I somras blev Sverige omsprungna av både Norge och Finland i den olympiska medaljligan. Lilla Sverige, som varit så uppseendeväckande bra på att plocka idrottsmedaljer trots sin storlek (som det alltid har hetat) blev helt plöstligt avklädda av ännu mindre Norge och Finland. Det är en sak att Sverige inte är bäst i världen hela tiden, det är svårt att kräva utan att göra sig själv till åtlöje. Men att vara bäst i Norden, det är banne mig inget annat än ett rätt och riktigt krav!
Därför inleds nu på den här bloggen den nordiska medaljkampen!
Efter tre VM, ett utför, ett slätt och ett med gevär, ska Sverige banne mig ha besegrat sina östra och västra grannar! Så är det bara, så måste det bli!
Jag hade ju verkligen hoppats på att redan få plita ner en första, ja kanske till och med två, medaljer för Sverige mot Finlands och Norges noll. Men si, så gick det inte. Efter att fem av de första tolv kört ur i den uppenbart svåra super-g-banan, började man så smått ana att det inte skulle räcka att vara svensk för att vinna detta. Och som ett brev på posten, körde Lindell-Vikarby in som sjua och Anja inte alls.
Ingen norska eller finländska på pallen heller, det är i alla fall alltid något...
Sverige Finland Norge
0 0 0 0 0 0 0 0 0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar