Äntligen, ÖSK!

Återigen rör vi oss i gränslandet mellan vinter och vår. Såg på vädret imorse att vårens intåg ligger ungefär en månad efter, till följd av den kallaste och snöigaste vinter vi haft på jag har ingen koll på hur många år...folk brukar väl prata om 80-tal åtminstone. Måste vara en hyfsat munter nyhet för de allsvenska fotbollsspelarna, som inte bara tvingas börja så väldigt mycket tidigare än vanligt, utan nu också tvingas vänta extra länge på vårens intåg och därmed behagligare matcher.
Samtidigt som de allsvenska spelarna ska försöka genomföra en så acceptabel säsongsinledning som möjligt under dessa speciella förutsättningar, ska ishockeyspelarna försöka avsluta sin säsong så bra som möjligt. Det är en härlig tid där fotbollsmatcher varvas med hockeymatcher, där det analyseras kring hur pass bra fotbollslagen kan tänkas bli under säsongen samtidigt som kring hur pass bra hockeylagen faktiskt till slut blev när det verkligen gällde. För att ta ner det på en mer aktuell nivå, det är nu ÖSK ska visa sina tendenser inför säsongen samtidigt som HV ska kriga sig så långt som möjligt i slutspelet.

Så, ÖSK först.
Laget stod för en finfin premiär hemma på konstgräset, vann med 2-0 över nykomlingen Åtvidaberg, och var faktiskt ett av få lag som överhuvudtaget klarade av att göra mål i premiäromgången. Och bara några dagar efter det så gör ÖSK något som får gemene supporter att sätta förmiddagskaffet i halsen.
Igår offentliggjordes värvningen av Paulinho Guara till ÖSK. Kors i taket! Och äntligen! Äntligen en värvning av en spelare som i princip varenda fotbollsintresserad i detta land känner till! Det är så ovanligt häftigt! Som Örebro-supporter har man, efter flera år fulla av Tommy Wirtanen-värvningar, fått ställa in sig på att ÖSK är inte klubben som gör de spektakulära värvningarna (möjligtvis undantaget John Alvbåge för ett par år sedan). ÖSK har alltid varit klubben som värvat okänt och oglamouröst. Man har värvat spelare med viss potential att växa (Porokara, Gerzic, Olsen, Bassombeng, Almebäck), men i princip aldrig färdiga allsvenska stjärnor. Därför känns denna värvning så spännande och banbrytande. Och vem vill möta Örebros anfall i en mörk gränd nu, hand upp? Ett tremanna-anfall med Kim Olsen i mitten, flankerad av Roni Porokara och Paulinho Guara är på pappret banne mig riktigt svårslaget!
Kanske en liten brasklapp borde stickas in om att vi trots allt inte har någon vidare koll på Paulinhos form. Men varför inte hoppas på det bästa?!

Och så lite HV.
Slutspelet i år sägs vara det jämnaste någonsin. För tredje året i rad får HV möta Timrå i en slutspelsmatch, denna gången liksom förra året i kvartsfinal. Timrå, som i seriens sista omgång tog sig upp på åttonde och sista slutspelsplats, har av många s.k. experter tippats ge HV en rejäl match om avancemanget till semin. Det finns till och med dem som tippar Timrå som segrare i duellen. Man nämner HV:s svaga form och Timrås starka dito i seriens slutspurt som avgörande argument för detta. Detta trots att HV i den rena finalen om seriesegern borta mot Linköping i sista omgången relativt säkert kunde ta hem både matchen och serien. HV är alltid bäst när det gäller! Liv är alltid bäst när det gäller! Davidsson är alltid bästa när det gäller, och dessutom inför årets slutspel helt skadefri till skillnad från förra året. Och om nu inte Davidsson skulle klara av att leverera...Thörnberg, Vuotilainen, Melin, Ledin, Petrasek, Tedenby, Liv, Ward, Falk...
HV fick också en finfin start, med seger direkt på bortaplan i första matchen, om än på övertid. Men det var väl det lilla dödssprattel som Timrå orkade med. Ska man tro på något så ovanligt som en 4-0-seger för HV i den här matchserien?

Tillbaka till allsvenskan igen. Tror mig veta hur allsvenskan 2010 faktiskt slutar:
1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. Malmö FF
4. AIK
5. Örebro SK
6. GAIS
7. Kalmar FF
8. BK Häcken
9. Helsingborg IF
10.Djurgårdens IF
11.Trelleborgs FF
12.Gefle IF
13.Mjällby AIF
14.Halmstad BK
15.Brommapojkarna
16.Åtvidabergs FF
Den som lever får se.

Post OS

-Inför OS hade Sverige världens två bästa skidskyttar på damsidan, men Helena Jonsson och ACO floppade hejdlöst och blev helt utan medaljer.
-I Turin tog de svenska sprintherrarna två guld och ett brons, sammantaget tre medaljer. I Vancouver lyckades herrarna, med världens bäste sprintåkare Emil Jönsson i spetsen, inte få med sig någon medalj alls.
-Tre Kronor var inför OS regerande mästare. Damkronorna hade som målsättning att fullända sin trestegsraket, som började med brons i Salt Lake City '02 och fortsatte med silver i Turin '06. I Vancouver blev Sverige helt utan hockeymedalj.
-Mästerskapsåkaren Anja Pärson tycktes än en gång ha prickat perfekt form inför ett stort mästerskap. Men en våldsam krasch i störtloppet, i slutet av ett åk som annars av allt att döma hade renderat i ett silver, kom att påverka alla hennes resterande OS-starter, och guldförhoppningar och ljuva minnen från Turin (ett guld och två brons) blev till "bara" ett brons i Vancouver.
-I nya OS-grenen skicross hade Sverige en världscupledarinna i Anna Holmlund och en världscuptvåa i Lars Lewén. Ingen av dem tog sig ens till final.
-Landet Fjärdeplats gjorde inte någon besviken heller i detta OS. De svenska OS-deltagarna lyckades prestera inte mindre än åtta försmädliga, irriterande fjärdeplatser.

Ett dåligt OS för svensk del? Knappast! Allt var inte bättre förr sannerligen inte bättre förr! Hur många andra länder i världen skulle, trots alla dessa misslyckanden från klara medaljhopp, ändå komma hem med 11 (!) medaljer?! Och FEM GULD dessutom?!

Det är sannerligen nya tider för svensk vinteridrott. Turin gav oss historiens bästa svenska vinter-OS. Vancouver gav oss det näst bästa. När skidskyttar, ishockeyspelare och utförsåkare underpresterade gjorde istället den svenska längdskidtruppen den bästa insats en svensk längdskidtrupp någonsin gjort i ett OS. Sju medaljer, tre guld, två silver och två brons. Lag Anette Norberg gav sig själva legendstatus när de försvarade sitt guld från Turin. André Myhrer var världens snabbaste slalomåkare i ett av två åk, och fick det brons han bara var tre hundradelar från i Turin. Björn Ferry överraskade alla, utom sig själv, och knep Sveriges enda guld i skidskyttet. Och Anja, ja hon fick ändå ett brons efter en av OS mest heroiska insatser. Så här kan man också se på det som hände i Vancouver 2010:

Sveriges tyngsta medalj - herrarnas stafettguld
Tre Kronor må ha missat OS allra tyngsta lagtitel. Fint då att Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner knep OS näst tyngsta!

Sveriges mest värda medaljör - Anders Södergren
Att Södergren fick guld är så stort och rättvist, så det hade kunnat bytas ut mot samtliga övriga svenska medaljer. Men den mest gripande scenen i detta OS var ändå när Södergren, efter att ha åkt i mål som lycklig tia i dubbeljakten, anslöt sig till Hellner och Olsson, som han hjälpt till medalj, och de tre förenades i en stor kram.

Sveriges mest värda medaljös - Anja Pärson
Kommentar överflödig.

Sveriges mest överlägsna insats - stafettlaget
Inte en norrman i sikte! Håll i hatten, Odd-Björn! Och vi ska inte glömma att det var samma herrar som bäddade för svensk succé i dubbeljakten.

Sveriges mest överraskande medaljör - Björn Ferry
Var tusan kom han ifrån egentligen? Ett utgångsläge 15-talet sekunder sämre än damkollegan Helena Jonsson i jaktstarten. Men det sket väl han i! Han bestämde sig för att åka ikapp täten och slutligen också vinna loppet. Skidskytte är ändå utan tvekan den mest rafflande vintersport som går att beskåda på tv.
Bubblare: Johan Olsson

Sveriges mest överraskande medaljös - Anna Haag
Var tusan kom hon ifrån egentligen? Dubbla silver. En svensk tjej som INTE vek ner sig i en spurt (nåja, inte i en av två i alla fall...)!

Sveriges mest snöpliga medalj - damernas teamsprint-silver
Det var OS kanske märkligaste situation. Två flicksnärtor vid namn Charlotte Kalla och Anna Haag åkte som duracell-kaniner i semin, och förde hela loppet i finalen. Men till slut stod ändå två tyskor högst upp på prispallen. Det var påtagligt hur alla blev förvånade och besvikna över att ett givet guld blev till silver. Jacob och Anders i kommentatorshytten, André och Jonas i tv-studion, svenska tv-tittare som direkt avreagerade sig på SVT:s olika OS-forum (och som Jonas Karlsson till slut tvingades trösta genom att hävda att ett silver ändå är förbaskat bra), och inte minst jag själv och mina vänner i tv-soffan.

Sveriges mest väntade medaljös - Charlotte Kalla
Så otroligt imponerande att hon pallade för trycket och tog det guld som hela Sveriges samlade expertelit var eniga om att hon skulle ta.

Sveriges mest legendariska medaljöser - Lag Anette Norberg
Som sagt, legendstatus!

Sveriges mest rättvisa medalj - André Myhrers brons
Denna gången med hundradelarna på sin sida.

Sveriges största flopp - ojojoj...
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kopiera in den inledande texten igen. Det är på så vis ett väldigt märkligt vinter-OS, där Sverige tar sin näst största medaljskörd någonsin, men konkurrensen om den största svenska floppen ändå är så fruktansvärt hård!
Men ska jag välja ut något, så får nog ändå Helena Jonsson och ACO bära de största dumstrutarna. Vad i hela friden var det för sätt?! Få svenska folket att inför OS tro att Sverige regerar damskidskyttet, för att sedan falla igenom så totalt när det verkligen blev skarpt läge! Nej, det är tydligen Björn Ferry som regerar.

Summa sumarum:
Oj, vad långt det känns till Sotji 2014...

Bokslut för ÖSK, utsikter för HV samt lite Zlatan

Den allsvenska säsongen är sedan länge över. Själv satt jag och frös på Behrn Arena när Örebro avslutade en på de allra flesta sätt ypperlig säsong med en ganska så rutten insats mot Trelleborg. 1-1, oavgjort, och matchen blev ännu ett bevis på att så fort Örebro tror lite för mycket om sig själva så skiter det sig. Örebro är inte riktigt där än, högst upp i toppen. Man kommer närmre och närmre, men är inte riktigt där. Målet inför säsongen var att sluta topp fem. Man var riktigt nära att uppfylla det målet, men missade till slut med en placering. Det blev alltså en sjätteplats, något som ändå är en placering bättre än föregående säsong.
Det finns mycket att glädjas åt kring Örebro efter denna säsong. Ändå är det på något sätt signifikativt att man grämer sig över heltaskiga insatser som de hemma mot Häcken, Örgryte, Brommapojkarna och Trelleborg, för att ta några. Hade Örebro tagit full pott i dessa på pappret ganska så överkomliga matcher, hade laget klättrat både en och två placeringar till. Givetvis är det alltid svårt att resonera på det sättet, hade Örebro tagit fler poäng hade säkerligen lag ovanför i tabellen också gjort det, men det vittnar ändå om att Örebro inte har så himla mycket kvar till den där toppen. Att laget matchar de största och bästa i serien vet vi redan; segrar hemma och borta mot Kalmar, segrar hemma och borta mot Helsingborg, oavgjort hemma och borta mot guldmedaljörerna AIK, en förlust som egentligen borde varit vinst hemma mot Elfsborg. Det är jämnheten mot de "sämre" lagen som saknas, den där självklara pondusen. När Örebro har försökt ikläda sig i den dräkten i år, har det allt som oftast slutat med en plattmatch och sura poängtapp.
Kim behöver en pålitlig avlastare. Kihlberg och Nordback behöver yngre ersättare. Gerzic behöver bli jämnare och Antonen måste vara hel. Men det känns som att Örebro bara är en eller två klassvärningar till mittfält/anfall bort från att kunna vara med på allvar.

I söndags sjöng vi in första advent, och elitserien har redan passerat zenit. Det är makalöst vad tiden går! Helt makalöst...
HV har stundom sett oslagbara och överlägsna ut. Laget inledde säsongen med en fin svit på nio raka hemmasegrar. Johan Davidsson har samlat poäng som vore de kapsyler. Jukka Voutilainen sköt på allt och gjorde mål på det mesta innan han blev skadad. Pasi Puistola och David Petrasek har ställt allt på ända genom att hela tiden ha skuggat sin lagkapten i hela Elitseriens poängliga. Stefan Liv har visat mästartakter när det krävts, och har genom sina fyra nollor hittills denna säsong nu även rekordet i antal hållna nollor i grundserien. Regerande mästarna Färjestad (som har skuggat HV i tabellen i stort sett hela vägen hittills) har slagits tillbaka med 8-0 hemma och 5-0 borta! Frölunda kördes vid senaste mötet i Göteborg över med 3-0. Linköping har besegrats med 6-2 borta och 6-4 hemma. Senast uppe i Skellefteå lyckades HV vinna efter förlängning. Lagets power play har stundtals varit löjligt effektivt. HV har legat i topp av tabellen i stort sett hela vägen från säsongsstart till nu, med en förkrossande målskillnad vida överlägsen alla andra lag. Lagets förstafemma med Davidsson, Voutilainen, Thörnberg, Puistola och Petrasek har flera gånger om hyllats som den kanske allra bästa femman någonsin i Elitseriens historia. Väldigt, väldigt mycket talar för att det blir en ny finalfest för HV i år, och skulle detta ha skrivits för ett par, tre veckor sedan, skulle jag nog ha varit ganska säker på att guldet skulle bärgas tillbaka till Småland.
Efter bortamatchen mot Linköping i måndags, finns dock anledning till viss oro. Förlusten med 5-2 må vara hänt, Linköping är utan tvekan ett väldigt bra lag, och väldigt svåra att slå. Men det är trots allt i samband med tjeckerna Hlinka och Hlavac ankomst som Linköping har fått upp farten. Innan det såg de lite ut som Frölunda gjort de senaste säsongerna, och för all del fortfarande gör, som ett stjärnspäckat lag med den dåliga vanan att vara väldigt ojämna. Blev väldigt överraskad när jag, senast jag kollade till tabellen, upptäckte att Linköping inte alls var speciellt långt ifrån HV vad gäller målskillnad. Mycket beror givetvis på Hlavacs helt fenomenala målfacit sedan han anlände. Tjeckerna gör helt klart Linköping till en mycket stark guldkandidat. Det vill till att HV håller ihop och, till att börja med, vinner serien. Några av de mål Linköping gjorde mot HV var så sanslöst vackra, och satte HV-spelarna så sanslöst på pottan, att det var ren och skär ångest att se. Fortsätter Linköping i samma takt, blir de sannerligen väldigt svårstoppade.
I andra änden av tabellen skrivs för tillfället svensk hockeyhistoria i varje ny omgång, då Foppa Forsberg och Markus Näslund plöjer allt i sin väg och spottar in poäng. Jag skulle inte bli förvånad om Modo spelar final i vår heller...

I söndags fanns sex av de tio nominerade till France Footballs guldboll på plan när Barcelona tog emot Real Madrid. Det var inte Messi (slutgiltig placering: 1), Ronaldo (2), Xavi (3), Iniesta (4) eller Kaká (6) som avgjorde. Det var han som till slut hamnade sjua på den där listan, Zlatan, som gjorde matchens enda mål och avgjorde världens största och dyraste ligamatch. Igår slog han så till igen, borta mot Xerez. En iskall chip över målvakten efter en fint genomskuren pass av Messi. Låt oss aldrig vänja oss vid tanken, och göra det till vardag att vi har en svensk som dominerar i världens bästa klubblag i världens bästa liga, mot världens bästa spelare... Det kommer ju förmodligen aldrig någonsin att hända igen.

Sviten sprucken

Så kom det då, till sist. Kvalet som blev ett kval för mycket för det svenska fotbollslandslaget. Kvalet som blev ett kval för mycket för Lars Lagerbäck. Kvalet som blev ett kval för mycket för den fina svenska sviten.
Man kan välja att bli riktigt trött på att en europeisk VM-kvalgrupp kan innehålla Schweiz, Grekland, Israel, Lettland, Luxemburg och Moldavien, samtidigt som Sverige ställs mot Danmark, Portugal, Ungern och Albanien. Var finns belöningen i att Sverige varit ett av Europas bästa kvalnationer under 2000-talet i det systemet?
Man kan också välja att bli riktigt trött på att Sverige bestämde sig för att testa ett nytt spelsystem i kvalets första match borta mot svåra Albanien som kostade två poäng, att hemmamatchen mot Portugal bara gav en poäng trots spelövertag nog för tre, att Källström och Nilsson fick hjärnsläpp som kostade Sverige tre poäng hemma mot Danmark, samt att Sverige fick två mål bortdömda på Parken så sent som i lördags.
Men då ska man också komma ihåg att Sverige lyckades kriga sig till 0-0 nere i Portugal, att Zlatan stod för ett nytt underverk med matchens absolut sista "spark" som gav tre poäng borta mot Ungern, samt att en maltes på egen hemmaplan hjälpte Sverige till seger genom att göra matchens enda mål, i fel nät.
Nu är vi där vi är, vi står där vi står. Om inte alla tiders mirakel inträffar på onsdag (vilket ju sannerligen vore en skön vändning efter all medias uppgivenhet och totala övertygelse om att det nu faktiskt är kört), så missar Sverige för första gången sedan 1998 ett stort mästerskap. Det är ju knappt så man minns att det faktiskt har funnits en tid då det kunde bli så. Nu målas mörka och dystra framtidskval upp från alla håll och kanter. Det sägs att den värdefulla rutin som landslagets yngre spelare och arvtagare går miste om från Sydafrika kommer att resultera i flera år utan mästerskap för svensk landslagsfotboll. Själv tänker jag inte riktigt behandla det så tröstlöst.
Det är ju ganska svårt att hävda att unga spelare som Safari, Rasmus Elm och Marcus Berg inte redan fått nyttig erfarenhet från kvalet som precis håller på att avslutas. Dessutom kommer säkerligen, trots allt som sagts, de flesta äldre stanna minst ännu en mästerskapscykel. Att Henke nu för ca fjärde gången väljer att avsluta sin landslagskarriär, är inte direkt någon skräll. Kanske blir det nu också verkligen så. Om Anders Svensson väljer att kliva av, så må det vara hänt, men det är knappast så att landslaget står och faller med honom. En fin framtida kvalelva skulle mycket väl kunna se ut så här:

Isaksson
Andreas håller i flera år till. Han har börjat hitta storformen i Holland, och har heller ingen som direkt hotar underifrån. Ska väl vara John Alvbåge, då. =)

Safari
Mellberg
Majstorovic/Bjärsmyr
Nilsson
Safari är svensk fotbolls nye store vänsterback efter Erik Edmans gyllene dagar. Mellberg kommer nog, trots vad han antytt, att fortsätta. Majstorovic har varit briljant kvalet igenom, men kan gärna få känna på konkurrensen av Bjärsmyr, som kommer att växa i Grekland.

Alexander Larsson/V. Elm
Källström
Gustav Svensson
R. Elm
Har aldrig riktigt gillat Samuel Holmén. Det blir hur som helst knappast sämre med Alexander Larsson, som varje vecka spelar matcher i världens tuffaste och bästa fotbollsliga, och emellanåt gör drömfrisparksmål. Kanske kan Larsson få lite konkurrens av äldre broder Elm, om denne kan höja sig något/några snäpp till. Källström kommer att bli den nye fältherren, och bredvid honom i ny Svensson/Linderoth-roll tycker jag att Gustav Svensson borde ges chansen att rejält växa in i bygget. Tycker inte det känns som att Pontus Wernbloom kan leverera den hårdhet och tuffhet som han kan tyckas utstråla. Gustav har dessutom också känsla för det där med drömmål. Rasmus Elm, Sveriges största talang sedan Tomas Brolin, kräver ingen närmre motivering.

Ibrahimovic
Berg
Skrota Rosenberg, använd Elmander som en arbetsmyra lite överallt där det behövs när det behövs, nyttja Toivonens briljans sparsamt. Men låt nu Zlatan och Berg få jobba ihop sig! Det kan bli fint, riktigt fint.

Och vem ska få leda då? Visst vore det väl ändå makalöst spektakulärt med världens mest berömde Svennis! Men låt oss snarare tro något i stil med Hasse Backe eller Jörgen Lennartsson.

Inte skulle någon väl direkt häpna ifall detta lag lyckas ta sig till EM 2012, om nu lag som Slovakien, Slovenien och Norge är nära nu?


Ett fotbolls-VM utan Sverige. Jag skrev om det redan efter förlusten hemma mot Danmark:
"Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara..."

Det finns trots allt skäl till att längta till sommaren...

Sköna vibbar

Orkar jag ta upp ÖSK:s förlustmatch hemma mot Malmö? Nja, kanske inte ändå... Räcker med att konstatera att Örebro nu borde känna sig som hemma, tillbaka på åttondeplats i tabellen. Och det finns inte riktigt fog för att bli brydd. En titt på poängen visar hur otroligt jämnt det är, och tre poäng samtidigt som resultaten går emot Helsingborg, Malmö och Häcken så Örebro åter uppe på femte plats. Låt oss hoppas på det. Det kunde ha skett av bara farten, då alla mer eller mindre gick och väntade på att disciplinnämnden skulle ta tre poäng från GAIS och ge dem till ÖSK, efter myglet med Wanderson och dennes ogiltiga arbetstillstånd vid tillfället då de två lagen möttes för snart två veckor sedan. Nu blev det, föga överraskande (Örebro var ju inblandat, herregud), inte så. Låt oss istället tro att redan nästa omgång är en ganska så idealisk omgång för den där utdelningen. Örebro bör, med tanke på motståndarkvalite, lagets egna lägstanivå samt de två senaste grovt underpresterade matcherna, slå tillbaka Brommapojkarna borta. Samtidigt är det inte otroligt att tro att Malmö, som gått som tåget tillräckligt länge nu, får en reaktion och åker på stryk hemma mot guldjagande Göteborg. Det är heller inte otroligt att tro att ojämna Helsingborg får det svårt borta mot Örgryte, som slåss för sitt liv och har fått mer än en vittring på kvalplatsen. Slutligen skulle jag inte heller vilja säga att det känns speciellt otroligt att tro att Djurgården gör det de helt enkelt måste, och bortabesegrar Häcken, som väl snart måste vara nöjt med sin prestation denna säsong. Låt oss tro nästa omgång blir omgången då Örebro får tillbaks lite flyt...

HV behöver dock inte be om flyt. Det har de så pass bra med, att de gott kunde dela med sig av det till ÖSK! Jisses, vilken sanslös smäll igår kväll! HV 71-Färjestad: 8-0!! I rest my case...again...

Brukar inte behandla politiska frågor här, så länge de inte handlar om Barack Obama. Nu har han gått och vunnit fredspriset... Minsann.

Kanske inte ändå, ÖSK...

Jag antar att det är det som skiljer ÖSK från de riktiga tungviktarna i serien. Med tusan så klar medaljchans, stod laget för en märkligt blek insats hemma mot hetaste guldkandidaten IFK Göteborg. Den 0-0-matchen följdes sedan igår upp av en katastrofal 0-3-förlust borta mot nedflyttningshotade GAIS. GAIS fick mer än revansch från 2-0-förlusten i Örebro vid lagens senaste möte. Då var det Örebro som var överlägsna i det mesta. Igår var det GAIS. Kul för Axén. Trist och tråkigt och trött för Boström, och alla oss andra också. Känslan nu är att ÖSK går mot ännu en för klubben så signifikativ mittenplaceringssäsong. Välkomna att bevisa mig fel, ÖSK.

Skönt då att hockeysäsongen nu också är igång på allvar, så att man får något att glädjas åt också (ursäkta min överdrivna sarkasm gentemot ÖSK, på det stora hela har ju säsongen hittills varit ett smått gigantiskt lyft för klubben och allt och alla kring den, och det finns ju egentligen bara all anledning att glädjas med klubben, men mycket vill ju som bekant ha mer, att laget inte tar de chanser som trots allt finns till en topplacering skapar ju givetvis tillfällig irritation). Och så här inledningsvis känns det ju som att HV blir laget att slå. Självklart hoppas jag att ingen gör det!
Fina fyra raka segrar i inledningen, senaste igår hemma mot Modo och återuppståndne Foppa. Men det är som det gamla djungelordspråket säger: Hellre en Ledin en hel säsong, än en Foppa i tre matcher.
Efter att Voitulainen och Davidsson haft en smått galen utdelning under de första tre matcherna, återfanns ingen av dem i målprotokollet igår. Då var det ändå en ganska skön njutning att läsa målskyttarna: Tedenby, Melin, Ledin. Jisses. Tänker man efter ordentligt, så tror jag att fler kommer tvingas inse att det faktiskt knappast kan finnas något bättre komponerat lag i serien än HV. Det kan bli en finfin säsong, det här.

Det vid flera tillfällen varit riktigt nära att listan fått påökt med några riktigt härliga skalper. Gustav Larsson cyklade häromveckan hem ett VM-silver, och brottaren Jimmy Lidberg var för några dagar sedan bara sekunder från ett VM-guld. Istället tycks vi få lita till de svenska damerna. Ja, inte fotbollsdamerna givetvis, som tycker att de nu har fått upprättelse efter att ha tvålat till självaste BELGIEN i den inledande VM-kvalmatchen. Som om detta skulle vara nog för att släta över det pinsamma faktum att de svenska fotbollsdamerna fortfarande bara snackar utan att prestera, och fortfarande är hjälplöst sämst när det verkligen gäller.
Men men, glöm det!
De nya svenska hjältinnorna heter istället Sofia Mattson och Jenny Hardingz. De båda är fina bevis för att svenska damer trots allt kan vara riktigt fina kämpar. Sofia brottade till sig ett VM-guld, och Jenny boxade till sig ett EM-guld. Härliga insatser. Och så skönt att få fylla på listan ytterligare.

Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
VM-guld - Sara Sjöström (100 m fjäril)
VM-guld - Sofia Mattson (51-kilosklassen)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59-kilosklassen)
EM-guld - Anders Gustafsson (K1 1000 m)
EM-guld - Sofia Paldanius & Josefin Nordlöw (K2 1000 m)
EM-guld - Jenny Hardingz (48-kilosklassen)
Världscupsegrare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist

Medalj på g, ÖSK?

Vilket stim, ÖSK! Efter en fin 1-0-seger borta mot kris-Hammarby, visade ju laget fullkomligt strålande takter när man slog Kalmar BORTA med 3-1! Det är ju fullkomligt osannolikt, främst pga två saker. För det första, så slog Örebro de regerande mästarna hemma i våras, vilket ju torde ha funkat som extra tändvätska åt smålänningarna. För det andra, så slog Örebro Kalmar på bortaplan även förra säsongen, också då efter två mål av Kim Olsen. Sanslöst, alltså! Örebro ligger nu helt plötsligt ganska så bra till för medalj i allsvenskan! Vem hade trott det kring tiden då jag skrev min senaste blogg, och Örebro presterade resultat som 1-3 hemma mot Häcken och 2-2 hemma mot Örgryte? Nu väntar IFK Göteborg hemma imorgon kväll. Man törs ju knappt tänka på vad en seger i den matchen skulle innebära...
Anmärkningsvärt i högsta grad är också att när Örebro "slog igenom" under förra hösten, så gjorde man det inte minst tack vare Porokara och Bassombeng, två tekniska yrväder som turades om att göra fenomenala toppinsatser. Ett knappt år senare, när Örebro på allvar slåss om medaljerna, är Bassombeng petat till förmån för en pojkspoling vid namn Marcus Astvald. Och Porokara är efter att, det måste sägas, ha varit lysande under våren och sommaren och långa stunder burit lagets offensiv, nu inne i en ändlöst djup svacka. Visst är det trist, absolut. Men min främsta poäng här är att Örebro nu har en så pass bred trupp att laget klarar sig ändå.
Jag var på ÖSK:s hemmamatch mot Gefle. Det ska först och främst sägas att Gefle uppträdde ungefär som Grekland gjorde mot Sverige i premiärmatchen i EM förra sommaren. Men. Kan det ha varit Örebros spelmässigt bästa match genom tiderna? Det måste banne mig åtminstone vara i närheten!

Och så har elitserien dragit igång. För tillfället tycks det nästan otäckt vilket flyt "mina" lag har i seriespelet. I premiärmatchen borta mot kanske tuffaste konkurreten Linköping, vann HV 71 med 6-2! De visade upp en fortsatt dödlig effektivitet i sitt power play. Per Ledin gjorde mål, och bråkade med Andreas Jämtin. Johan Davidsson sades vara en helt ny spelare efter sin operation efter förra säsongen. Och Jukka Voutilainen smällde in två mål direkt. Så långt allt frid och fröjd!

Sedan senast har de svenska fotbollsherrarna gripit det sista halmstrået i kampen om en VM-plats. Den osannolika segern borta mot Ungern kräver inga övriga kommentarer. Och trots att matchen mot Malta var lika urusel, som matchen mot Ungern var underskön, så blev det ju ändå seger. Så, chansen finns kvar. Det är dock rimligt att tro att seger borta mot Danmark krävs. Vi får väl se...
Sedan senast har de svenska fotbollsdamerna gjort precis vad de numera brukar göra i mästerskap, nämligen vikt ner sig kapitalt! Vi var några som verkligen tänkte ge damerna en chans. Det var uppbunkrat med chips och cola, och en skön förväntan låg i luften. Det var svårt att inte ryckas med av medias snack om att kvartsfinalen i EM mot Norge bara skulle bli en promenadseger. Låt vara att det var en överdrifternas överdrift. Däremot är det banne mig inte okej, att efter allt snack om att det nu var Sveriges tur, gå ut på planen i en kvartsfinal i ett fotbolls-EM, och tänka på om man glömde kvar trosskydden på hotellrummet. Fy tusan, vilken genomrutten insats! Sverige gjorde så att Norge såg ut som den världsmakt de en gång varit inom damfotbollen, när sanningen egentligen är att Sverige tagit ett ganska så stort kliv förbi Norge. Eller ja, det trodde vi ju alla, i alla fall... Eländes elände, det må jag säga.