Återkoppling relativt direkt då. Det går ju inte att hålla sig! Oj oj oj, nu kan vad som helst hända! Serbien blev ju en munsbit! Min själ! Sverige var aldrig nära att svikta. Jag ska erkänna att jag efter 2-0-målet fann mig själv sitta och tänka att det hela var över nu, att matchen bara skulle spelas av. Och jag tyckte det var lite småtråkigt. Men så reducerade Serbien, och genast blev det istället skitjobbigt. Direkt blev jag övertygad om att serberna nu skulle få upp farten, att Tosic skulle höja sig till övermänsklig nivå, att Sverige skulle klappa igenom. Men inte hann det gå en minut, innan Toivonen, med en makalöst vacker förstatouch, skickade bollen retfullt långsamt förbi målvakt och utom räckhåll för tillskyndande försvarare in i mål. Ett mål som följdes upp av total eufori, minst lika mycket på grund av att matchen var så sjukt galen som att Sverige åter satt rejält i förarsätet. Segern med 3-1 blev sedan odiskutabel, inte minst efter att serberna skämt ut sig själva genom fult spel med två röda kort som resultat. Fult spelande serber, visst. Men de svenska lirarna tycks vara bättre på precis allt än sina äldre kollegor i A-landslaget, vilket också innefattar extrema skådespelartalanger. Om det här unga svenska landslaget bjudit oss på saker som vi på sistone inte varit vana vid att se blågula landslag göra, så som fint passningsspel, målkänsla, jävlaranamma och makalösa förstatoucher, så har de också bjudit oss på ett knippe fina filmningar som på olika sett genererat i fördelar. Men där ska vi absolut inte fastna. Då är det mycket roligare att prata om till exempel den där förstatouchen. Dessa unga spelare tycks besitta en teknik som ger dem en magisk förstatouch, vilket leder till ett snabbt, vackert och tekniskt avancerat passningsspel. Det är en sådan markant skillnad mot vad vi får se i det vuxna landslaget, så det i högsta grad är anmärkningsvärt!
Vi ska också prata lite om Marcus Berg. Det florerade rykten innan matchen om att han var klar för Ajax. Efter att han sedan gjort mål nummer 4 och 5 i matchen mot Serbien, kändes just den övergången snopen. Känslan var att han nu egentligen satt i position att kunna välja och vraka bland betydligt mer namnkunniga klubbar än så. Men så var det som det var med det ryktet, det var ju just bara ett (av så många) rykte. Inget klart, inget påskrivet. Marcus Berg har skrivit historia genom sina fem mål, något som ingen annan mäktat med sedan turneringen antog den gällande formen. Spelare som Gilardino och Huntelaar får här se sig besegrade. Han verkar minsann lite småkaxig och ego, den där Berg. Konstant gick han på egna avslut så fort han fick bollen, i matchen mot Serbien. Han föreföll också falla ganska så lätt vid flera tillfällen och verkade allmänt grinig över hur han (som han själv tyckte) blev alldeles för hårt omhändertagen av serberna. Men onekligen gör detta honom än mer spännande. Får han komma ut till större sammanhang illa kvickt, bort från den numera så intetsägande holländska ligan, så kan Sverige i Berg och Zlatan ha ett riktigt fint anfallspar på gång.
Hur långt kan Sverige gå nu? Att säga saker som att "Sverige KAN minsann gå hela vägen nu", känns som att säga goddag, yxskaft. Av de fyra lag som nu ska spela semifinal, KAN givetvis alla vinna. Detta fick vi om inte annat ett riktigt skönt exempel på igår, återkommer till det. Fråga bör väl snarare vara vad man vågar TRO. Finns det fog för att verkligen TRO att Sverige går hela vägen, att de slår ut ett på pappret urstarkt England, och tämjer världens bästa Italien? Ja, men varför inte? Lika svårt som det är att tänka sig detta scenario, lika svårt är det också att tänka sig att något av de kvarvarande lagen faktiskt slår Sverige, i den ursinniga form man är i.
Igår, ja. Det pågår ju ett för-VM också. Jag har ljuva minnen från för-VM 2005, hur det spelades makalös fotboll med stora stjärnor. Det har det sannerligen gjorts även denna gång. Själv har jag bara inte följt det lika hårt som senast. Igår gick alltså första semifinalen, mellan Spanien och USA. Spanien, som förrutom en skakad Iniesta, ställde upp med absolut bästa tänkbara lag. Världsstjärnor, och nyckelspelare i sina respektive klubblag (Real Madrid, Barcelona, Arsenal, Liverpool etc.), på varenda position. Mot ett USA, som mönstrade Charlie Davies (Hammarby) på topp. Vem hade satsat en hunka på USA? Ja, precis. Vem hade varit så smart...?
Det gick ju precis så som man egentligen borde ha fattat. Spanien jagade rekord i antal matcher utan förlust, jakten på finalplats var bara en formalitet. Det är klart att de skulle åka på pumpen. Det hela kändes lite som när Roger Federer spelar match mot underlägset motstånd. Man känner till hans enorma kapacitet, men han gör ändå inte så mycket mer än vad som behövs. Han sparar sin bästa tennis tills då han verkligen blir pressad, han går på halvfart så länge han kan. Det gjorde Spanien igår. Man tänkte säkerligen att det skulle räcka mot ett USA som bara vunnit en match i gruppspelet och gått vidare på målskillnad. Den avgörande skillnaden mellan Spanien och Roger Federer igår kväll, var dock att Spanien aldrig lyckades höja sig till sin maxnivå. Ett tvåmålsunderläge var uppenbarligen inte morot nog för att locka fram det bästa. USA lyckades försvara sig ända in i kaklet och kom ut på andra sidan 90 minuter som segrare, tack vare ett tidigt ledningsmål när Spanien fortfarande värmde upp, och ett mycket tungt 2-0-mål i precis det läge då Spanien höll på att samla kraft inför ett avslutande dödstryck mot det amerikanska målet under den sista kvarten. Och visst, trycket kom ändå, men vad hjälpte det denna kväll då det amerikanska försvaret var tätare än vid moboliseringen efter 11 september...?
Det känns ändå, på något sätt, makalöst trevligt att ha USA i final. Jag har skrivit om det förr, att fotbollsvärlden behöver USA och intresset från amerikanarna. Och för att det amerikanska fotbollslandslaget ska orka fortsätta att jobba i motvind i sitt eget hemland, behövs emellanåt en framgång. Oavsett hur finalen nu går, finns det något betydligt trevligare och färskare för den amerikanska befolkningen att relatera till än kvartsfinalplatsen i VM i Japan/Sydkorea '02.
Så kan det gå. Någon drömfinal mellan Brasilien och Spanien blir det inte denna gång. Tur då att VM spelas på riktigt först nästa år.
onsdag 24 juni 2009
måndag 22 juni 2009
U21, Wimbledon, friidrott & KIF
Det mesta behandlas ju en tid efter att det varit som mest aktuellt på den här bloggen. Därför känns det lagom att prata lite om Sverige-Italien nu. Först och främst, det blev ju förlust. Därtill behöver inte så mycket mer sägas. Italiens U21-lag är säkerligen ett av världens allra bästa, och att förlora med knappa 2-1 är ju faktiskt riktigt hyfsat. Man kan välja att vara irriterad och förgrymmad över att Sverige, trots en man mer i nästan en och en halv halvlek och trots massivt spelövertag långa stunder, inte lyckades vinna, utan istället släppte in ett skitmål till 2-0. Men det var ju (enligt min egen kalkyl) aldrig mot Italien Sverige skulle säkra vidarespel. Det är Serbiens plats som Sverige vill åt, som Sverige bör kunna ta. En poäng mot Italien hade inte förändrat det faktum att Sverige måste ta en poäng mot Serbien ikväll för att säkra avancemang. Och efter två noll-noll-matcher på raken för Serbien, känns det ju sannerligen väldigt frestande att säga att detta blir en enkel sak. Så blir det nog inte. Men EN poäng, mot ett Serbien som ju uppenbarligen inte riktigt hittat rätt hittills i turneringen, borde åtminstone inte vara omöjligt. Tvärtom vill jag nästan mena att det vore ett riktigt misslyckande, om man nu inte rider vidare på den fina vågen och tar sig vidare till semifinal. Att åka ut redan i gruppspelet, skulle massivt och bryskt rasera den piedestal som detta unga landslag, tack vare sin champagnefotboll, har tagit plats på.
Man kan också se det ur en annan synvinkel. Serbien har inte släppt in något mål hittills i turneringen, vilket visar på ett solitt försvarsspel, och att Serbien blir oerhört svåra att göra mål på ikväll. Serbien har heller inte ännu gjort något mål framåt, och det känns föga troliga att den nollan skulle stå sig ännu en match. Detta betyder då att Sverige ikväll helt enkelt MÅSTE spräcka den där defensiva nollan för Serbien, för att kunna ta sig vidare.
Vad ska vi nu tro, då? Ska vi tro att det går? Det kan ju faktiskt bli platt fall. Det skulle i ärlighetens namn inte vara speciellt överraskande om Serbien ikväll satte lite extra fart, och springa ifrån svenskarna. I grund och botten är Serbien ett bättre lag, en av hela turneringens tyngsta favoriter. Det kan bli riktigt, riktigt tufft. Men låt oss vara opmtimistiska. Ett misslyckat gruppspel gör sannerligen ingen sommar. Det är först efter gruppavancemang, som man kan börja räkna på hur pass lyckad den här sommaren faktiskt blev.
Säg 1-1.
Men, det måste sägas. Vilka makalösa mål detta unga svenska landslag bjuder på! Alla fem fullträffar i matchen mot Vitryssland, var små delikatesser, det ena värre än det andra. Ändå stod man förmodligen för en ännu vackrare uppvisning i samband med reduceringsmålet mot Italien. Snacka om att låta bollen gå på rulle...
En sommarklassiker har precis dragit igång. Wimbledon. Stämning till tusen! Och Robin Söderling målas förstås upp som en outsider. Inte bara av svensk press, utan, minsann, av Wimbledonhistoriens störste själv, Roger Federer. Tyvärr ser just Federer ut att bli ett alldeles för tidigt hinder för Robin. Då Nadal drog sig ur turneringen fick lottningen ändras, och det föll ut som så att Robin nu tvingas möta Federer redan i en eventuell åttondelsfinal, i den fjärde omgången. Det känns ju riktigt snopet. För där, om inte förr (och det finns det inte mycket som talar för), tar det slut. Punkt.
Man kan ju undra om Rafael Nadal visste detta. Om han visste att genom att dra sig ur, skulle Robin få möta Federer tidigt i turneringen. De har ju haft sina duster, Robin och Rafael. Det är väl ingen hemlighet att de två inte är de bästa kompisarna på touren. Det måste ha känts som multipla knivhugg i både rygg och bröst för Nadal, att åka ut mot just Robin, så pass tidigt i Franska Öppna. Det vore tusan inte konstigt om Nadal iscensatt detta för att hämnas. Kanske tyckte han det var värt priset att tappa en egen titel, för att få se Robin misslyckas. Han verkar ju onekligen lite gnällig och smånaiv, den där spanjoren.
Det svenska friidrottsundret, som vi minns det, är över. Kvar i VM i Berlin finns: en småskadad Johan Wissman, en oförlöst Emma Green, en formsvag Mustafa Mohamed, en osäker Alhaji Jeng, en felsatsande Klüft och en vid mästerskap konstant underpresterande Linus Thörnblad. Visst är det lite irriterande. Liggandes i periferin och puttrar, finns en Susanna Kallur, som lika gärna kan vinna guld i Berlin-VM i augusti, som att sitta där på läktaren med sitt sista lopp som aktiv friidrottare bakom sig. Det blir nog ett rackarns skralt friidrotts-VM för svensk del. Inte kunde man i sin vildaste fantasi tro att guldmästerskapen vi fick vara med om i början på 2000-talet skulle få ett sådant abrupt slut. Vi hade ju precis börjat vänja oss, för tusan! Vore det inte för skador (Olsson, Kallur) och märkliga prioriteringar (Klüft) så skulle ju Sverige faktiskt gå in i Berlin-VM med tre mer eller mindre självklara guld, precis som vi under några sköna år så hjärtinnerligt njöt av att få vänja oss vid. Den största medaljchans vi har nu är, som jag ser det, ifall Thörnblad skulle prattla till och skaka av sig sina makalöst outvecklade tävlingsnerver och prestera max. Ingen annan lär kunna ha något med några medaljer att göra. Om Wissmans skada inte är så farlig, kan han säkert stå för ytterligare ett imponerande mästerskap, och spränga ett par gränser till. Men i Wissmans fall handlar det ju tyvärr enbart om just imponerande insatser. Någon (ute-)VM- eller OS-medalj på 400 meter kommer Johan Wissman aldrig att kunna springa till sig.
Det är lätt att stirra sig blind på ÖSK och lagets utveckling, som fortsätter peka uppåt. Det hävdas att ÖSK kanske har sitt bästa och mest spännande lag någonsin, fullspäckat med såväl klasspelare som profiler. Man har en tränare med en tydlig spelidé, vars kontrakt man för övrigt äntligen lyckats förlänga. Man har en mycket fin sjundeplats från förra säsongen att rida vidare på. Man inledde också riktigt, riktigt fint, för att stagnera något mot slutet av våren. Laget parkerar nu på sin klassiska åttondeplats, men alla väntar med spänning på fortsättningen som lovar gott.
Men, det finns ett annat elitlag i Örebro, som för tillfället går bättre. Lite i kölvattnet har KIF Örebro smugit med i toppen av Damallsvenskan, och seger i gårdagens match mot Umeå IK hade inneburit kraftig tätkänning. Nu blev det alltså inte så. Umeå-spöket härjar än för KIF. Men helt klart är att den före detta Umeå-tränaren Richard Holmlund tycks ha ingjutit en ny mentalitet i laget. Pia Sundhage fick mycket skriverier som Damallsvenskans enda kvinnliga tränare, när hon ledde KIF. Men kalla fakta är ju att hon aldrig lyckades höja laget till några högre nivåer. KIF var stadigt ett lag för undre mellanskiktet under Pias ledning. Kanske kan det där lyftet till toppenskiktet, som tycks vara så svårt för allsvenska damlag, vara på väg att ske nu, under Holmlund. KIF Örebro har länge känts enbart som en sluss för spelare med begåvning av övre medelklass. Kanske kan man nu, likt ÖSK, knyta upp sina bästa spelare och ge sig själva chansen att bygga något riktigt bra. Cyklade förbi Behrn Arena igår (gör det på hemvägen), och funderade på hur det kom sig att jag inte ens brytt mig om att kolla upp biljettpriserna inför gårkvällens match, trots allt en toppmatch i damallsvenskan. Nu blev det ingen vidare utredning i ärendet, men om KIF visar att matchen igår bara var en missräkning och att man verkligen menar allvar, då ska jag ta mig en ruggig funderare på nytt. (Kan man skriva så här?)
Vi lämnar det så här. Heja Sverige, nu då.
Man kan också se det ur en annan synvinkel. Serbien har inte släppt in något mål hittills i turneringen, vilket visar på ett solitt försvarsspel, och att Serbien blir oerhört svåra att göra mål på ikväll. Serbien har heller inte ännu gjort något mål framåt, och det känns föga troliga att den nollan skulle stå sig ännu en match. Detta betyder då att Sverige ikväll helt enkelt MÅSTE spräcka den där defensiva nollan för Serbien, för att kunna ta sig vidare.
Vad ska vi nu tro, då? Ska vi tro att det går? Det kan ju faktiskt bli platt fall. Det skulle i ärlighetens namn inte vara speciellt överraskande om Serbien ikväll satte lite extra fart, och springa ifrån svenskarna. I grund och botten är Serbien ett bättre lag, en av hela turneringens tyngsta favoriter. Det kan bli riktigt, riktigt tufft. Men låt oss vara opmtimistiska. Ett misslyckat gruppspel gör sannerligen ingen sommar. Det är först efter gruppavancemang, som man kan börja räkna på hur pass lyckad den här sommaren faktiskt blev.
Säg 1-1.
Men, det måste sägas. Vilka makalösa mål detta unga svenska landslag bjuder på! Alla fem fullträffar i matchen mot Vitryssland, var små delikatesser, det ena värre än det andra. Ändå stod man förmodligen för en ännu vackrare uppvisning i samband med reduceringsmålet mot Italien. Snacka om att låta bollen gå på rulle...
En sommarklassiker har precis dragit igång. Wimbledon. Stämning till tusen! Och Robin Söderling målas förstås upp som en outsider. Inte bara av svensk press, utan, minsann, av Wimbledonhistoriens störste själv, Roger Federer. Tyvärr ser just Federer ut att bli ett alldeles för tidigt hinder för Robin. Då Nadal drog sig ur turneringen fick lottningen ändras, och det föll ut som så att Robin nu tvingas möta Federer redan i en eventuell åttondelsfinal, i den fjärde omgången. Det känns ju riktigt snopet. För där, om inte förr (och det finns det inte mycket som talar för), tar det slut. Punkt.
Man kan ju undra om Rafael Nadal visste detta. Om han visste att genom att dra sig ur, skulle Robin få möta Federer tidigt i turneringen. De har ju haft sina duster, Robin och Rafael. Det är väl ingen hemlighet att de två inte är de bästa kompisarna på touren. Det måste ha känts som multipla knivhugg i både rygg och bröst för Nadal, att åka ut mot just Robin, så pass tidigt i Franska Öppna. Det vore tusan inte konstigt om Nadal iscensatt detta för att hämnas. Kanske tyckte han det var värt priset att tappa en egen titel, för att få se Robin misslyckas. Han verkar ju onekligen lite gnällig och smånaiv, den där spanjoren.
Det svenska friidrottsundret, som vi minns det, är över. Kvar i VM i Berlin finns: en småskadad Johan Wissman, en oförlöst Emma Green, en formsvag Mustafa Mohamed, en osäker Alhaji Jeng, en felsatsande Klüft och en vid mästerskap konstant underpresterande Linus Thörnblad. Visst är det lite irriterande. Liggandes i periferin och puttrar, finns en Susanna Kallur, som lika gärna kan vinna guld i Berlin-VM i augusti, som att sitta där på läktaren med sitt sista lopp som aktiv friidrottare bakom sig. Det blir nog ett rackarns skralt friidrotts-VM för svensk del. Inte kunde man i sin vildaste fantasi tro att guldmästerskapen vi fick vara med om i början på 2000-talet skulle få ett sådant abrupt slut. Vi hade ju precis börjat vänja oss, för tusan! Vore det inte för skador (Olsson, Kallur) och märkliga prioriteringar (Klüft) så skulle ju Sverige faktiskt gå in i Berlin-VM med tre mer eller mindre självklara guld, precis som vi under några sköna år så hjärtinnerligt njöt av att få vänja oss vid. Den största medaljchans vi har nu är, som jag ser det, ifall Thörnblad skulle prattla till och skaka av sig sina makalöst outvecklade tävlingsnerver och prestera max. Ingen annan lär kunna ha något med några medaljer att göra. Om Wissmans skada inte är så farlig, kan han säkert stå för ytterligare ett imponerande mästerskap, och spränga ett par gränser till. Men i Wissmans fall handlar det ju tyvärr enbart om just imponerande insatser. Någon (ute-)VM- eller OS-medalj på 400 meter kommer Johan Wissman aldrig att kunna springa till sig.
Det är lätt att stirra sig blind på ÖSK och lagets utveckling, som fortsätter peka uppåt. Det hävdas att ÖSK kanske har sitt bästa och mest spännande lag någonsin, fullspäckat med såväl klasspelare som profiler. Man har en tränare med en tydlig spelidé, vars kontrakt man för övrigt äntligen lyckats förlänga. Man har en mycket fin sjundeplats från förra säsongen att rida vidare på. Man inledde också riktigt, riktigt fint, för att stagnera något mot slutet av våren. Laget parkerar nu på sin klassiska åttondeplats, men alla väntar med spänning på fortsättningen som lovar gott.
Men, det finns ett annat elitlag i Örebro, som för tillfället går bättre. Lite i kölvattnet har KIF Örebro smugit med i toppen av Damallsvenskan, och seger i gårdagens match mot Umeå IK hade inneburit kraftig tätkänning. Nu blev det alltså inte så. Umeå-spöket härjar än för KIF. Men helt klart är att den före detta Umeå-tränaren Richard Holmlund tycks ha ingjutit en ny mentalitet i laget. Pia Sundhage fick mycket skriverier som Damallsvenskans enda kvinnliga tränare, när hon ledde KIF. Men kalla fakta är ju att hon aldrig lyckades höja laget till några högre nivåer. KIF var stadigt ett lag för undre mellanskiktet under Pias ledning. Kanske kan det där lyftet till toppenskiktet, som tycks vara så svårt för allsvenska damlag, vara på väg att ske nu, under Holmlund. KIF Örebro har länge känts enbart som en sluss för spelare med begåvning av övre medelklass. Kanske kan man nu, likt ÖSK, knyta upp sina bästa spelare och ge sig själva chansen att bygga något riktigt bra. Cyklade förbi Behrn Arena igår (gör det på hemvägen), och funderade på hur det kom sig att jag inte ens brytt mig om att kolla upp biljettpriserna inför gårkvällens match, trots allt en toppmatch i damallsvenskan. Nu blev det ingen vidare utredning i ärendet, men om KIF visar att matchen igår bara var en missräkning och att man verkligen menar allvar, då ska jag ta mig en ruggig funderare på nytt. (Kan man skriva så här?)
Vi lämnar det så här. Heja Sverige, nu då.
torsdag 18 juni 2009
U21, Torp & Nostalgi
De skötte sig ju riktigt, riktigt fint, Sveriges fotbollsframtid. Det finns säkerligen ett och annat lag som hade börjat fundera och vackla kraftigt, efter att ha dominerat så totalt i inledningen och sedan tvingats släppa in ett superskott och hamnat i totalt omotiverat underläge. Men det fanns liksom ingen tvekan i de svenska spelarnas beslutsamhet. Snarare, som några av dem sa efteråt, tycktes baklängesmålet (ett av årets snyggaste fotbollsmål, alla kategorier?) tända svenskarna, som fortsatte att mala och ganska snabbt kunde replikera tre gånger om genom lagets storstjärnor Rasmus Elm och Marcus Berg. Segern med 5-1 var en häftig uppvisning av en stark defensiv (Rasmus Bengtsson), en klassisk svensk hårdhet (Pontus Wernbloom och Gustav Svensson) och ett snabbt, tekniskt och fantasifullt anfallsspel (Elm, Berg, Ola Toivonen m.fl.). En perfekt utförd mix (törs man antyda något om totalfotboll?), och en riktig käftsmäll för dem som vågade tvivla på det här lagets kapacitet.
Det är ju makalöst lätt att sväva iväg nu. Men sanningen är väl också den att vi fortfarande inte vet hur pass bra det här laget verkligen är. Imorgon väntar Italien, kanske turneringens bästa trupp på pappret, med en ganska så stor press på sig att vinna för att ha en god chans till kvalificering från gruppen. Det blir något att bita i. Då byts motståndet ut från flugvikt till tungvikt i ett enda svep. Då ska Sverige visa att man kan leka även med de största och starkaste barnen i detta U21-EM. Det blir sannerligen intressant.
Upplägget är förresten kusligt likt det från ("stora") Sveriges grupp i Portugal-EM 2004. Efter en imponerande 5-0-seger i premiären mot gruppens på förhand svagaste motståndare, Bulgarien, väntade match mot ett Italien som bara fått oavgjort i sin premiärmatch och som därmed behövde en seger nu. Om så skulle bli fallet, väntade för Sverige en mycket oviss och direkt avgörande match mot gruppens andra tunga motståndare, Danmark (som av allt att döma skulle göra processen ganska kort med Bulgarien). Byt ut Bulgarien mot Vitryssland och Danmark mot Serbien... Voilá, där har grupp A i U21-EM 2009, och exakt det scenario vi står inför nu.
Vi vet ju att det slutade lyckligt med avancemang från gruppen den gången i Portugal, så låtom oss hoppas att scenariot står sig ända ut. Eller ja, det får förstås gärna brytas om nu Sverige bestämmer sig för att säkra redan imorgon mot Italien.
Sitter på sommarkneget, Telia (fjärde och av allt att döma sista sommaren), och har ganska så lite att göra. Därav denna relativt snabba uppföljningen på förra inlägget. Regnet öser ner ute, och det känns verkligen fjärran att man i söndags låg ute i strålande sol på en gräsmatta i nordvästra Skåne. Imorgon väntar midsommarafton, men sommarvädret lyser verkligen med sin frånvaro i dessa demografiskt centrala delar av Sverige.
Igår serverades smörgåstårta till eftermiddagsfikat. Fullt med folk i lunchrummet, högljutt, trevligt, god mat. Och också väldigt märkligt med tanke på att anledningen till den storsinta gesten från Telia var att hela den avdelning där jag jobbar, har sagt upp och droppar av en efter en. En mindre storsint gest, kan man säga. Men som sagt, det var en riktigt fin smörgåstårta. De är ju oftast det.
Torpveckan pågår. Familjernas och de vuxnas Frizon. Tack och lov tar likheterna slut i och med konstaterandet att de båda konferenserna hålls på samma plats. Har två kvällar i rad suttit av lika många konserter. Salem Gospel Choir i tisdags kväll, var sannerligen en inspirationskick! De vet ju hur man sjunger gospel där borta, det är liksom deras grej. Det finns ju mindre saker som kan få en att vilja flytta över Atlanten, om man säger så. Och ja, varför inte. När strömmen annars går enväldigt åt ett håll just nu, till Stockholm.
Hur som helst.
Och igår kväll var det dag för bröderna Ådahl. En Torpvecka vore ingen riktig Torpvecka utan bröderna Ådahl. Den här gången med en fin samling musiker från trakten. Och dessutom med en finfin gäst, John Schlitt, en gång frontsångare i rockgruppen Petra. Måste få följande sagt: Frank Ådahl måste vara Sveriges bäste manlige afrosångare! Vem skulle det vara som bräcker honom? Honom skulle jag hjärtinnerligt vilja höra...
Och imorgon kommer mannen på alla svenska slickfantasters läppar, Ole Börud.
Insåg, när jag läste mitt eget förra inlägg, att jag i genomgången missade Sveriges senaste mästerskap, EM i Österrike/Schweiz förra sommaren. Men man kan väl å andra sidan se det som en ganska lyckad miss. Det finns ju inte så mycket att minnas från det (med svenska ögon sett) debaclet. Sverige slog Grekland med 2-0, Zlatan gjorde ett konstmål, och Sverige var i stort sett redan Europamästare. Men inte riktigt än... Den näsvise vill säkerligen påpeka att Sverige så när plockade en poäng av de blivande mästarna Spanien. Men fråga nummer ett: hur rättvist hade det varit, sett till spelet efter att Zlatan klivit av? Och fråga nummer två: hade det hjälpt Sveriges läge i gruppen? Svaren: Inte speciellt rättvist, va? och Inte ett skit... Sverige hade likväl åkt ut med dunder och brak mot ett Ryssland, som var allt det som Sverige vill vara. Ryssland spelade bländande, Sverige var pinsamt efter. Hela tiden, vid varenda situation under hela matchen. Skulle inte förvåna mig om de var sist ut i bussen efter matchen heller... Så var det (kommer det ju kanske att visa sig) slutet på den framgångsrika svenska fotbollseran så som vi känner den. Och kanske på tiden. Henke Larsson, Micke Nilsson och Petter Hansson såg inget vidare ut jämfört med snabba, fräscha ryssar.
Jag var i New York vid tillfället. Vi såg matchen på en japansk restaurang. Den håglösheten som det svenska laget visade upp under första halvlek, gav oss absolut ingenting att hoppas på inför andra. Man kunde ganska så snabbt ställa in sig på att EM var slut för svensk del. Och det krävdes en stad som New York för att skaka av sig det pinsamma nederlaget.
Ska man vara saklig, trist och faktaenlig så torde det pågående U21-EM:et sluta ungefär så här:
Segrare: Italien (efter att ha slagit ut Spanien i semi)
Tvåa: England (efter att ha slagit ut Serbien i semi)
Tack och hej (efter gruppspelet): Tyskland, Sverige, Finland och Vitryssland.
Men varför inte... Byt ut Serbien mot Sverige, och skicka hem England efter semin. Då blir det fest.
Man börjar så smått inse att det är en himla tur att vi redan fått se några riktigt fina svenska idrottsinsatser under året. För så himla många lär det nog inte bli under sommarens stora mästerskap. Hur pass realistiskt är det att hoppas på några medaljer i sim-VM efter den mediokra OS-insatsen senast? Och har Sverige över huvudtaget någon medaljkandidat att skicka till friidrotts-VM? Svaren: Inte speciellt, va? och Inte en skit...
Det är ju makalöst lätt att sväva iväg nu. Men sanningen är väl också den att vi fortfarande inte vet hur pass bra det här laget verkligen är. Imorgon väntar Italien, kanske turneringens bästa trupp på pappret, med en ganska så stor press på sig att vinna för att ha en god chans till kvalificering från gruppen. Det blir något att bita i. Då byts motståndet ut från flugvikt till tungvikt i ett enda svep. Då ska Sverige visa att man kan leka även med de största och starkaste barnen i detta U21-EM. Det blir sannerligen intressant.
Upplägget är förresten kusligt likt det från ("stora") Sveriges grupp i Portugal-EM 2004. Efter en imponerande 5-0-seger i premiären mot gruppens på förhand svagaste motståndare, Bulgarien, väntade match mot ett Italien som bara fått oavgjort i sin premiärmatch och som därmed behövde en seger nu. Om så skulle bli fallet, väntade för Sverige en mycket oviss och direkt avgörande match mot gruppens andra tunga motståndare, Danmark (som av allt att döma skulle göra processen ganska kort med Bulgarien). Byt ut Bulgarien mot Vitryssland och Danmark mot Serbien... Voilá, där har grupp A i U21-EM 2009, och exakt det scenario vi står inför nu.
Vi vet ju att det slutade lyckligt med avancemang från gruppen den gången i Portugal, så låtom oss hoppas att scenariot står sig ända ut. Eller ja, det får förstås gärna brytas om nu Sverige bestämmer sig för att säkra redan imorgon mot Italien.
Sitter på sommarkneget, Telia (fjärde och av allt att döma sista sommaren), och har ganska så lite att göra. Därav denna relativt snabba uppföljningen på förra inlägget. Regnet öser ner ute, och det känns verkligen fjärran att man i söndags låg ute i strålande sol på en gräsmatta i nordvästra Skåne. Imorgon väntar midsommarafton, men sommarvädret lyser verkligen med sin frånvaro i dessa demografiskt centrala delar av Sverige.
Igår serverades smörgåstårta till eftermiddagsfikat. Fullt med folk i lunchrummet, högljutt, trevligt, god mat. Och också väldigt märkligt med tanke på att anledningen till den storsinta gesten från Telia var att hela den avdelning där jag jobbar, har sagt upp och droppar av en efter en. En mindre storsint gest, kan man säga. Men som sagt, det var en riktigt fin smörgåstårta. De är ju oftast det.
Torpveckan pågår. Familjernas och de vuxnas Frizon. Tack och lov tar likheterna slut i och med konstaterandet att de båda konferenserna hålls på samma plats. Har två kvällar i rad suttit av lika många konserter. Salem Gospel Choir i tisdags kväll, var sannerligen en inspirationskick! De vet ju hur man sjunger gospel där borta, det är liksom deras grej. Det finns ju mindre saker som kan få en att vilja flytta över Atlanten, om man säger så. Och ja, varför inte. När strömmen annars går enväldigt åt ett håll just nu, till Stockholm.
Hur som helst.
Och igår kväll var det dag för bröderna Ådahl. En Torpvecka vore ingen riktig Torpvecka utan bröderna Ådahl. Den här gången med en fin samling musiker från trakten. Och dessutom med en finfin gäst, John Schlitt, en gång frontsångare i rockgruppen Petra. Måste få följande sagt: Frank Ådahl måste vara Sveriges bäste manlige afrosångare! Vem skulle det vara som bräcker honom? Honom skulle jag hjärtinnerligt vilja höra...
Och imorgon kommer mannen på alla svenska slickfantasters läppar, Ole Börud.
Insåg, när jag läste mitt eget förra inlägg, att jag i genomgången missade Sveriges senaste mästerskap, EM i Österrike/Schweiz förra sommaren. Men man kan väl å andra sidan se det som en ganska lyckad miss. Det finns ju inte så mycket att minnas från det (med svenska ögon sett) debaclet. Sverige slog Grekland med 2-0, Zlatan gjorde ett konstmål, och Sverige var i stort sett redan Europamästare. Men inte riktigt än... Den näsvise vill säkerligen påpeka att Sverige så när plockade en poäng av de blivande mästarna Spanien. Men fråga nummer ett: hur rättvist hade det varit, sett till spelet efter att Zlatan klivit av? Och fråga nummer två: hade det hjälpt Sveriges läge i gruppen? Svaren: Inte speciellt rättvist, va? och Inte ett skit... Sverige hade likväl åkt ut med dunder och brak mot ett Ryssland, som var allt det som Sverige vill vara. Ryssland spelade bländande, Sverige var pinsamt efter. Hela tiden, vid varenda situation under hela matchen. Skulle inte förvåna mig om de var sist ut i bussen efter matchen heller... Så var det (kommer det ju kanske att visa sig) slutet på den framgångsrika svenska fotbollseran så som vi känner den. Och kanske på tiden. Henke Larsson, Micke Nilsson och Petter Hansson såg inget vidare ut jämfört med snabba, fräscha ryssar.
Jag var i New York vid tillfället. Vi såg matchen på en japansk restaurang. Den håglösheten som det svenska laget visade upp under första halvlek, gav oss absolut ingenting att hoppas på inför andra. Man kunde ganska så snabbt ställa in sig på att EM var slut för svensk del. Och det krävdes en stad som New York för att skaka av sig det pinsamma nederlaget.
Ska man vara saklig, trist och faktaenlig så torde det pågående U21-EM:et sluta ungefär så här:
Segrare: Italien (efter att ha slagit ut Spanien i semi)
Tvåa: England (efter att ha slagit ut Serbien i semi)
Tack och hej (efter gruppspelet): Tyskland, Sverige, Finland och Vitryssland.
Men varför inte... Byt ut Serbien mot Sverige, och skicka hem England efter semin. Då blir det fest.
Man börjar så smått inse att det är en himla tur att vi redan fått se några riktigt fina svenska idrottsinsatser under året. För så himla många lär det nog inte bli under sommarens stora mästerskap. Hur pass realistiskt är det att hoppas på några medaljer i sim-VM efter den mediokra OS-insatsen senast? Och har Sverige över huvudtaget någon medaljkandidat att skicka till friidrotts-VM? Svaren: Inte speciellt, va? och Inte en skit...
söndag 7 juni 2009
VM-kval, nostalgi och tillskott på listan
Svenska fotbollslandslaget har fått vara med på varenda fotbollsfest hittills under 2000-talet. Nu ser den sviten till slut ut att spricka. Lagerbäck pratar på om att chanserna att bli grupptvåa och klara sig vidare via kval är fortsatt mycket goda. Jag vet inte, jag. Det låter förvisso fint när Lagerbäck säger att de fortfarande har allt i egna händer. Men det klingar mindre fint att tänka på att det krävs bortasegrar mot såväl Danmark som Ungern. Normalt sett skulle detta kunna vara ett fullt tänkbart scenario. Men detta är inte normalt. Sverige tycks helt utan självförtroende. Världens bästa Zlatan förvandlas i ett slag till världens sämsta Zlatan, så fort han drar på sig en gulblå tröja. Den svenska måltorkan i detta kval är makalöst påtaglig, med endast två gjorda mål på de fem första matcherna. Fy för den sure, säger jag bara. Orkar man verkligen hålla fast vid det lilla halmstrå som fortfarande finns? Vet i tusan...
______________________________________________________________________________
Detta skrev jag efter den sura förlusten mot Danmark för en dryg vecka sedan. Och hade jag skrivit något efter första halvlek mot Malta i onsdags, så hade jag med allra största sannolikhet spätt på med negativa kommentarer och skällsord kring det svenska fotbollslandslaget och dess obefintliga spel. Men en halvlek senare, efter en skön svensk kvart med tre mål (fyra totalt), kändes det helt plötsligt lite bättre. Att det inte blev det där omtalade femte målet, som hade tagit oss förbi Portugal i kvaltabellen, gjorde väl förvisso att glädjen inte var ohämmad. Men att det svenska landslaget visade upp åtminstone fragment av ett eget spel värmde trots allt. Nu är det lite gladare tider, det ser något lite ljusare och bättre ut. Men tusan alltså. Det blir tufft, tufft som snus...
Det är väl läge att redan börja bli nostalgisk och titta tillbaka på en gyllene svensk era.
EM 2000 i Holland/Belgien blev läxan som sedan fick Sverige att prestera fantastisk fotboll i Japan/Sydkorea 2002 och i Portugal 2004.
VM '02 hade alla förutsättningar att bli en makalös svensk framgång, efter gruppsegern i Dödens grupp. Hade Anders Svensson (i sitt livs form) satt bollen i nät istället för i stolpen efter sin helikopterfint på övertid mot Senegal i åttondelen, så hade Sverige kunnat gå hur långt som helst. Att Turkiet och Sydkorea möttes i bronsmatch, och att ett trött Tyskland tog sig hela vägen till final vittnar om just det.
I EM '04 hade Sverige sen kanske det bästa lag man haft under 2000-talet. Isaksson var fortfarande en blivande världsmålvakt, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg peakade, Henrik Larsson skulle komma att få Barcelona som ny klubbadress. Och Zlatan var fortfarande en obekymdrad talang under utveckling, men ändå tillräckligt bra för att avgöra matcher på egen hand. Sverige spelade jämnt mot Holland i kvartsfinal, och borde, efter både stolp- och ribbträffar i förlängningen, ha tagit sig vidare. Men icke.
VM '06 blev en svensk axelryckning, med ett pinsamt uttåg i åttondelen mot ett till tänderna taggat Tyskland. Lucic blev utvisa, Henke missade straff och Zlatan var intetsägande.
Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara...
Så, för att lämna VM-kvalet...
2009 tycks vara året då det ska vara stört omöjligt att försvara en titel. Till bevisföringen lägger jag dessa fyra fall:
- Regerande mästarna HV 71 tog sig, trots en BETYDLIGT svårare väg än Färjestad, till SM-final. Väl där blev de ett ganska enkelt byte för ett utvilat Färjestad som vunnit sina tidigare två matchserier blankt, mot lag som Lindlöven och Arboga.
- Regerande mästarna Manchester United tog sig till Champions League-final igen. Väl där tog det dock tvärstopp mot Barcelona.
- Regerande mästarna Detroit Red Wings gick, precis som förra året, upp mot Pittsburgh Penguins i finalen om Stanley Cup. De tog serien till en sjunde och avgörande, men torskade till slut mot ett totalt sett bättre och hungrigare Penguins.
- Regerande mästaren Rafael Nadal skulle bli historisk och kliva ensam upp på tronen över flest antal segrar på raken i Franska Öppna. Det blev inte en femte titel på raken. Det blev förlust med dunder och brak mot Söderling i tredje omgången.
En enkel reflektion.
__________________________________________________________´
Eftersom jag nu väntat ett tag med att publicera detta inlägg, har vi hunnit få ett tillskott på vår heta lista över den svenska idrottsåterupprättelsen! Och det handlar återigen om golf. Sverige har fått en major-segrare igen! Hon heter Anna Nordqvist, och jämförs nu intensivt med den störste damgolfaren genom alla tider, Sörenstam. Nåja. Men riktigt kul är det ju!
Man kan ju diskutera om det är värt att ta upp andra svenska bragder som Zlatans skytteligaseger i Italien, Robin Söderlings finalplats i Franska Öppna och Åke Svanstedts seger i Elitloppet. Men Zlatan har ju vunnit skytteligan i en italiensk klubb, med god hjälp av italienare, portugiser, argentinare, brasilianare och serber, och kan därför, i mitt tycke, inte ses som en helsvensk triumf. Robin Söderling vann ju inte Franska Öppna. Och trav är ju trots allt trav... Men allt detta vittnar ju om ett sportår som redan vida överstiger det vi fick uppleva i fjol.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Nu börjar sommarens parallella fotbollsfester! Pass på!
______________________________________________________________________________
Detta skrev jag efter den sura förlusten mot Danmark för en dryg vecka sedan. Och hade jag skrivit något efter första halvlek mot Malta i onsdags, så hade jag med allra största sannolikhet spätt på med negativa kommentarer och skällsord kring det svenska fotbollslandslaget och dess obefintliga spel. Men en halvlek senare, efter en skön svensk kvart med tre mål (fyra totalt), kändes det helt plötsligt lite bättre. Att det inte blev det där omtalade femte målet, som hade tagit oss förbi Portugal i kvaltabellen, gjorde väl förvisso att glädjen inte var ohämmad. Men att det svenska landslaget visade upp åtminstone fragment av ett eget spel värmde trots allt. Nu är det lite gladare tider, det ser något lite ljusare och bättre ut. Men tusan alltså. Det blir tufft, tufft som snus...
Det är väl läge att redan börja bli nostalgisk och titta tillbaka på en gyllene svensk era.
EM 2000 i Holland/Belgien blev läxan som sedan fick Sverige att prestera fantastisk fotboll i Japan/Sydkorea 2002 och i Portugal 2004.
VM '02 hade alla förutsättningar att bli en makalös svensk framgång, efter gruppsegern i Dödens grupp. Hade Anders Svensson (i sitt livs form) satt bollen i nät istället för i stolpen efter sin helikopterfint på övertid mot Senegal i åttondelen, så hade Sverige kunnat gå hur långt som helst. Att Turkiet och Sydkorea möttes i bronsmatch, och att ett trött Tyskland tog sig hela vägen till final vittnar om just det.
I EM '04 hade Sverige sen kanske det bästa lag man haft under 2000-talet. Isaksson var fortfarande en blivande världsmålvakt, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg peakade, Henrik Larsson skulle komma att få Barcelona som ny klubbadress. Och Zlatan var fortfarande en obekymdrad talang under utveckling, men ändå tillräckligt bra för att avgöra matcher på egen hand. Sverige spelade jämnt mot Holland i kvartsfinal, och borde, efter både stolp- och ribbträffar i förlängningen, ha tagit sig vidare. Men icke.
VM '06 blev en svensk axelryckning, med ett pinsamt uttåg i åttondelen mot ett till tänderna taggat Tyskland. Lucic blev utvisa, Henke missade straff och Zlatan var intetsägande.
Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara...
Så, för att lämna VM-kvalet...
2009 tycks vara året då det ska vara stört omöjligt att försvara en titel. Till bevisföringen lägger jag dessa fyra fall:
- Regerande mästarna HV 71 tog sig, trots en BETYDLIGT svårare väg än Färjestad, till SM-final. Väl där blev de ett ganska enkelt byte för ett utvilat Färjestad som vunnit sina tidigare två matchserier blankt, mot lag som Lindlöven och Arboga.
- Regerande mästarna Manchester United tog sig till Champions League-final igen. Väl där tog det dock tvärstopp mot Barcelona.
- Regerande mästarna Detroit Red Wings gick, precis som förra året, upp mot Pittsburgh Penguins i finalen om Stanley Cup. De tog serien till en sjunde och avgörande, men torskade till slut mot ett totalt sett bättre och hungrigare Penguins.
- Regerande mästaren Rafael Nadal skulle bli historisk och kliva ensam upp på tronen över flest antal segrar på raken i Franska Öppna. Det blev inte en femte titel på raken. Det blev förlust med dunder och brak mot Söderling i tredje omgången.
En enkel reflektion.
__________________________________________________________´
Eftersom jag nu väntat ett tag med att publicera detta inlägg, har vi hunnit få ett tillskott på vår heta lista över den svenska idrottsåterupprättelsen! Och det handlar återigen om golf. Sverige har fått en major-segrare igen! Hon heter Anna Nordqvist, och jämförs nu intensivt med den störste damgolfaren genom alla tider, Sörenstam. Nåja. Men riktigt kul är det ju!
Man kan ju diskutera om det är värt att ta upp andra svenska bragder som Zlatans skytteligaseger i Italien, Robin Söderlings finalplats i Franska Öppna och Åke Svanstedts seger i Elitloppet. Men Zlatan har ju vunnit skytteligan i en italiensk klubb, med god hjälp av italienare, portugiser, argentinare, brasilianare och serber, och kan därför, i mitt tycke, inte ses som en helsvensk triumf. Robin Söderling vann ju inte Franska Öppna. Och trav är ju trots allt trav... Men allt detta vittnar ju om ett sportår som redan vida överstiger det vi fick uppleva i fjol.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Seger i LPGA-mästerskapen - Anna Nordqvist
Nu börjar sommarens parallella fotbollsfester! Pass på!
tisdag 12 maj 2009
ÖSK, Tre Kronor & utökning av listan
Ja, det har ju varit lite upp och ner. Om vi ska prata Örebro, och det ska vi väl. Fina hemmasegrar mot Helsingborg (årets mästare?) och Kalmar (regerande mästare), följdes upp två bortaförluster. Den ena med flaggan i topp mot IFK Göteborg, den andra mot Gefle, säsongens första riktiga skitmatch. Så, efter en något stormig tid kring laget, där det plötsligt gick från hyllat till ifrågasatt, kom Hammarby på besök igår. Själv hann jag inte komma in på arenan innan Porokara gjort 1-0. En makalös frispark av Wowoah befäste Örebros seger, och allt var och är frid och fröjd och precis som det brukar igen. Hemma på Behrn Arena är Örebro otroligt svårbemästrat. Det är så man på fullt allvar börjar undra om något annat lag i serien, mer än Elfsborg, kommer att kunna nypa en trepoängare här. Förlusten mot Elfsborg var ju dessutom en mycket orättvis sådan. Ny match hemma på söndag mot GAIS. Säsongens tredje "det-här-ska-de-bara-vinna-"match, efter Örgryte borta (seger) och Gefle borta (förlust).
Och inte kan man låta bli att mysa lite, när man hör och läser medias beundran av ÖSK. Ingen har väl kunnat missa Lasse Anrells kampanj för Örebro i sina söndagskrönikor i Sportbladet, där han till och med tippat laget som slutsegrare av hela Allsvenskan, och några veckor efter det hade med sig själv på listan över Sveriges fem hetaste sportprofiler då hånmejlen slutat trilla in beroende på Örebros stadiga klättrande i tabellen. I Fotbollskväll i SVT igår pratade Glenn Strömberg sig varm om ÖSK:s spel, och idag var det Robert Lauls tur att i Sportbladet helt och fullt och hjärtinnerligt berömma lagets spel. Det känns som att den fula och tråkiga sysslingen från Sveriges demografiska mittpunkt helt plötsligt blivit ett lag att känna sympati och hoppas att det ska gå bra för.
Det blev ett brons för Tre Kronor. Och när varenda expert och tyckare menar att detta var väl helt okej, sett till laget som vi hade, vill jag hävda att det är en fantastisk prestation! Känns som att de flesta inte vill göra för stor sak av det här bronset, då ju hockey-VM egentligen är en turnering som inte alls håller standarden och där allt annat än ett guld är ovärt att hylla och bry sig nämnvärt om. "Lägg ner hockey-VM." "Spela inte varje år." "Byt ut det mot World Cup." Jag förstår det inte. Det spelar ju ingen roll hur lite vi låstas att vi bryr oss inför turneringen. När det blir dags för utslagningsfasen, då slår samtliga medier på stora trumman, och intresset blir skyhögt. Det är väl snart bara Sverige som ihärdigt fortsätter låtsas att hockey-VM inte har någon status längre (förutsatt att Tre Kronor inte vinner förstås). Titta på Ryssland, hur hjärtligt de ryska spelarna firade guldet när det var bärgat. Titta på Canada, som var lika nedslagna och förkrossade som ryssarna var överlyckliga. Och titta på båda dessa nationernas lag...vilka lag! Vilka spelare! Vilken makalös hockey det spelades i denna final! Om nu hockeyvärldens två mäktigaste nationer tar den årligen återkommande VM-turneringen på så stort allvar, varför ska det vara så tabu i lilla sketna Sverige att göra det? Märkligt, fånigt, och alldeles säkerligen en frukt av att Sverige de senare åren varit den stornation som haft överlägset svårast att få loss sina bästa NHL-spelare. När det senast hände, då blev det VM-guld, 2006. Bortskämda var ordet, sa Bull. Men visst, det är märkligt. Ryssar, tjecker och finnar ansluter med glädje och stolthet, kanadensare och amerikanare infinner sig för att de mer eller mindre inte har något val. Svenskar tycks mest vara bittra över att ens ha fått frågan om att ansluta.
Hur som, vi skulle prata Tre Kronors insats ju. Den var, som jag redan skrivit, fantastisk. På många sätt och vis.
Äntligen medalj igen, första sedan guldet 2006. Bengt-Åke har aldrig blivit sämre än fyra med sitt Tre Kronor, trots ett par av de på förhand "sämsta trupper" Tre Kronor haft över huvudtaget i VM. Att se Sverige insprängt mellan tre stora och mäktiga nationer som Ryssland, Canada och USA är också en häftig syn. Som vanligt, och redan avhandlat, var trafiken från andra sidan Atlanten inte speciellt tung. Med facit i hand blev Sveriges mest namnkunnige NHL-spelare Kristian Huselius och Loui Eriksson. Om man då betänker att ingen av dessa egentligen gjorde någon större succé, lägger till Joel Lundqvist och Tobias Enström som tidigt tvingades tacka för sig p.g.a. skador, samt Patrik Berglund som var totalt anonym i den svenska truppen, måste man inse att detta laget inte lyftes nämnvärt av sina NHL-importer, vilket ju gör bedriften än större. Att två gånger om besegra USA (fullproppat med NHL-spelare), att spela jämnt med tunga Ryssland (till slut världsmästare), att slå ut stjärnspäckade (verkligen STJÄRNspäckade) Tjeckien i kvarten, och att till slut ro i land ett brons, det var i mångt och mycket Kenny Jönssons, Mattias Weinhandls och Jonas Gustavssons förtjänst.
Egentligen skulle jag verkligen vilja lägga till detta brons till listan över den svenska återupprättelsen, men nu handlar ju denna lista enbart om de tillfällen då Sverige faktiskt har fått vara bäst. Det finns annars gott om finfina prestationer strax under dessa segrar, som definitivt hade förtjänat att omnämnas. Inte minst hockeybronset.
Men vi ska lägga till en sak på listan trots allt. Jag är verkligen inget golf-freak. Men glädjas åt stora svenska framgångar, det kan man göra i stort sett oavsett vilken sport det gäller (möjligtvis frånsett poker och trav). I helgen stod tydligen Henrik Stenson för en fantastisk prestation när han vann vad som omnämns som golfvärldens femte största tävling, The Players Championship i USA. Eftersom Sverige fick vara bäst, åker prestationen in på listan, som snart ser så pass fin ut att vi kan börja sträcka på oss som idrottsnation igen. Men först vill vi väl ändå få göra ett par tillägg från t.ex. friidrotts-VM. Och varför inte från det U21-EM i fotboll, som spelas på svensk mark i sommar? Eller kanske en svensk seger i en golfmajor?
Kanske, kanske kanske kanske, får vi också anledning att lägga till en supersensation, om den svenske cyklisten Tomas Lövkvist lyckas skrälla sig hela vägen till totalseger i Giro d'Italia. Att bara ha fått känt på den rosa ledartröjan räcker inte hela vägen in på listan.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Min bror, också bloggare här på blogspot, gjorde mig uppmärksam på en rolig transferkarusell som faktiskt inte känns helt orimlig till sommaren. Drogba skulle mycket väl kunna vara en tänkbar värvning till Inter, då han dels gjort sig ovän med Abramovich, och dels har ett gott öga till Mourinho. Och varför skulle Inter behöva Drogba? Jo, för att kompensera för Zlatans flytt till Barcelona. Och i Barcelona skulle då Samy Eto'o bli över för Chelsea att lägga vantarna på.
Alldeles nyss fick jag så en nästan lika fin teori serverad i Sportradions Fotbollsarena. Det ryktas ju intensivt om att Cristiano Ronaldo trots allt är på väg till Real Madrid. Denna förlust skulle Manchester United kompensera genom att värva Franck Ribéry från Bayern München, som i sin tur då skulle plocka Werder Bremens Diego.
Kan bli en riktigt fin transfersommar.
Och inte kan man låta bli att mysa lite, när man hör och läser medias beundran av ÖSK. Ingen har väl kunnat missa Lasse Anrells kampanj för Örebro i sina söndagskrönikor i Sportbladet, där han till och med tippat laget som slutsegrare av hela Allsvenskan, och några veckor efter det hade med sig själv på listan över Sveriges fem hetaste sportprofiler då hånmejlen slutat trilla in beroende på Örebros stadiga klättrande i tabellen. I Fotbollskväll i SVT igår pratade Glenn Strömberg sig varm om ÖSK:s spel, och idag var det Robert Lauls tur att i Sportbladet helt och fullt och hjärtinnerligt berömma lagets spel. Det känns som att den fula och tråkiga sysslingen från Sveriges demografiska mittpunkt helt plötsligt blivit ett lag att känna sympati och hoppas att det ska gå bra för.
Det blev ett brons för Tre Kronor. Och när varenda expert och tyckare menar att detta var väl helt okej, sett till laget som vi hade, vill jag hävda att det är en fantastisk prestation! Känns som att de flesta inte vill göra för stor sak av det här bronset, då ju hockey-VM egentligen är en turnering som inte alls håller standarden och där allt annat än ett guld är ovärt att hylla och bry sig nämnvärt om. "Lägg ner hockey-VM." "Spela inte varje år." "Byt ut det mot World Cup." Jag förstår det inte. Det spelar ju ingen roll hur lite vi låstas att vi bryr oss inför turneringen. När det blir dags för utslagningsfasen, då slår samtliga medier på stora trumman, och intresset blir skyhögt. Det är väl snart bara Sverige som ihärdigt fortsätter låtsas att hockey-VM inte har någon status längre (förutsatt att Tre Kronor inte vinner förstås). Titta på Ryssland, hur hjärtligt de ryska spelarna firade guldet när det var bärgat. Titta på Canada, som var lika nedslagna och förkrossade som ryssarna var överlyckliga. Och titta på båda dessa nationernas lag...vilka lag! Vilka spelare! Vilken makalös hockey det spelades i denna final! Om nu hockeyvärldens två mäktigaste nationer tar den årligen återkommande VM-turneringen på så stort allvar, varför ska det vara så tabu i lilla sketna Sverige att göra det? Märkligt, fånigt, och alldeles säkerligen en frukt av att Sverige de senare åren varit den stornation som haft överlägset svårast att få loss sina bästa NHL-spelare. När det senast hände, då blev det VM-guld, 2006. Bortskämda var ordet, sa Bull. Men visst, det är märkligt. Ryssar, tjecker och finnar ansluter med glädje och stolthet, kanadensare och amerikanare infinner sig för att de mer eller mindre inte har något val. Svenskar tycks mest vara bittra över att ens ha fått frågan om att ansluta.
Hur som, vi skulle prata Tre Kronors insats ju. Den var, som jag redan skrivit, fantastisk. På många sätt och vis.
Äntligen medalj igen, första sedan guldet 2006. Bengt-Åke har aldrig blivit sämre än fyra med sitt Tre Kronor, trots ett par av de på förhand "sämsta trupper" Tre Kronor haft över huvudtaget i VM. Att se Sverige insprängt mellan tre stora och mäktiga nationer som Ryssland, Canada och USA är också en häftig syn. Som vanligt, och redan avhandlat, var trafiken från andra sidan Atlanten inte speciellt tung. Med facit i hand blev Sveriges mest namnkunnige NHL-spelare Kristian Huselius och Loui Eriksson. Om man då betänker att ingen av dessa egentligen gjorde någon större succé, lägger till Joel Lundqvist och Tobias Enström som tidigt tvingades tacka för sig p.g.a. skador, samt Patrik Berglund som var totalt anonym i den svenska truppen, måste man inse att detta laget inte lyftes nämnvärt av sina NHL-importer, vilket ju gör bedriften än större. Att två gånger om besegra USA (fullproppat med NHL-spelare), att spela jämnt med tunga Ryssland (till slut världsmästare), att slå ut stjärnspäckade (verkligen STJÄRNspäckade) Tjeckien i kvarten, och att till slut ro i land ett brons, det var i mångt och mycket Kenny Jönssons, Mattias Weinhandls och Jonas Gustavssons förtjänst.
Egentligen skulle jag verkligen vilja lägga till detta brons till listan över den svenska återupprättelsen, men nu handlar ju denna lista enbart om de tillfällen då Sverige faktiskt har fått vara bäst. Det finns annars gott om finfina prestationer strax under dessa segrar, som definitivt hade förtjänat att omnämnas. Inte minst hockeybronset.
Men vi ska lägga till en sak på listan trots allt. Jag är verkligen inget golf-freak. Men glädjas åt stora svenska framgångar, det kan man göra i stort sett oavsett vilken sport det gäller (möjligtvis frånsett poker och trav). I helgen stod tydligen Henrik Stenson för en fantastisk prestation när han vann vad som omnämns som golfvärldens femte största tävling, The Players Championship i USA. Eftersom Sverige fick vara bäst, åker prestationen in på listan, som snart ser så pass fin ut att vi kan börja sträcka på oss som idrottsnation igen. Men först vill vi väl ändå få göra ett par tillägg från t.ex. friidrotts-VM. Och varför inte från det U21-EM i fotboll, som spelas på svensk mark i sommar? Eller kanske en svensk seger i en golfmajor?
Kanske, kanske kanske kanske, får vi också anledning att lägga till en supersensation, om den svenske cyklisten Tomas Lövkvist lyckas skrälla sig hela vägen till totalseger i Giro d'Italia. Att bara ha fått känt på den rosa ledartröjan räcker inte hela vägen in på listan.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Seger i The Players Championship - Henrik Stenson
Min bror, också bloggare här på blogspot, gjorde mig uppmärksam på en rolig transferkarusell som faktiskt inte känns helt orimlig till sommaren. Drogba skulle mycket väl kunna vara en tänkbar värvning till Inter, då han dels gjort sig ovän med Abramovich, och dels har ett gott öga till Mourinho. Och varför skulle Inter behöva Drogba? Jo, för att kompensera för Zlatans flytt till Barcelona. Och i Barcelona skulle då Samy Eto'o bli över för Chelsea att lägga vantarna på.
Alldeles nyss fick jag så en nästan lika fin teori serverad i Sportradions Fotbollsarena. Det ryktas ju intensivt om att Cristiano Ronaldo trots allt är på väg till Real Madrid. Denna förlust skulle Manchester United kompensera genom att värva Franck Ribéry från Bayern München, som i sin tur då skulle plocka Werder Bremens Diego.
Kan bli en riktigt fin transfersommar.
söndag 19 april 2009
Henke kommer till stan
Såg Chelsea-Liverpool i tisdags. Makalös upplevelse. Champions League när den är som bäst, har Liverpool på ena planhalvan. Det vill jag lova. 2-0 till Liverpool i paus, bl. a. efter en superskön frispark där Aurelio på ett smärtsamt vis avslöjade Cechs dagdrömmande. Men samtidigt hade Chelsea ryckt upp sig efter en makalöst darrig inledning, och i inledningen av andra halvlek tryckte de lite extra på gasen och gick ifatt. 2-2, och eftersom inte Lampard presenterat sig som målskytt ännu så var han ju bara tvungen att stänka dit 3-2 också, med 20 minuter kvar. Definitiv dödsstöt för Liverpool, "king of comebacks". Eller? Inte då. Två snabba, och med åtta minuter kvar levde fortfarande hoppet för vändningarnas lag. Lampard skulle givetvis få sista ordet ändå. 4-4, och locket på för en makalös drabbning.
Så här i efterhand känns det dock som att Chelsea två gånger om bjöd in Liverpool i matchen, för att sedan bara trycka lite på gasen och göra precis vad som behövdes. Men den måste väl ändå kvala in på topp 3 sedda Champions League-matcher.
1. Liverpool-Milan, final 2005
Kanske den mest makalösa match man kommer att ha fått se, när man summerar saker och ting.
2. Chelsea-Manchester United, final 2008
Kanske inte den mest spektakulära av finaler. Men vilket tryck! Och vilken tyngd på spelarnas axlar. I straffläggningen missar först världens bäste, Ronaldo, och sedan, när allt ska avgöras, Chelseakaptenen Terry. Känslan av att det stod så fantastiskt mycket på spel i denna match går knappt att beskriva.
3. Chelsea-Liverpool, kvartsfinal 2/2 2009
Se ovan.
Hemma i Sverige spelas också, om än på en helt annan nivå, elitfotboll. I torsdags fick vi äntligen glädjas åt ÖSKs tre första poäng, första mål och första nolla för säsongen. Efter två snöpliga 1-0-förluster, var det ju nog så skönt. Hade känts ruggigt tungt att ta emot Helsingborg hemma efter tre förluster på de tre första matcherna. Nu kan spelarna slappna av något, och göra sitt bästa för att bjuda på en klang- och jubelföreställning likt de senaste två hemmamatcherna mot Helsingborg. Fast det är ju alldeles självklart, tre nya poäng först och främst!
Så här i efterhand känns det dock som att Chelsea två gånger om bjöd in Liverpool i matchen, för att sedan bara trycka lite på gasen och göra precis vad som behövdes. Men den måste väl ändå kvala in på topp 3 sedda Champions League-matcher.
1. Liverpool-Milan, final 2005
Kanske den mest makalösa match man kommer att ha fått se, när man summerar saker och ting.
2. Chelsea-Manchester United, final 2008
Kanske inte den mest spektakulära av finaler. Men vilket tryck! Och vilken tyngd på spelarnas axlar. I straffläggningen missar först världens bäste, Ronaldo, och sedan, när allt ska avgöras, Chelseakaptenen Terry. Känslan av att det stod så fantastiskt mycket på spel i denna match går knappt att beskriva.
3. Chelsea-Liverpool, kvartsfinal 2/2 2009
Se ovan.
Hemma i Sverige spelas också, om än på en helt annan nivå, elitfotboll. I torsdags fick vi äntligen glädjas åt ÖSKs tre första poäng, första mål och första nolla för säsongen. Efter två snöpliga 1-0-förluster, var det ju nog så skönt. Hade känts ruggigt tungt att ta emot Helsingborg hemma efter tre förluster på de tre första matcherna. Nu kan spelarna slappna av något, och göra sitt bästa för att bjuda på en klang- och jubelföreställning likt de senaste två hemmamatcherna mot Helsingborg. Fast det är ju alldeles självklart, tre nya poäng först och främst!
fredag 10 april 2009
Fotbollen tar över
Det går snabbt i svängarna. En säsong har precis tagit slut. En annan har precis börjat. Vi börjar med den som precis har tagit slut.
Till slut blev det alltså för mycket för HV. De lyckades bragdvända mot Timrå i kvartfinalen, tack vare brister i motståndarens material bör tilläggas. De lyckades vända mot Frölunda, tack vare fantastisk hockey och en tokhet Liv. I finalen väntade Färjestad, som haft en närmast otroligt stillsam resa fram dit.
När HV i kvarten ställdes mot det svåraste av de fyra sista slutspelslagen, Timrå, ställdes Färjestad mot det helt klart sämsta lag av alla att ta sig till slutspel, Brynäs. Ett gäng mätta farbröder som var fruktansvärt nöjda bara med att ha tagit sig till slutspel. Resultatet? Färjestad-Brynäs: 4-0.
När HV i semin ställdes mot svårast möjliga motstånd, Frölunda, ställdes Färjestad mot historiens sämsta semifinallag (skulle det till slut visa sig), Skellefteå. Ett gäng mätta farbröder som var fruktansvärt nöjda bara med att ha tagit sig till semi, efter en bragdskräll mot Linköping i kvarten. Resultatet? Färjestad-Skellefteå: 4-0.
Alla hyllade Färjestad som hade fantastiska 8-0 på två matchserier (mot slutspelets kanske två sämsta lag), och målvakten Jonas Gustavsson ansågs i det närmaste oigenomtränglig (trots att han aldrig testats av värdigt motstånd). HV:s chanser i finalen sågades av de allra flesta, för hur i hela världen skulle de lyckas få stopp på ett Färjestad med så pass mycket vila i benen, medan HV fått kämpa sig genom både kvart och semi? Jo, ganska enkelt, visade det sig.
HV vann första matchen hemma i Kinnarps tämligen enkelt, och bjöd sedan upp till bra motstånd i Karlstad, trots förlust. Den stora plumpen kom väl sedan i tredje matchen, i Kinnarps. Men på typiskt HV-manér ryckte laget upp sig, och borde ha vunnit både match fyra och fem i Karlstad, inte minst match fem. Men en gråklädd herre med pipa i munnen ville annat. Återkommer till det. Hur som helst, de slutgiltiga siffrorna i finalserien, 4-1 till Färjestad, var sannerligen alldeles för stora. Det var väldigt många väldigt överrens om. Men nog kan egentligen ingen tycka att det är märkligt att Färjestad gick segrande ur den. Det är klart det avgjorde att Färjestad haft så mycket lättare väg till finalen, det är klart Färjestad hade mer kraft och ork.
En av anledningarna till varför jag har haft så hiskeligt svårt för detta Färjestad, förutom det uppenbara att de varit svensk hockeys dominant under 2000-talet, är att de alltid varit så osympatiska. Stöddiga, självsäkra, buffliga, trångsynta, själviska. Efter att Färjestad i onsdags säkrat guldet, förvandlades helt plötsligt och väldigt oväntat samtliga i och kring laget till hyggliga, ödmjuka gänget. Spelare och ledare blandade guldjubel med noggranna och uppriktiga påpekanden om att HV varit fantastiska motståndare, att denna finalserie minsann hade kunnat sluta hur som helst, att det lika gärna kunde varit HV som stod på vinnarsidan, att Färjestad haft det där lilla extra flytet som behövs. Alla. Verkligen alla som fick aldrig så lite tid i någon slags eter! Utom en... Kvällen tillhörde till stora delar en av svensk hockeys största, som nu hade beslutat att lägga skridskorna på hyllan. Jörgen. Jörgen, han var inte sympatisk. Han var inte ödmjuk. Tyvärr...
En annan ganska så osympatisk figur i denna finalserie kallas för Kuben. Kuben heter egentligen Thomas Andersson och är hockeydomare. Han hade redan en nog så tung uppgift att vinna tillbaka HV-spelarnas och -fansens förtroende, efter att ha dömt en av matcherna i semin mot Frölunda så uppåt väggarna emot HV att han själv skickade ett förlåt-SMS till Kenta dagen efter. Man kan tycka att en domare i det här läget borde akta sig för att göra något liknande mot samma lag igen, åtminstone i samma slutspel. Men inte Kuben, inte. Fylld av pondus stod han för en helgjuten idiotinsats i framför allt den tredje och allra sista perioden i finalserien. I ett läge då HV jagade kvittering, valde han bland annat att ta en offensiv utvisning på Teemu Laine för cross checking (felaktigt), och att döma bort ett mål för HV för spelare i målgården (felaktigt). Det senare domslutet fick timide Davidsson att skälla ut Kuben efter noter!
Men, jag antar att man inte borde vara sämre än spelarna, och försöka lägga domarinsatsen bakom mig.
HV kommer tillbaka med Ward, Ledin och Ersberg (som tar över då Liv drar till Ryssland).
Ett seriesystem ner hände igår något ganska så underhållande. Örebro HC lyckades ta sig upp till semieliten, allsvenskan. Minsann! Man kan ju alltid hoppas att laget står för en bättre insats än stadens elitlag i bandy, vilket i så fall kanske kunde få betyda att de klarar sig kvar, och kan bygga vidare. Men vad skulle egentligen hända om laget tar sig ända upp i Elitserien? HV eller Örebro? Kanske kan bli aktuellt för än man anar...
Det var alltså hockeyn '09.
En annan säsong har alltså precis börjat. Allsvenskan har dragit igång. Örebro tippas av många som ett överraskningslag. Personligen känner jag att om laget står för en lika fin placering i år som förra året, har man gjort det väldigt bra. Men lite trist känns det onekligen att (när ÖSK äntligen har ett lag med ett eget (dessutom underhållande) spel och starka profiler) man ska åka på två 1-0-förluster direkt. Den första, efter att ha fått en felaktigt dömd straff emot sig mot Djurgården. Den andra, efter att bitvis ha spelat ut hetaste guldkandidaten Elfsborg, men åkt på ett skitmål i slutminuterna, en mycket tveksamt godkänt offside-situation. Men så kan det vara. Fortsätter spelet, så kommer segrarna. Definitivt.
Serien om den svenska återupprättelsen har fått ett par tillskott sen senast. Helena Jonsson stod för ett par veckor sedan, för en bragdinsats när hon vann hela världscupen i säsongens sista lopp. En svensk världscupsegrare på skidor. Minsann!
Dessutom fick vi en svensk Europamästare till, i brottningens Johanna Mattsson.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Till slut blev det alltså för mycket för HV. De lyckades bragdvända mot Timrå i kvartfinalen, tack vare brister i motståndarens material bör tilläggas. De lyckades vända mot Frölunda, tack vare fantastisk hockey och en tokhet Liv. I finalen väntade Färjestad, som haft en närmast otroligt stillsam resa fram dit.
När HV i kvarten ställdes mot det svåraste av de fyra sista slutspelslagen, Timrå, ställdes Färjestad mot det helt klart sämsta lag av alla att ta sig till slutspel, Brynäs. Ett gäng mätta farbröder som var fruktansvärt nöjda bara med att ha tagit sig till slutspel. Resultatet? Färjestad-Brynäs: 4-0.
När HV i semin ställdes mot svårast möjliga motstånd, Frölunda, ställdes Färjestad mot historiens sämsta semifinallag (skulle det till slut visa sig), Skellefteå. Ett gäng mätta farbröder som var fruktansvärt nöjda bara med att ha tagit sig till semi, efter en bragdskräll mot Linköping i kvarten. Resultatet? Färjestad-Skellefteå: 4-0.
Alla hyllade Färjestad som hade fantastiska 8-0 på två matchserier (mot slutspelets kanske två sämsta lag), och målvakten Jonas Gustavsson ansågs i det närmaste oigenomtränglig (trots att han aldrig testats av värdigt motstånd). HV:s chanser i finalen sågades av de allra flesta, för hur i hela världen skulle de lyckas få stopp på ett Färjestad med så pass mycket vila i benen, medan HV fått kämpa sig genom både kvart och semi? Jo, ganska enkelt, visade det sig.
HV vann första matchen hemma i Kinnarps tämligen enkelt, och bjöd sedan upp till bra motstånd i Karlstad, trots förlust. Den stora plumpen kom väl sedan i tredje matchen, i Kinnarps. Men på typiskt HV-manér ryckte laget upp sig, och borde ha vunnit både match fyra och fem i Karlstad, inte minst match fem. Men en gråklädd herre med pipa i munnen ville annat. Återkommer till det. Hur som helst, de slutgiltiga siffrorna i finalserien, 4-1 till Färjestad, var sannerligen alldeles för stora. Det var väldigt många väldigt överrens om. Men nog kan egentligen ingen tycka att det är märkligt att Färjestad gick segrande ur den. Det är klart det avgjorde att Färjestad haft så mycket lättare väg till finalen, det är klart Färjestad hade mer kraft och ork.
En av anledningarna till varför jag har haft så hiskeligt svårt för detta Färjestad, förutom det uppenbara att de varit svensk hockeys dominant under 2000-talet, är att de alltid varit så osympatiska. Stöddiga, självsäkra, buffliga, trångsynta, själviska. Efter att Färjestad i onsdags säkrat guldet, förvandlades helt plötsligt och väldigt oväntat samtliga i och kring laget till hyggliga, ödmjuka gänget. Spelare och ledare blandade guldjubel med noggranna och uppriktiga påpekanden om att HV varit fantastiska motståndare, att denna finalserie minsann hade kunnat sluta hur som helst, att det lika gärna kunde varit HV som stod på vinnarsidan, att Färjestad haft det där lilla extra flytet som behövs. Alla. Verkligen alla som fick aldrig så lite tid i någon slags eter! Utom en... Kvällen tillhörde till stora delar en av svensk hockeys största, som nu hade beslutat att lägga skridskorna på hyllan. Jörgen. Jörgen, han var inte sympatisk. Han var inte ödmjuk. Tyvärr...
En annan ganska så osympatisk figur i denna finalserie kallas för Kuben. Kuben heter egentligen Thomas Andersson och är hockeydomare. Han hade redan en nog så tung uppgift att vinna tillbaka HV-spelarnas och -fansens förtroende, efter att ha dömt en av matcherna i semin mot Frölunda så uppåt väggarna emot HV att han själv skickade ett förlåt-SMS till Kenta dagen efter. Man kan tycka att en domare i det här läget borde akta sig för att göra något liknande mot samma lag igen, åtminstone i samma slutspel. Men inte Kuben, inte. Fylld av pondus stod han för en helgjuten idiotinsats i framför allt den tredje och allra sista perioden i finalserien. I ett läge då HV jagade kvittering, valde han bland annat att ta en offensiv utvisning på Teemu Laine för cross checking (felaktigt), och att döma bort ett mål för HV för spelare i målgården (felaktigt). Det senare domslutet fick timide Davidsson att skälla ut Kuben efter noter!
Men, jag antar att man inte borde vara sämre än spelarna, och försöka lägga domarinsatsen bakom mig.
HV kommer tillbaka med Ward, Ledin och Ersberg (som tar över då Liv drar till Ryssland).
Ett seriesystem ner hände igår något ganska så underhållande. Örebro HC lyckades ta sig upp till semieliten, allsvenskan. Minsann! Man kan ju alltid hoppas att laget står för en bättre insats än stadens elitlag i bandy, vilket i så fall kanske kunde få betyda att de klarar sig kvar, och kan bygga vidare. Men vad skulle egentligen hända om laget tar sig ända upp i Elitserien? HV eller Örebro? Kanske kan bli aktuellt för än man anar...
Det var alltså hockeyn '09.
En annan säsong har alltså precis börjat. Allsvenskan har dragit igång. Örebro tippas av många som ett överraskningslag. Personligen känner jag att om laget står för en lika fin placering i år som förra året, har man gjort det väldigt bra. Men lite trist känns det onekligen att (när ÖSK äntligen har ett lag med ett eget (dessutom underhållande) spel och starka profiler) man ska åka på två 1-0-förluster direkt. Den första, efter att ha fått en felaktigt dömd straff emot sig mot Djurgården. Den andra, efter att bitvis ha spelat ut hetaste guldkandidaten Elfsborg, men åkt på ett skitmål i slutminuterna, en mycket tveksamt godkänt offside-situation. Men så kan det vara. Fortsätter spelet, så kommer segrarna. Definitivt.
Serien om den svenska återupprättelsen har fått ett par tillskott sen senast. Helena Jonsson stod för ett par veckor sedan, för en bragdinsats när hon vann hela världscupen i säsongens sista lopp. En svensk världscupsegrare på skidor. Minsann!
Dessutom fick vi en svensk Europamästare till, i brottningens Johanna Mattsson.
Den svenska återupprättelsen '09
VM-guld - bandy (herrar)
VM-guld - Helena Jonsson (jaktstart)
EM-guld - Johan Wissman (inomhus)
EM-guld - Johanna Mattson (59 kilosklassen)
Total världscupvinnare - Helena Jonsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)