Vintern går på högvarv! Det gör också alla vintersporter. Idag har det första av de tre stora vinteridrottsmästerskapen avslutats. Då är det också läge att ta upp och från och med nu mer ingående följa den nordiska medaljligan! Det vill säga, den skandinaviska kampen om vilket land som lyckas bäst i alpina VM, längdskid-VM och skidskytte-VM. Senast det begav sig, 2009, slutade det så här:
Norge
10 guld 3 silver 4 brons
Finland
3 0 7
Sverige
1 3 2
För Norge plockade Björndalen och Northug sammanlagt 7 guld (om man räknar med stafetterna) och det ensamt hade ju räckt för en slutgiltig seger. På detta Ola Vigen Hattestad som vann guld både i den individuella sprinten och i teamsprinten, Aksel Lund Svindal som körde till sig ett guld och ett brons samt ytterligare en drös hedrande ströinsatser. En överlägsen seger över grannländerna.
Finland räddade sin andraplats genom sex medaljer i längd-VM.
Sveriges tredjeplats var givetvis ett fiasko, och bara Helena Ekholm (då Jonsson) lyckades köra hem en medalj av ädlaste slag.
Men nu så!
När alpina VM idag alltså avslutades kan vi med glädje sammanfatta medaljställningen på detta vis:
Norge
1 0 0
Sverige
0 1 3
Finland
0 0 0
Norge håller förstaplatsen tack vare Aksel Lund Svindals försvarade guld i kombinationen.
Sverige har alltså lyckats skrapa ihop hela fyra medaljer under det alpina VM, till skillnad från senast då det blev noll! Bara två nationer tog fler medaljer än Sverige; Österrike (förstås) som tog 8 medaljer och Italien som körde ihop till 6. Frankrike landade på lika många som Sverige.
Finlands egentligen enda hopp, Tanja Poutianen, floppade i sina tävlingar och därmed går Finland lottlösa från det alpina VM:et.
Norge
Aksel Lund Svindal - guld, superkombination
Sverige
Jens Byggmark - silver, slalom
Anja Pärson - brons, superkombination
Anja Pärson, Maria PH, Hans Olsson, Matts Olsson - brons, lagtävlingen
Maria PH - brons, slalom
Och på torsdag börjar längd-VM! Efter Daniel Rickardssons seger i herrarnas 15 kilometer igår, samt Emil Jönssons seger och Charlotte Kallas tredjeplats i dagens världscupsprint, ser man ju inte så lite fram emot detta...
söndag 20 februari 2011
fredag 21 maj 2010
SM-guld, tredjeplats och ett VM-guld(?)
Det går alldeles för lång tid mellan inläggen! Sedan senast har så mycket hänt värt att kommentera, så jag kommer inte ihåg hälften... Men vi får börja någonstans, rimligtvis med detta:
HV 71!! Det ena av mina två lag i hjärtat tog sitt fjärde SM-guld när de besegrade Djurgården i den sjätte matchen, borta på Hovet i Stockholm. Det var inte speciellt svårt att skapa sig uppfattningen att i princip ALLA höll på Djurgården i finalserien. Alla experter, all media, kommentatorer, vänner i min absoluta närhet (kan man tänka sig?!) och ja, i stort sett hela hockey-Sverige. Alla hoppades och önskade (vissa med väldigt illa dolda fasader, andra rakt ut och ärligt) att Djurgården skulle få vinna guldet. Helt plötsligt var det HV 71 som fick ikläda sig rollen som den stora, starka, elaka, etablerade och hatade storklubben som alltid vann allt och hela tiden var störst och bäst. Det var en omtumlande rockad som blev som mest tydlig under finalspelet. Den rollen har ju Färjestad fått spela under det senaste decenniet, och kanske längre än så.
Det var inför finalen ett makalöst tjat om att detta förmodligen skulle bli en av de bästa finaler som spelats i elitseriens historia. Jag vet inte om finalen rent kvalitetsmässigt nådde de skyarna. Däremot var ju serien så makalöst fascinerande på ett annat vis. HV vann ju guldet utan en enda seger vid full tid! Av de sex finalmatcherna var bara en avgjorde efter full tid, den allra första som Djugården vann relativt komfortabelt i Globen. Därefter blev det fem raka sudden-avgöranden, i vilka HV var starkast i fyra av dem. Laget hade dessutom inför finalspelet med sig fyra raka suddensegrar, och förlorade alltså totalt under hela slutspelet endast ETT av totalt NIO sudden-avgöranden. Makalös statistik!
Segern blev också rättvis med tanke på att HV trots allt under större delen av finalspelet var det bättre laget, med det bättre trycket. Djurgården hade en magisk egenskap att kunna ta sig tillbaka i matcher, klamra sig fast och kämpa ikapp. Men HV:s seger var också en seger för den bättre hockeyn!
Det sköna med HV är att klubben just nu skriver sin fundamentala historia. Visst, HV har funnits med ett tag, men man vann sitt första av fyra guld först 1995, en av Elitseriens största skrällar genom alla tider, de resterande tre har alla kommit under 2000-talet: '04, '08 och '10. Det är här och nu som HV skapar sig en tradition som en vinnande storklubb.
Det fina med HV är ju att laget är så förankrat i trakten. Davidsson, Petrasek, Liv, Thörnberg, Tedenby, Melin, Gustafsson, Almquist, Torp, Lindström, Ullström, Önerud, Petersson. Alla är de från eller kring Jönköpingstrakten. Unikt i svensk hockey. Och det är inga dåliga namn. De flesta skulle förmodligen platsa i vilket annats elitserielag som helst, ja de skulle förmodligen tas emot med öppna armar!
Pasi Puistola, Andreas Falk, Jukka Voutilainen, Teemu Laine, Per Ledin, Kris Beech... Synar man laget uppifrån och ner så kan det ju egentligen inte finnas någon som på fullaste allvar kan vara överraskad av segern!
Den bästa guldlåten gjordes för övrigt av Josef Melin, Jönköpings egen Jay Graydon:
http://www.youtube.com/watch?v=A86w9ifddho
Man skulle också kunna skriva spaltmeter om den bästa femman Elitserien någonsin skådat. Puistola-Petrasek bakom Voutilaine-Davidsson-Thörnberg var under hösten totalt ostoppbara. Efter en liten svacka (motivationsbrist månne?) tog de fart igen i slutspelet. Davidsson hamnade till slut trea i seriens poängliga, Petrasek slog poängrekordet för backar. Och de tre i anfallskedjan turades om att avgöra sudden deaths i slutspelet.
HV är nu inne i en mindre trevlig period, där det handlar om att rusta upp och kompensera för alla spelartapp som skett och fortfarande kan ske innan nästa säsong tar vid. Petrasek, Melin, Tedenby och Liv lämnar. En kvartett som skulle kunna göra vilket lag som helst till SM-segrare. Men HV kämpar på bra. Dessa fyra förluster har man lyckats kompensera relativt bra med nygamle Mikko Luoma från KHL, Juuso Hietanen från Brynäs, nygamle Kamil Piros från Timrå och alldeles för någon dag sedan Daniel Larsson, som vänder åter efter en något misslyckad NHL-sejour. Den sistnämnde ska bli alldeles särskilt spännande att följa. Noterbart är också att Daniel Larsson vänder åter till Elitserien i i stort sett samma läge som Liv gjorde för några år sedan, nämligen efter att misslyckats slå sig in i Detroit Red Wings och istället ha fått tillbringa sin vardag i Detroits farmarlag Grand Rapid Griffins.
Tacksam får man ju också vara för att både Davidsson och Voutilainen under gångna säsongen valde att förlänga sina kontrakt med klubben. Om nu Thörnberg stannar, så får HV alltså behålla sin makalösa förstafemma, med enda skillnaden att Luoma går in istället för Petrasek, knappast någon försvagning...
Nästa säsong är väl värd att vänta på!
När vi ändå är inne på hockey...
Mitt i den allra varmaste vår spelas som brukligt ishockey-VM, denna gång i Tyskland. Turneringen har gått in i slutspelsfasen, efter ett gruppspel av sällan skådat slag. Detta var turneringen då "blåbären" förvandlades till de mognaste jordgubbarna. Turneringens stora skrällgäng Danmark gick bärsärkagång genom grupperna och slog Finland med 4-1, USA med 2-1 och Slovakien med 6-0 (alla sex målen inom loppet av 13 minuter i första perioden!!!)!
Och som om inte detta vore nog, bjöd gruppspelet också på fler bomber i form av en tysk seger mot USA, norska segrar mot Tjeckien och Schweiz, samt en schweizisk seger mot självaste Canada.
Det svenska laget fick som vanligt 258 nej tack från utslagna NHL-proffs, och även (måste sägas) från de nykorade mästarna från Jönköping. Tre Kronor var nederlagstippat och utskrattat, men efter de båda gruppspelen visade det sig att Sverige var det enda lag tillsammans med överlägsna Ryssland som inte gått på någon mina mot en normalt sett undermålig motståndare. Sverige vann sin grupp och fick en kalaslottning och en rak motorväg mot en final.
Den motorvägen började igår, då Sverige besegrade lillebror Danmark i ett historiskt första kvartsfinalmöte dessa båda lagen emellan. Motorvägen fortsätter på lördag med match mot Tjeckien, som förvisso är det enda lag som besegrat Sverige så här långt i turneringen. Men Sverige har på sedvanligt vis vuxit in i VM och blivit allt bättre och mer samspelt ju längre turneringen kommit. Från att ha varit totalsågade innan första VM-skäret ens togs, tippar nu de flesta att Sverige spelar final mot Ryssland på söndag. En final som Tre Kronor med allra största säkerhet kommer att förlora mot ett Ryssland som i princip har samma trupp som man hade i OS.
Man kan ju undra vad det är som skiljer stjärnor som Alexander Ovechkin, Pavel Datsyuk, Alexander Semin och Ilja Kovalchuk från svenska motsvarigheter som Daniel och Henrik Sedin, Henrik Zetterberg och Nicklas Bäckström. Likt Sverige floppade Ryssland ganska så kraftigt i OS, sett till den truppen, och de ryska spelarna tycks vara till brädden fyllda av revanschlusta. Tänk om de kunde dela med sig lite till de svenska NHL-spelarna... När det handlar om svenska hockeystjärnor tycks den nationella stoltheten vara som bortblåst. Man kan reta ihjäl sig på bristen på lojaltet mot Tre Kronor!
Nåväl...nu går det ju ganska bra ändå. Och hyllas den som hyllas bör! Bengt-Åke gör sitt sista mästerskap med Tre Kronor. Han firar det med att ta laget till en sjätte raka VM-semifinal, något ingen annan tränare gjort med ett landslag före honom. Och det är inte första gången Bengt-Åke skriver historia. Behöver jag ens nämna '06...? Eftersom Ryssland är orubbliga i detta VM måste ett VM-silver ses som den största framgång detta svenska landslag kan nå. Jag hoppas innerligt att spelarna gör allt för att ge Bengt-Åke det värdiga avslut han förtjänar. Kritiken som riktades mot honom efter misslyckandet i OS må ha varit befogad. Men svensk media måste vara det mest långsinta väsen som finns, och deras fortsatta häxjakt på Bengt-Åke sedan dess, där varje liten miss eller tabbe förstorats upp till stora skandaler, har varit fullständigt ovärdig! Bengt-Åke kliver av som en av de absolut största!
Och så fotboll...
ÖSK går till sommarvila som Sveriges tredje bästa lag. Vilken vår man upplevt som ÖSK-fan, det är så man får gnugga sig lite lätt i ögonen när man tittar i tabellen. Efter skitmatcherna hemma mot Mjällby och GAIS har laget gått rent hemma, fyra raka hemmasegrar, utan ett enda insläppt mål. Det ska väl mycket till för att ÖSK ska orka hela vägen. Men, ja... Får man behålla laget, så vete tusan...
Men, man är trots allt närking. En närmare titt på spelschemat visar att ÖSK borde ligga just där de gör, och att de går en betydligt tuffare tid till mötes. Hemmasegrarna har kommit mot Åtvidaberg, Halmstad, Häcken, Djurgården och Trelleborg. Visst, man har vunnit borta också, men mot Brommapojkarna och Gefle. Alla dessa lag är lag som ÖSK DEFINIVT ska ha bakom sig i tabellen. Utöver detta har man förvisso vunnit borta mot regerande mästarna AIK, och spelat oavgjort borta mot vicemästarna IFK Göteborg. Men båda dessa lag har identitetskriser på alla möjliga sätt och vis och ligger långt ner i tabellen. Betydligt sämre lag än Örebro har besegrat förra årets båda finallag så här långt under årets serie. Matcher man spelat mot motstånd av rang (bortamatcher mot Malmö, Kalmar och Helsingborg) har man man inte haft speciellt mycket att säga till om i...
Så, man kan ju inte låta bli att undra hur hösten kommer att se ut, när Elfsborg, Helsingborg, Malmö och Kalmar kommer på besök till Behrn Arena. Det gör även såväl AIK som IFK Göteborg, som mycket väl kan ha fått upp farten lagom tills dess. Det är nog tur att ÖSK har tagit de poäng de gjort så här långt, de lär komma att behövas...
Alla preliminära VM-trupper har släppts inför sommarens fotbolls-VM i Sydafrika. Vi tvingades ta farväl av en hel del gamla lirare som gett fotbollen och dess mästerskap färg under flera år. Eller vad sägs om denna samling imponerande spelare, som ratats av sina respektive förbundskaptener: Ronaldo, Ronaldinho, Roberto Carlos, Adriano, David Beckham, Ruud van Nistelrooy, Francesco Totti, Luca Toni, Alessandro Del Piero, Esteban Cambiasso, Javier Zanetti och Patrick Vieira?! Det är så man måste undra om ett liknande stjärnfall har inträffat... Låt vara att flera av dem sett sina bästa dagar. Men att så många etablerade stjärnor samtidigt ratas inför ett stort mästerskap. På något sätt känns det ganska så vemodigt och som att en epok definitivt är över i och med det kommande mästerskapet.
Då får väl de nya unga stjärnorna se till att ta över och fylla de enorma luckor som dessa herrar säkerligen kommer att lämna efter sig. Men inte heller de tycks få chansen, vad det verkar... Karim Benzema, Samir Nasri, Fernando Gago och Alexandre Pato... Ingen av dem har blivit uttagna. Vilka finns det kvar...?
Det luktar profillöst lång väg... Fy så tråkigt...
lördag 20 mars 2010
Äntligen, ÖSK!
Återigen rör vi oss i gränslandet mellan vinter och vår. Såg på vädret imorse att vårens intåg ligger ungefär en månad efter, till följd av den kallaste och snöigaste vinter vi haft på jag har ingen koll på hur många år...folk brukar väl prata om 80-tal åtminstone. Måste vara en hyfsat munter nyhet för de allsvenska fotbollsspelarna, som inte bara tvingas börja så väldigt mycket tidigare än vanligt, utan nu också tvingas vänta extra länge på vårens intåg och därmed behagligare matcher.
Samtidigt som de allsvenska spelarna ska försöka genomföra en så acceptabel säsongsinledning som möjligt under dessa speciella förutsättningar, ska ishockeyspelarna försöka avsluta sin säsong så bra som möjligt. Det är en härlig tid där fotbollsmatcher varvas med hockeymatcher, där det analyseras kring hur pass bra fotbollslagen kan tänkas bli under säsongen samtidigt som kring hur pass bra hockeylagen faktiskt till slut blev när det verkligen gällde. För att ta ner det på en mer aktuell nivå, det är nu ÖSK ska visa sina tendenser inför säsongen samtidigt som HV ska kriga sig så långt som möjligt i slutspelet.
Så, ÖSK först.
Laget stod för en finfin premiär hemma på konstgräset, vann med 2-0 över nykomlingen Åtvidaberg, och var faktiskt ett av få lag som överhuvudtaget klarade av att göra mål i premiäromgången. Och bara några dagar efter det så gör ÖSK något som får gemene supporter att sätta förmiddagskaffet i halsen.
Igår offentliggjordes värvningen av Paulinho Guara till ÖSK. Kors i taket! Och äntligen! Äntligen en värvning av en spelare som i princip varenda fotbollsintresserad i detta land känner till! Det är så ovanligt häftigt! Som Örebro-supporter har man, efter flera år fulla av Tommy Wirtanen-värvningar, fått ställa in sig på att ÖSK är inte klubben som gör de spektakulära värvningarna (möjligtvis undantaget John Alvbåge för ett par år sedan). ÖSK har alltid varit klubben som värvat okänt och oglamouröst. Man har värvat spelare med viss potential att växa (Porokara, Gerzic, Olsen, Bassombeng, Almebäck), men i princip aldrig färdiga allsvenska stjärnor. Därför känns denna värvning så spännande och banbrytande. Och vem vill möta Örebros anfall i en mörk gränd nu, hand upp? Ett tremanna-anfall med Kim Olsen i mitten, flankerad av Roni Porokara och Paulinho Guara är på pappret banne mig riktigt svårslaget!
Kanske en liten brasklapp borde stickas in om att vi trots allt inte har någon vidare koll på Paulinhos form. Men varför inte hoppas på det bästa?!
Och så lite HV.
Slutspelet i år sägs vara det jämnaste någonsin. För tredje året i rad får HV möta Timrå i en slutspelsmatch, denna gången liksom förra året i kvartsfinal. Timrå, som i seriens sista omgång tog sig upp på åttonde och sista slutspelsplats, har av många s.k. experter tippats ge HV en rejäl match om avancemanget till semin. Det finns till och med dem som tippar Timrå som segrare i duellen. Man nämner HV:s svaga form och Timrås starka dito i seriens slutspurt som avgörande argument för detta. Detta trots att HV i den rena finalen om seriesegern borta mot Linköping i sista omgången relativt säkert kunde ta hem både matchen och serien. HV är alltid bäst när det gäller! Liv är alltid bäst när det gäller! Davidsson är alltid bästa när det gäller, och dessutom inför årets slutspel helt skadefri till skillnad från förra året. Och om nu inte Davidsson skulle klara av att leverera...Thörnberg, Vuotilainen, Melin, Ledin, Petrasek, Tedenby, Liv, Ward, Falk...
HV fick också en finfin start, med seger direkt på bortaplan i första matchen, om än på övertid. Men det var väl det lilla dödssprattel som Timrå orkade med. Ska man tro på något så ovanligt som en 4-0-seger för HV i den här matchserien?
Tillbaka till allsvenskan igen. Tror mig veta hur allsvenskan 2010 faktiskt slutar:
1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. Malmö FF
4. AIK
5. Örebro SK
6. GAIS
7. Kalmar FF
8. BK Häcken
9. Helsingborg IF
10.Djurgårdens IF
11.Trelleborgs FF
12.Gefle IF
13.Mjällby AIF
14.Halmstad BK
15.Brommapojkarna
16.Åtvidabergs FF
Den som lever får se.
Samtidigt som de allsvenska spelarna ska försöka genomföra en så acceptabel säsongsinledning som möjligt under dessa speciella förutsättningar, ska ishockeyspelarna försöka avsluta sin säsong så bra som möjligt. Det är en härlig tid där fotbollsmatcher varvas med hockeymatcher, där det analyseras kring hur pass bra fotbollslagen kan tänkas bli under säsongen samtidigt som kring hur pass bra hockeylagen faktiskt till slut blev när det verkligen gällde. För att ta ner det på en mer aktuell nivå, det är nu ÖSK ska visa sina tendenser inför säsongen samtidigt som HV ska kriga sig så långt som möjligt i slutspelet.
Så, ÖSK först.
Laget stod för en finfin premiär hemma på konstgräset, vann med 2-0 över nykomlingen Åtvidaberg, och var faktiskt ett av få lag som överhuvudtaget klarade av att göra mål i premiäromgången. Och bara några dagar efter det så gör ÖSK något som får gemene supporter att sätta förmiddagskaffet i halsen.
Igår offentliggjordes värvningen av Paulinho Guara till ÖSK. Kors i taket! Och äntligen! Äntligen en värvning av en spelare som i princip varenda fotbollsintresserad i detta land känner till! Det är så ovanligt häftigt! Som Örebro-supporter har man, efter flera år fulla av Tommy Wirtanen-värvningar, fått ställa in sig på att ÖSK är inte klubben som gör de spektakulära värvningarna (möjligtvis undantaget John Alvbåge för ett par år sedan). ÖSK har alltid varit klubben som värvat okänt och oglamouröst. Man har värvat spelare med viss potential att växa (Porokara, Gerzic, Olsen, Bassombeng, Almebäck), men i princip aldrig färdiga allsvenska stjärnor. Därför känns denna värvning så spännande och banbrytande. Och vem vill möta Örebros anfall i en mörk gränd nu, hand upp? Ett tremanna-anfall med Kim Olsen i mitten, flankerad av Roni Porokara och Paulinho Guara är på pappret banne mig riktigt svårslaget!
Kanske en liten brasklapp borde stickas in om att vi trots allt inte har någon vidare koll på Paulinhos form. Men varför inte hoppas på det bästa?!
Och så lite HV.
Slutspelet i år sägs vara det jämnaste någonsin. För tredje året i rad får HV möta Timrå i en slutspelsmatch, denna gången liksom förra året i kvartsfinal. Timrå, som i seriens sista omgång tog sig upp på åttonde och sista slutspelsplats, har av många s.k. experter tippats ge HV en rejäl match om avancemanget till semin. Det finns till och med dem som tippar Timrå som segrare i duellen. Man nämner HV:s svaga form och Timrås starka dito i seriens slutspurt som avgörande argument för detta. Detta trots att HV i den rena finalen om seriesegern borta mot Linköping i sista omgången relativt säkert kunde ta hem både matchen och serien. HV är alltid bäst när det gäller! Liv är alltid bäst när det gäller! Davidsson är alltid bästa när det gäller, och dessutom inför årets slutspel helt skadefri till skillnad från förra året. Och om nu inte Davidsson skulle klara av att leverera...Thörnberg, Vuotilainen, Melin, Ledin, Petrasek, Tedenby, Liv, Ward, Falk...
HV fick också en finfin start, med seger direkt på bortaplan i första matchen, om än på övertid. Men det var väl det lilla dödssprattel som Timrå orkade med. Ska man tro på något så ovanligt som en 4-0-seger för HV i den här matchserien?
Tillbaka till allsvenskan igen. Tror mig veta hur allsvenskan 2010 faktiskt slutar:
1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. Malmö FF
4. AIK
5. Örebro SK
6. GAIS
7. Kalmar FF
8. BK Häcken
9. Helsingborg IF
10.Djurgårdens IF
11.Trelleborgs FF
12.Gefle IF
13.Mjällby AIF
14.Halmstad BK
15.Brommapojkarna
16.Åtvidabergs FF
Den som lever får se.
torsdag 4 mars 2010
Post OS
-Inför OS hade Sverige världens två bästa skidskyttar på damsidan, men Helena Jonsson och ACO floppade hejdlöst och blev helt utan medaljer.
-I Turin tog de svenska sprintherrarna två guld och ett brons, sammantaget tre medaljer. I Vancouver lyckades herrarna, med världens bäste sprintåkare Emil Jönsson i spetsen, inte få med sig någon medalj alls.
-Tre Kronor var inför OS regerande mästare. Damkronorna hade som målsättning att fullända sin trestegsraket, som började med brons i Salt Lake City '02 och fortsatte med silver i Turin '06. I Vancouver blev Sverige helt utan hockeymedalj.
-Mästerskapsåkaren Anja Pärson tycktes än en gång ha prickat perfekt form inför ett stort mästerskap. Men en våldsam krasch i störtloppet, i slutet av ett åk som annars av allt att döma hade renderat i ett silver, kom att påverka alla hennes resterande OS-starter, och guldförhoppningar och ljuva minnen från Turin (ett guld och två brons) blev till "bara" ett brons i Vancouver.
-I nya OS-grenen skicross hade Sverige en världscupledarinna i Anna Holmlund och en världscuptvåa i Lars Lewén. Ingen av dem tog sig ens till final.
-Landet Fjärdeplats gjorde inte någon besviken heller i detta OS. De svenska OS-deltagarna lyckades prestera inte mindre än åtta försmädliga, irriterande fjärdeplatser.
Ett dåligt OS för svensk del? Knappast! Allt var inte bättre förr sannerligen inte bättre förr! Hur många andra länder i världen skulle, trots alla dessa misslyckanden från klara medaljhopp, ändå komma hem med 11 (!) medaljer?! Och FEM GULD dessutom?!
Det är sannerligen nya tider för svensk vinteridrott. Turin gav oss historiens bästa svenska vinter-OS. Vancouver gav oss det näst bästa. När skidskyttar, ishockeyspelare och utförsåkare underpresterade gjorde istället den svenska längdskidtruppen den bästa insats en svensk längdskidtrupp någonsin gjort i ett OS. Sju medaljer, tre guld, två silver och två brons. Lag Anette Norberg gav sig själva legendstatus när de försvarade sitt guld från Turin. André Myhrer var världens snabbaste slalomåkare i ett av två åk, och fick det brons han bara var tre hundradelar från i Turin. Björn Ferry överraskade alla, utom sig själv, och knep Sveriges enda guld i skidskyttet. Och Anja, ja hon fick ändå ett brons efter en av OS mest heroiska insatser. Så här kan man också se på det som hände i Vancouver 2010:
Sveriges tyngsta medalj - herrarnas stafettguld
Tre Kronor må ha missat OS allra tyngsta lagtitel. Fint då att Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner knep OS näst tyngsta!
Sveriges mest värda medaljör - Anders Södergren
Att Södergren fick guld är så stort och rättvist, så det hade kunnat bytas ut mot samtliga övriga svenska medaljer. Men den mest gripande scenen i detta OS var ändå när Södergren, efter att ha åkt i mål som lycklig tia i dubbeljakten, anslöt sig till Hellner och Olsson, som han hjälpt till medalj, och de tre förenades i en stor kram.
Sveriges mest värda medaljös - Anja Pärson
Kommentar överflödig.
Sveriges mest överlägsna insats - stafettlaget
Inte en norrman i sikte! Håll i hatten, Odd-Björn! Och vi ska inte glömma att det var samma herrar som bäddade för svensk succé i dubbeljakten.
Sveriges mest överraskande medaljör - Björn Ferry
Var tusan kom han ifrån egentligen? Ett utgångsläge 15-talet sekunder sämre än damkollegan Helena Jonsson i jaktstarten. Men det sket väl han i! Han bestämde sig för att åka ikapp täten och slutligen också vinna loppet. Skidskytte är ändå utan tvekan den mest rafflande vintersport som går att beskåda på tv.
Bubblare: Johan Olsson
Sveriges mest överraskande medaljös - Anna Haag
Var tusan kom hon ifrån egentligen? Dubbla silver. En svensk tjej som INTE vek ner sig i en spurt (nåja, inte i en av två i alla fall...)!
Sveriges mest snöpliga medalj - damernas teamsprint-silver
Det var OS kanske märkligaste situation. Två flicksnärtor vid namn Charlotte Kalla och Anna Haag åkte som duracell-kaniner i semin, och förde hela loppet i finalen. Men till slut stod ändå två tyskor högst upp på prispallen. Det var påtagligt hur alla blev förvånade och besvikna över att ett givet guld blev till silver. Jacob och Anders i kommentatorshytten, André och Jonas i tv-studion, svenska tv-tittare som direkt avreagerade sig på SVT:s olika OS-forum (och som Jonas Karlsson till slut tvingades trösta genom att hävda att ett silver ändå är förbaskat bra), och inte minst jag själv och mina vänner i tv-soffan.
Sveriges mest väntade medaljös - Charlotte Kalla
Så otroligt imponerande att hon pallade för trycket och tog det guld som hela Sveriges samlade expertelit var eniga om att hon skulle ta.
Sveriges mest legendariska medaljöser - Lag Anette Norberg
Som sagt, legendstatus!
Sveriges mest rättvisa medalj - André Myhrers brons
Denna gången med hundradelarna på sin sida.
Sveriges största flopp - ojojoj...
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kopiera in den inledande texten igen. Det är på så vis ett väldigt märkligt vinter-OS, där Sverige tar sin näst största medaljskörd någonsin, men konkurrensen om den största svenska floppen ändå är så fruktansvärt hård!
Men ska jag välja ut något, så får nog ändå Helena Jonsson och ACO bära de största dumstrutarna. Vad i hela friden var det för sätt?! Få svenska folket att inför OS tro att Sverige regerar damskidskyttet, för att sedan falla igenom så totalt när det verkligen blev skarpt läge! Nej, det är tydligen Björn Ferry som regerar.
Summa sumarum:
Oj, vad långt det känns till Sotji 2014...
-I Turin tog de svenska sprintherrarna två guld och ett brons, sammantaget tre medaljer. I Vancouver lyckades herrarna, med världens bäste sprintåkare Emil Jönsson i spetsen, inte få med sig någon medalj alls.
-Tre Kronor var inför OS regerande mästare. Damkronorna hade som målsättning att fullända sin trestegsraket, som började med brons i Salt Lake City '02 och fortsatte med silver i Turin '06. I Vancouver blev Sverige helt utan hockeymedalj.
-Mästerskapsåkaren Anja Pärson tycktes än en gång ha prickat perfekt form inför ett stort mästerskap. Men en våldsam krasch i störtloppet, i slutet av ett åk som annars av allt att döma hade renderat i ett silver, kom att påverka alla hennes resterande OS-starter, och guldförhoppningar och ljuva minnen från Turin (ett guld och två brons) blev till "bara" ett brons i Vancouver.
-I nya OS-grenen skicross hade Sverige en världscupledarinna i Anna Holmlund och en världscuptvåa i Lars Lewén. Ingen av dem tog sig ens till final.
-Landet Fjärdeplats gjorde inte någon besviken heller i detta OS. De svenska OS-deltagarna lyckades prestera inte mindre än åtta försmädliga, irriterande fjärdeplatser.
Ett dåligt OS för svensk del? Knappast! Allt var inte bättre förr sannerligen inte bättre förr! Hur många andra länder i världen skulle, trots alla dessa misslyckanden från klara medaljhopp, ändå komma hem med 11 (!) medaljer?! Och FEM GULD dessutom?!
Det är sannerligen nya tider för svensk vinteridrott. Turin gav oss historiens bästa svenska vinter-OS. Vancouver gav oss det näst bästa. När skidskyttar, ishockeyspelare och utförsåkare underpresterade gjorde istället den svenska längdskidtruppen den bästa insats en svensk längdskidtrupp någonsin gjort i ett OS. Sju medaljer, tre guld, två silver och två brons. Lag Anette Norberg gav sig själva legendstatus när de försvarade sitt guld från Turin. André Myhrer var världens snabbaste slalomåkare i ett av två åk, och fick det brons han bara var tre hundradelar från i Turin. Björn Ferry överraskade alla, utom sig själv, och knep Sveriges enda guld i skidskyttet. Och Anja, ja hon fick ändå ett brons efter en av OS mest heroiska insatser. Så här kan man också se på det som hände i Vancouver 2010:
Sveriges tyngsta medalj - herrarnas stafettguld
Tre Kronor må ha missat OS allra tyngsta lagtitel. Fint då att Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner knep OS näst tyngsta!
Sveriges mest värda medaljör - Anders Södergren
Att Södergren fick guld är så stort och rättvist, så det hade kunnat bytas ut mot samtliga övriga svenska medaljer. Men den mest gripande scenen i detta OS var ändå när Södergren, efter att ha åkt i mål som lycklig tia i dubbeljakten, anslöt sig till Hellner och Olsson, som han hjälpt till medalj, och de tre förenades i en stor kram.
Sveriges mest värda medaljös - Anja Pärson
Kommentar överflödig.
Sveriges mest överlägsna insats - stafettlaget
Inte en norrman i sikte! Håll i hatten, Odd-Björn! Och vi ska inte glömma att det var samma herrar som bäddade för svensk succé i dubbeljakten.
Sveriges mest överraskande medaljör - Björn Ferry
Var tusan kom han ifrån egentligen? Ett utgångsläge 15-talet sekunder sämre än damkollegan Helena Jonsson i jaktstarten. Men det sket väl han i! Han bestämde sig för att åka ikapp täten och slutligen också vinna loppet. Skidskytte är ändå utan tvekan den mest rafflande vintersport som går att beskåda på tv.
Bubblare: Johan Olsson
Sveriges mest överraskande medaljös - Anna Haag
Var tusan kom hon ifrån egentligen? Dubbla silver. En svensk tjej som INTE vek ner sig i en spurt (nåja, inte i en av två i alla fall...)!
Sveriges mest snöpliga medalj - damernas teamsprint-silver
Det var OS kanske märkligaste situation. Två flicksnärtor vid namn Charlotte Kalla och Anna Haag åkte som duracell-kaniner i semin, och förde hela loppet i finalen. Men till slut stod ändå två tyskor högst upp på prispallen. Det var påtagligt hur alla blev förvånade och besvikna över att ett givet guld blev till silver. Jacob och Anders i kommentatorshytten, André och Jonas i tv-studion, svenska tv-tittare som direkt avreagerade sig på SVT:s olika OS-forum (och som Jonas Karlsson till slut tvingades trösta genom att hävda att ett silver ändå är förbaskat bra), och inte minst jag själv och mina vänner i tv-soffan.
Sveriges mest väntade medaljös - Charlotte Kalla
Så otroligt imponerande att hon pallade för trycket och tog det guld som hela Sveriges samlade expertelit var eniga om att hon skulle ta.
Sveriges mest legendariska medaljöser - Lag Anette Norberg
Som sagt, legendstatus!
Sveriges mest rättvisa medalj - André Myhrers brons
Denna gången med hundradelarna på sin sida.
Sveriges största flopp - ojojoj...
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kopiera in den inledande texten igen. Det är på så vis ett väldigt märkligt vinter-OS, där Sverige tar sin näst största medaljskörd någonsin, men konkurrensen om den största svenska floppen ändå är så fruktansvärt hård!
Men ska jag välja ut något, så får nog ändå Helena Jonsson och ACO bära de största dumstrutarna. Vad i hela friden var det för sätt?! Få svenska folket att inför OS tro att Sverige regerar damskidskyttet, för att sedan falla igenom så totalt när det verkligen blev skarpt läge! Nej, det är tydligen Björn Ferry som regerar.
Summa sumarum:
Oj, vad långt det känns till Sotji 2014...
onsdag 2 december 2009
Bokslut för ÖSK, utsikter för HV samt lite Zlatan
Den allsvenska säsongen är sedan länge över. Själv satt jag och frös på Behrn Arena när Örebro avslutade en på de allra flesta sätt ypperlig säsong med en ganska så rutten insats mot Trelleborg. 1-1, oavgjort, och matchen blev ännu ett bevis på att så fort Örebro tror lite för mycket om sig själva så skiter det sig. Örebro är inte riktigt där än, högst upp i toppen. Man kommer närmre och närmre, men är inte riktigt där. Målet inför säsongen var att sluta topp fem. Man var riktigt nära att uppfylla det målet, men missade till slut med en placering. Det blev alltså en sjätteplats, något som ändå är en placering bättre än föregående säsong.
Det finns mycket att glädjas åt kring Örebro efter denna säsong. Ändå är det på något sätt signifikativt att man grämer sig över heltaskiga insatser som de hemma mot Häcken, Örgryte, Brommapojkarna och Trelleborg, för att ta några. Hade Örebro tagit full pott i dessa på pappret ganska så överkomliga matcher, hade laget klättrat både en och två placeringar till. Givetvis är det alltid svårt att resonera på det sättet, hade Örebro tagit fler poäng hade säkerligen lag ovanför i tabellen också gjort det, men det vittnar ändå om att Örebro inte har så himla mycket kvar till den där toppen. Att laget matchar de största och bästa i serien vet vi redan; segrar hemma och borta mot Kalmar, segrar hemma och borta mot Helsingborg, oavgjort hemma och borta mot guldmedaljörerna AIK, en förlust som egentligen borde varit vinst hemma mot Elfsborg. Det är jämnheten mot de "sämre" lagen som saknas, den där självklara pondusen. När Örebro har försökt ikläda sig i den dräkten i år, har det allt som oftast slutat med en plattmatch och sura poängtapp.
Kim behöver en pålitlig avlastare. Kihlberg och Nordback behöver yngre ersättare. Gerzic behöver bli jämnare och Antonen måste vara hel. Men det känns som att Örebro bara är en eller två klassvärningar till mittfält/anfall bort från att kunna vara med på allvar.
I söndags sjöng vi in första advent, och elitserien har redan passerat zenit. Det är makalöst vad tiden går! Helt makalöst...
HV har stundom sett oslagbara och överlägsna ut. Laget inledde säsongen med en fin svit på nio raka hemmasegrar. Johan Davidsson har samlat poäng som vore de kapsyler. Jukka Voutilainen sköt på allt och gjorde mål på det mesta innan han blev skadad. Pasi Puistola och David Petrasek har ställt allt på ända genom att hela tiden ha skuggat sin lagkapten i hela Elitseriens poängliga. Stefan Liv har visat mästartakter när det krävts, och har genom sina fyra nollor hittills denna säsong nu även rekordet i antal hållna nollor i grundserien. Regerande mästarna Färjestad (som har skuggat HV i tabellen i stort sett hela vägen hittills) har slagits tillbaka med 8-0 hemma och 5-0 borta! Frölunda kördes vid senaste mötet i Göteborg över med 3-0. Linköping har besegrats med 6-2 borta och 6-4 hemma. Senast uppe i Skellefteå lyckades HV vinna efter förlängning. Lagets power play har stundtals varit löjligt effektivt. HV har legat i topp av tabellen i stort sett hela vägen från säsongsstart till nu, med en förkrossande målskillnad vida överlägsen alla andra lag. Lagets förstafemma med Davidsson, Voutilainen, Thörnberg, Puistola och Petrasek har flera gånger om hyllats som den kanske allra bästa femman någonsin i Elitseriens historia. Väldigt, väldigt mycket talar för att det blir en ny finalfest för HV i år, och skulle detta ha skrivits för ett par, tre veckor sedan, skulle jag nog ha varit ganska säker på att guldet skulle bärgas tillbaka till Småland.
Efter bortamatchen mot Linköping i måndags, finns dock anledning till viss oro. Förlusten med 5-2 må vara hänt, Linköping är utan tvekan ett väldigt bra lag, och väldigt svåra att slå. Men det är trots allt i samband med tjeckerna Hlinka och Hlavac ankomst som Linköping har fått upp farten. Innan det såg de lite ut som Frölunda gjort de senaste säsongerna, och för all del fortfarande gör, som ett stjärnspäckat lag med den dåliga vanan att vara väldigt ojämna. Blev väldigt överraskad när jag, senast jag kollade till tabellen, upptäckte att Linköping inte alls var speciellt långt ifrån HV vad gäller målskillnad. Mycket beror givetvis på Hlavacs helt fenomenala målfacit sedan han anlände. Tjeckerna gör helt klart Linköping till en mycket stark guldkandidat. Det vill till att HV håller ihop och, till att börja med, vinner serien. Några av de mål Linköping gjorde mot HV var så sanslöst vackra, och satte HV-spelarna så sanslöst på pottan, att det var ren och skär ångest att se. Fortsätter Linköping i samma takt, blir de sannerligen väldigt svårstoppade.
I andra änden av tabellen skrivs för tillfället svensk hockeyhistoria i varje ny omgång, då Foppa Forsberg och Markus Näslund plöjer allt i sin väg och spottar in poäng. Jag skulle inte bli förvånad om Modo spelar final i vår heller...
I söndags fanns sex av de tio nominerade till France Footballs guldboll på plan när Barcelona tog emot Real Madrid. Det var inte Messi (slutgiltig placering: 1), Ronaldo (2), Xavi (3), Iniesta (4) eller Kaká (6) som avgjorde. Det var han som till slut hamnade sjua på den där listan, Zlatan, som gjorde matchens enda mål och avgjorde världens största och dyraste ligamatch. Igår slog han så till igen, borta mot Xerez. En iskall chip över målvakten efter en fint genomskuren pass av Messi. Låt oss aldrig vänja oss vid tanken, och göra det till vardag att vi har en svensk som dominerar i världens bästa klubblag i världens bästa liga, mot världens bästa spelare... Det kommer ju förmodligen aldrig någonsin att hända igen.
Det finns mycket att glädjas åt kring Örebro efter denna säsong. Ändå är det på något sätt signifikativt att man grämer sig över heltaskiga insatser som de hemma mot Häcken, Örgryte, Brommapojkarna och Trelleborg, för att ta några. Hade Örebro tagit full pott i dessa på pappret ganska så överkomliga matcher, hade laget klättrat både en och två placeringar till. Givetvis är det alltid svårt att resonera på det sättet, hade Örebro tagit fler poäng hade säkerligen lag ovanför i tabellen också gjort det, men det vittnar ändå om att Örebro inte har så himla mycket kvar till den där toppen. Att laget matchar de största och bästa i serien vet vi redan; segrar hemma och borta mot Kalmar, segrar hemma och borta mot Helsingborg, oavgjort hemma och borta mot guldmedaljörerna AIK, en förlust som egentligen borde varit vinst hemma mot Elfsborg. Det är jämnheten mot de "sämre" lagen som saknas, den där självklara pondusen. När Örebro har försökt ikläda sig i den dräkten i år, har det allt som oftast slutat med en plattmatch och sura poängtapp.
Kim behöver en pålitlig avlastare. Kihlberg och Nordback behöver yngre ersättare. Gerzic behöver bli jämnare och Antonen måste vara hel. Men det känns som att Örebro bara är en eller två klassvärningar till mittfält/anfall bort från att kunna vara med på allvar.
I söndags sjöng vi in första advent, och elitserien har redan passerat zenit. Det är makalöst vad tiden går! Helt makalöst...
HV har stundom sett oslagbara och överlägsna ut. Laget inledde säsongen med en fin svit på nio raka hemmasegrar. Johan Davidsson har samlat poäng som vore de kapsyler. Jukka Voutilainen sköt på allt och gjorde mål på det mesta innan han blev skadad. Pasi Puistola och David Petrasek har ställt allt på ända genom att hela tiden ha skuggat sin lagkapten i hela Elitseriens poängliga. Stefan Liv har visat mästartakter när det krävts, och har genom sina fyra nollor hittills denna säsong nu även rekordet i antal hållna nollor i grundserien. Regerande mästarna Färjestad (som har skuggat HV i tabellen i stort sett hela vägen hittills) har slagits tillbaka med 8-0 hemma och 5-0 borta! Frölunda kördes vid senaste mötet i Göteborg över med 3-0. Linköping har besegrats med 6-2 borta och 6-4 hemma. Senast uppe i Skellefteå lyckades HV vinna efter förlängning. Lagets power play har stundtals varit löjligt effektivt. HV har legat i topp av tabellen i stort sett hela vägen från säsongsstart till nu, med en förkrossande målskillnad vida överlägsen alla andra lag. Lagets förstafemma med Davidsson, Voutilainen, Thörnberg, Puistola och Petrasek har flera gånger om hyllats som den kanske allra bästa femman någonsin i Elitseriens historia. Väldigt, väldigt mycket talar för att det blir en ny finalfest för HV i år, och skulle detta ha skrivits för ett par, tre veckor sedan, skulle jag nog ha varit ganska säker på att guldet skulle bärgas tillbaka till Småland.
Efter bortamatchen mot Linköping i måndags, finns dock anledning till viss oro. Förlusten med 5-2 må vara hänt, Linköping är utan tvekan ett väldigt bra lag, och väldigt svåra att slå. Men det är trots allt i samband med tjeckerna Hlinka och Hlavac ankomst som Linköping har fått upp farten. Innan det såg de lite ut som Frölunda gjort de senaste säsongerna, och för all del fortfarande gör, som ett stjärnspäckat lag med den dåliga vanan att vara väldigt ojämna. Blev väldigt överraskad när jag, senast jag kollade till tabellen, upptäckte att Linköping inte alls var speciellt långt ifrån HV vad gäller målskillnad. Mycket beror givetvis på Hlavacs helt fenomenala målfacit sedan han anlände. Tjeckerna gör helt klart Linköping till en mycket stark guldkandidat. Det vill till att HV håller ihop och, till att börja med, vinner serien. Några av de mål Linköping gjorde mot HV var så sanslöst vackra, och satte HV-spelarna så sanslöst på pottan, att det var ren och skär ångest att se. Fortsätter Linköping i samma takt, blir de sannerligen väldigt svårstoppade.
I andra änden av tabellen skrivs för tillfället svensk hockeyhistoria i varje ny omgång, då Foppa Forsberg och Markus Näslund plöjer allt i sin väg och spottar in poäng. Jag skulle inte bli förvånad om Modo spelar final i vår heller...
I söndags fanns sex av de tio nominerade till France Footballs guldboll på plan när Barcelona tog emot Real Madrid. Det var inte Messi (slutgiltig placering: 1), Ronaldo (2), Xavi (3), Iniesta (4) eller Kaká (6) som avgjorde. Det var han som till slut hamnade sjua på den där listan, Zlatan, som gjorde matchens enda mål och avgjorde världens största och dyraste ligamatch. Igår slog han så till igen, borta mot Xerez. En iskall chip över målvakten efter en fint genomskuren pass av Messi. Låt oss aldrig vänja oss vid tanken, och göra det till vardag att vi har en svensk som dominerar i världens bästa klubblag i världens bästa liga, mot världens bästa spelare... Det kommer ju förmodligen aldrig någonsin att hända igen.
måndag 12 oktober 2009
Sviten sprucken
Så kom det då, till sist. Kvalet som blev ett kval för mycket för det svenska fotbollslandslaget. Kvalet som blev ett kval för mycket för Lars Lagerbäck. Kvalet som blev ett kval för mycket för den fina svenska sviten.
Man kan välja att bli riktigt trött på att en europeisk VM-kvalgrupp kan innehålla Schweiz, Grekland, Israel, Lettland, Luxemburg och Moldavien, samtidigt som Sverige ställs mot Danmark, Portugal, Ungern och Albanien. Var finns belöningen i att Sverige varit ett av Europas bästa kvalnationer under 2000-talet i det systemet?
Man kan också välja att bli riktigt trött på att Sverige bestämde sig för att testa ett nytt spelsystem i kvalets första match borta mot svåra Albanien som kostade två poäng, att hemmamatchen mot Portugal bara gav en poäng trots spelövertag nog för tre, att Källström och Nilsson fick hjärnsläpp som kostade Sverige tre poäng hemma mot Danmark, samt att Sverige fick två mål bortdömda på Parken så sent som i lördags.
Men då ska man också komma ihåg att Sverige lyckades kriga sig till 0-0 nere i Portugal, att Zlatan stod för ett nytt underverk med matchens absolut sista "spark" som gav tre poäng borta mot Ungern, samt att en maltes på egen hemmaplan hjälpte Sverige till seger genom att göra matchens enda mål, i fel nät.
Nu är vi där vi är, vi står där vi står. Om inte alla tiders mirakel inträffar på onsdag (vilket ju sannerligen vore en skön vändning efter all medias uppgivenhet och totala övertygelse om att det nu faktiskt är kört), så missar Sverige för första gången sedan 1998 ett stort mästerskap. Det är ju knappt så man minns att det faktiskt har funnits en tid då det kunde bli så. Nu målas mörka och dystra framtidskval upp från alla håll och kanter. Det sägs att den värdefulla rutin som landslagets yngre spelare och arvtagare går miste om från Sydafrika kommer att resultera i flera år utan mästerskap för svensk landslagsfotboll. Själv tänker jag inte riktigt behandla det så tröstlöst.
Det är ju ganska svårt att hävda att unga spelare som Safari, Rasmus Elm och Marcus Berg inte redan fått nyttig erfarenhet från kvalet som precis håller på att avslutas. Dessutom kommer säkerligen, trots allt som sagts, de flesta äldre stanna minst ännu en mästerskapscykel. Att Henke nu för ca fjärde gången väljer att avsluta sin landslagskarriär, är inte direkt någon skräll. Kanske blir det nu också verkligen så. Om Anders Svensson väljer att kliva av, så må det vara hänt, men det är knappast så att landslaget står och faller med honom. En fin framtida kvalelva skulle mycket väl kunna se ut så här:
Isaksson
Andreas håller i flera år till. Han har börjat hitta storformen i Holland, och har heller ingen som direkt hotar underifrån. Ska väl vara John Alvbåge, då. =)
Safari
Mellberg
Majstorovic/Bjärsmyr
Nilsson
Safari är svensk fotbolls nye store vänsterback efter Erik Edmans gyllene dagar. Mellberg kommer nog, trots vad han antytt, att fortsätta. Majstorovic har varit briljant kvalet igenom, men kan gärna få känna på konkurrensen av Bjärsmyr, som kommer att växa i Grekland.
Alexander Larsson/V. Elm
Källström
Gustav Svensson
R. Elm
Har aldrig riktigt gillat Samuel Holmén. Det blir hur som helst knappast sämre med Alexander Larsson, som varje vecka spelar matcher i världens tuffaste och bästa fotbollsliga, och emellanåt gör drömfrisparksmål. Kanske kan Larsson få lite konkurrens av äldre broder Elm, om denne kan höja sig något/några snäpp till. Källström kommer att bli den nye fältherren, och bredvid honom i ny Svensson/Linderoth-roll tycker jag att Gustav Svensson borde ges chansen att rejält växa in i bygget. Tycker inte det känns som att Pontus Wernbloom kan leverera den hårdhet och tuffhet som han kan tyckas utstråla. Gustav har dessutom också känsla för det där med drömmål. Rasmus Elm, Sveriges största talang sedan Tomas Brolin, kräver ingen närmre motivering.
Ibrahimovic
Berg
Skrota Rosenberg, använd Elmander som en arbetsmyra lite överallt där det behövs när det behövs, nyttja Toivonens briljans sparsamt. Men låt nu Zlatan och Berg få jobba ihop sig! Det kan bli fint, riktigt fint.
Och vem ska få leda då? Visst vore det väl ändå makalöst spektakulärt med världens mest berömde Svennis! Men låt oss snarare tro något i stil med Hasse Backe eller Jörgen Lennartsson.
Inte skulle någon väl direkt häpna ifall detta lag lyckas ta sig till EM 2012, om nu lag som Slovakien, Slovenien och Norge är nära nu?
Ett fotbolls-VM utan Sverige. Jag skrev om det redan efter förlusten hemma mot Danmark:
"Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara..."
Det finns trots allt skäl till att längta till sommaren...
Man kan välja att bli riktigt trött på att en europeisk VM-kvalgrupp kan innehålla Schweiz, Grekland, Israel, Lettland, Luxemburg och Moldavien, samtidigt som Sverige ställs mot Danmark, Portugal, Ungern och Albanien. Var finns belöningen i att Sverige varit ett av Europas bästa kvalnationer under 2000-talet i det systemet?
Man kan också välja att bli riktigt trött på att Sverige bestämde sig för att testa ett nytt spelsystem i kvalets första match borta mot svåra Albanien som kostade två poäng, att hemmamatchen mot Portugal bara gav en poäng trots spelövertag nog för tre, att Källström och Nilsson fick hjärnsläpp som kostade Sverige tre poäng hemma mot Danmark, samt att Sverige fick två mål bortdömda på Parken så sent som i lördags.
Men då ska man också komma ihåg att Sverige lyckades kriga sig till 0-0 nere i Portugal, att Zlatan stod för ett nytt underverk med matchens absolut sista "spark" som gav tre poäng borta mot Ungern, samt att en maltes på egen hemmaplan hjälpte Sverige till seger genom att göra matchens enda mål, i fel nät.
Nu är vi där vi är, vi står där vi står. Om inte alla tiders mirakel inträffar på onsdag (vilket ju sannerligen vore en skön vändning efter all medias uppgivenhet och totala övertygelse om att det nu faktiskt är kört), så missar Sverige för första gången sedan 1998 ett stort mästerskap. Det är ju knappt så man minns att det faktiskt har funnits en tid då det kunde bli så. Nu målas mörka och dystra framtidskval upp från alla håll och kanter. Det sägs att den värdefulla rutin som landslagets yngre spelare och arvtagare går miste om från Sydafrika kommer att resultera i flera år utan mästerskap för svensk landslagsfotboll. Själv tänker jag inte riktigt behandla det så tröstlöst.
Det är ju ganska svårt att hävda att unga spelare som Safari, Rasmus Elm och Marcus Berg inte redan fått nyttig erfarenhet från kvalet som precis håller på att avslutas. Dessutom kommer säkerligen, trots allt som sagts, de flesta äldre stanna minst ännu en mästerskapscykel. Att Henke nu för ca fjärde gången väljer att avsluta sin landslagskarriär, är inte direkt någon skräll. Kanske blir det nu också verkligen så. Om Anders Svensson väljer att kliva av, så må det vara hänt, men det är knappast så att landslaget står och faller med honom. En fin framtida kvalelva skulle mycket väl kunna se ut så här:
Isaksson
Andreas håller i flera år till. Han har börjat hitta storformen i Holland, och har heller ingen som direkt hotar underifrån. Ska väl vara John Alvbåge, då. =)
Safari
Mellberg
Majstorovic/Bjärsmyr
Nilsson
Safari är svensk fotbolls nye store vänsterback efter Erik Edmans gyllene dagar. Mellberg kommer nog, trots vad han antytt, att fortsätta. Majstorovic har varit briljant kvalet igenom, men kan gärna få känna på konkurrensen av Bjärsmyr, som kommer att växa i Grekland.
Alexander Larsson/V. Elm
Källström
Gustav Svensson
R. Elm
Har aldrig riktigt gillat Samuel Holmén. Det blir hur som helst knappast sämre med Alexander Larsson, som varje vecka spelar matcher i världens tuffaste och bästa fotbollsliga, och emellanåt gör drömfrisparksmål. Kanske kan Larsson få lite konkurrens av äldre broder Elm, om denne kan höja sig något/några snäpp till. Källström kommer att bli den nye fältherren, och bredvid honom i ny Svensson/Linderoth-roll tycker jag att Gustav Svensson borde ges chansen att rejält växa in i bygget. Tycker inte det känns som att Pontus Wernbloom kan leverera den hårdhet och tuffhet som han kan tyckas utstråla. Gustav har dessutom också känsla för det där med drömmål. Rasmus Elm, Sveriges största talang sedan Tomas Brolin, kräver ingen närmre motivering.
Ibrahimovic
Berg
Skrota Rosenberg, använd Elmander som en arbetsmyra lite överallt där det behövs när det behövs, nyttja Toivonens briljans sparsamt. Men låt nu Zlatan och Berg få jobba ihop sig! Det kan bli fint, riktigt fint.
Och vem ska få leda då? Visst vore det väl ändå makalöst spektakulärt med världens mest berömde Svennis! Men låt oss snarare tro något i stil med Hasse Backe eller Jörgen Lennartsson.
Inte skulle någon väl direkt häpna ifall detta lag lyckas ta sig till EM 2012, om nu lag som Slovakien, Slovenien och Norge är nära nu?
Ett fotbolls-VM utan Sverige. Jag skrev om det redan efter förlusten hemma mot Danmark:
"Men det finns också något positivt i en (nu skriver jag) eventuell svensk kvalificeringsmiss. Mitt fotbollsintresse blossade upp på riktigt i samband med fotbolls-VM 1998 i Frankrike. Ingen turnering sedan dess har, i mitt tycke, kunnat skapa lika mycket magiskt skimmer omkring sig. Ingen turnering har kunnat ståta med lika många profiler som då. Eller vad sägs om:
Taffarel, Dunga, Bebeto, Rivaldo, Zidane, Djorkaeff, Deschamps, Desailly, Thuram, Blanc, Barthez, Shearer, Batty, Ince, Merson, Matthäus, Bierhoff, Klinsmann, Bergkamp, Overmars, Cocu, Frank de Boer, Ronald de Boer, Batistuta, Ortega, Salas, Zamorano, Hernandez, Chilavert, Schmeichel, Michael Laudrup, Brian Laudrup, Vieri, Baggio.
Oslagbart. Så är det bara..."
Det finns trots allt skäl till att längta till sommaren...
fredag 9 oktober 2009
Sköna vibbar
Orkar jag ta upp ÖSK:s förlustmatch hemma mot Malmö? Nja, kanske inte ändå... Räcker med att konstatera att Örebro nu borde känna sig som hemma, tillbaka på åttondeplats i tabellen. Och det finns inte riktigt fog för att bli brydd. En titt på poängen visar hur otroligt jämnt det är, och tre poäng samtidigt som resultaten går emot Helsingborg, Malmö och Häcken så Örebro åter uppe på femte plats. Låt oss hoppas på det. Det kunde ha skett av bara farten, då alla mer eller mindre gick och väntade på att disciplinnämnden skulle ta tre poäng från GAIS och ge dem till ÖSK, efter myglet med Wanderson och dennes ogiltiga arbetstillstånd vid tillfället då de två lagen möttes för snart två veckor sedan. Nu blev det, föga överraskande (Örebro var ju inblandat, herregud), inte så. Låt oss istället tro att redan nästa omgång är en ganska så idealisk omgång för den där utdelningen. Örebro bör, med tanke på motståndarkvalite, lagets egna lägstanivå samt de två senaste grovt underpresterade matcherna, slå tillbaka Brommapojkarna borta. Samtidigt är det inte otroligt att tro att Malmö, som gått som tåget tillräckligt länge nu, får en reaktion och åker på stryk hemma mot guldjagande Göteborg. Det är heller inte otroligt att tro att ojämna Helsingborg får det svårt borta mot Örgryte, som slåss för sitt liv och har fått mer än en vittring på kvalplatsen. Slutligen skulle jag inte heller vilja säga att det känns speciellt otroligt att tro att Djurgården gör det de helt enkelt måste, och bortabesegrar Häcken, som väl snart måste vara nöjt med sin prestation denna säsong. Låt oss tro nästa omgång blir omgången då Örebro får tillbaks lite flyt...
HV behöver dock inte be om flyt. Det har de så pass bra med, att de gott kunde dela med sig av det till ÖSK! Jisses, vilken sanslös smäll igår kväll! HV 71-Färjestad: 8-0!! I rest my case...again...
Brukar inte behandla politiska frågor här, så länge de inte handlar om Barack Obama. Nu har han gått och vunnit fredspriset... Minsann.
HV behöver dock inte be om flyt. Det har de så pass bra med, att de gott kunde dela med sig av det till ÖSK! Jisses, vilken sanslös smäll igår kväll! HV 71-Färjestad: 8-0!! I rest my case...again...
Brukar inte behandla politiska frågor här, så länge de inte handlar om Barack Obama. Nu har han gått och vunnit fredspriset... Minsann.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)