort allvar, varför ska det vara så tabu i lilla sketna Sverige att göra det? Märkligt, fånigt, och alldeles säkerligen en frukt av att Sverige de senare åren varit den stornation som haft överlägset svårast att få loss sina bästa NHL-spelare. När det senast hände, då blev det VM-guld, 2006. Bortskämda var ordet, sa Bull. Men visst, det är märkligt. Ryssar, tjecker och finnar ansluter med glädje och stolthet, kanadensare och amerikanare infinner sig för att de mer eller mindre inte har något val. Svenskar tycks mest vara bittra över att ens ha fått frågan om att ansluta.

Hur som, vi skulle prata Tre Kronors insats ju. Den var, som jag redan skrivit, fantastisk. På många sätt och vis.
Äntligen medalj igen, första sedan guldet 2006. Bengt-Åke har aldrig blivit sämre än fyra med sitt Tre Kronor, trots ett par av de på förhand "sämsta trupper" Tre Kronor haft över huvudtaget i VM. Att se Sverige insprängt mellan tre stora och mäktiga nationer som Ryssland, Canada och USA är också en häftig syn. Som vanligt, och redan avhandlat, var trafiken från andra sidan Atlanten inte speciellt tung. Med facit i hand blev Sveriges mest namnkunnige NHL-spelare Kristian Huselius och Loui Eriksson. Om man då betänker att ingen av dessa egentligen gjorde någon större succé, lägger till Joel Lundqvist och Tobias Enström som tidigt tvingades tacka för sig p.g.a. skador, samt Patrik Berglund som var totalt anonym i den svenska truppen, måste man inse att detta laget inte lyftes nämnvärt av sina NHL-importer, vilket ju gör bedriften än större. Att två gånger om besegra USA (fullproppat med NHL-spelare), att spela jämnt med tunga Ryssland (till slut världsmästare), att slå ut stjärnspäckade (verkligen STJÄRNspäckade) Tjeckien i kvarten, och att till slut ro i land ett brons, det var i mångt och mycket Kenny Jönssons, Mattias Weinhandls och Jonas Gustavssons förtjänst.
Egentligen skulle jag verkligen vilja lägga till detta brons till listan över den svenska återupprättelsen, men nu handlar ju denna lista enbart om de tillfällen då Sverige faktiskt har fått vara bäst. Det finns annars gott om finfina prestationer strax under dessa segrar, som definitivt hade förtjänat att omnämnas. Inte minst hockeybronset.

Men vi ska lägga till en sak på listan trots allt. Jag är verkligen inget golf-freak. Men glädjas åt stora svenska framgångar, det kan man göra i stort sett oavsett vilken sport det gäller (möjligtvis frånsett poker och trav). I helgen stod tydligen Henrik Stenson för en fantastisk prestation när han vann vad som omnämns som golfvärldens femte största tävling, The Players Championship i USA. Eftersom Sverige fick vara bäst, åker prestationen in på listan, som snart ser så pass fin ut att vi kan börja sträcka på oss som idrottsnation igen. Men först vill vi väl ändå få göra ett par tillägg från t.ex. friidrotts-VM. Och varför inte från det U21-EM i fotboll, som spelas på svensk mark i sommar? Eller kanske en svensk seger i en golfmajor?
Kanske, kanske kanske kanske, får vi också anledning att lägga till en supersensation, om den svenske cyklisten Tomas Lövkvist lyckas skrälla sig hela vägen till totalseger i Giro d'Italia. Att bara ha fått känt på den rosa ledartröjan räcker inte hela vägen in på listan.

Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson

Min bror, också bloggare här på blogspot, gjorde mig uppmärksam på en rolig transferkarusell som faktiskt inte känns helt orimlig till sommaren. Drogba skulle mycket väl kunna vara en tänkbar värvning till Inter, då han dels gjort sig ovän med Abramovich, och dels har ett gott öga till Mourinho. Och varför skulle Inter behöva Drogba? Jo, för att kompensera för Zlatans flytt till Barcelona. Och i Barcelona skulle då Samy Eto'o bli över för Chelsea att lägga vantarna på.
Alldeles nyss fick jag så en nästan lika fin teori serverad i Sportradions Fotbollsarena. Det ryktas ju intensivt om att Cristiano Ronaldo trots allt är på väg till Real Madrid. Denna förlust skulle Manchester United kompensera genom att värva Franck Ribéry från Bayern München, som i sin tur då skulle plocka Werder Bremens Diego.
Kan bli en riktigt fin transfersommar.