Vi hade ett stort guldhopp vardera på herr- och damsidan, Emil Jönsson och Charlotte Kalla. Emil Jönsson, kanske det största svenska guldhoppet av alla i detta VM. Vid presentationen av åkarna inför kvarten stod Emil fortfarande med sin värmerock på, han såg ut som en väldigt självsäker och kaxig blandning av 50 Cent och Darth Vader. Totalt orädd och till synes oslagbar. En mäktig syn, med svenska ögon. Men helt plötsligt, efter att ha styrt sin kvartsfinal i stort sett från start, tappade han allt i näst sista backen och blev omåkta av samtliga. Tvärsist, och trots ett heroiskt försök där han till slut bara var hundradelar från en andraplats, tog det slut redan där. Inte ens vidare på tid. Snopet är bara förnamnet.
Och inte gick det så väldigt mycket bättre för Kalla. Vidare från kvarten, förvisso. Men i semin tog det stopp, på grund av inte en utan TVÅ vurpor...TVÅ!! I ett och samma lopp!! Helt makalöst. Kalla lyckades efter första vurpan mot alla odds jobba sig tillbaka in i loppet och hade faktiskt ett perfekt slagläge när hon, säkerligen fullpumpad av adrenalin, ångest och panik, lyckades trassla in sig i sig själv och ramla, en andra gång. Morsning och goodbye. Genom att sedan totalt utklassa sina motståndare i B-finalen och vinna i löjligt överlägsen stil, fick hon väl samtliga svenska tv-tittare (läs mig) att känna stor frustration över att hon inte tagit sig till A-finalen. Vad hade hon inte kunnat göra där? Men revanschlustan gror sig säkert ännu starkare över natten, och kommer att göra Kalla till ett livsfarligt rovdjur, kanske redan imorgon till teamsprinten. Om hon nu får åka.
Istället blev detta ännu en norsk succé, med både guld och silver i herrsprinten, och för finländsk del ännu ett brons, i damsprinten.
Det var ändå nästan rörande att se både Emil Jönsson och Marcus Hellner intervjuas i tv till tårar besvikna över sina insatser. Jönsson kände sig helt tom efter att ha slagits ut redan i kvarten, med så mycket kvar att ge. Och Hellner kände sig besviken över att han inte gjorde mer av finalen. Och det är klart att hade Hellner bara behövt lägga hälften så mycket energi på att armbåga sig fram i spåret, så hade det nog också blivit mer...
Än så länge håller vi alltså Finland bakom oss i medaljkampen. Men det känns som att det hade behövts ett silver eller guld idag, för att stå emot det finska trycket. Hade ett tag stora drömmar om att kunna jobba ikapp Norge. Ponera att Sverige vunnit dubbla guld idag och dubbla guld imorgon, vilket egentligen inte alls är en orimlig tanke. Då hade vi stått på 5 guld mot Norges 6, med stafetter och femmil kvar. Det hade kunnat bli något, det. Men i en annan värld, så kanske...
Norge
7 3 4
Sverige
1 2 1
Finland
1 0 5
Norge
Aksel Lund Svindal - guld, kombination
Emil Hegle Svendsen, Lars Berger, Halvard Hanevold, Ole Einar Björndalen - guld, stafett
Ola Vigen Hattestad - guld, sprint
Ole Einar Björndalen - guld, sprint
Ole Einar Björndalen - guld, jaktstart
Ole Einar Björndalen - guld, distans
Petter Northug - guld, 30 km dubbeljakt
Johan Kjölstad - silver, sprint
Kristin Steira - silver, 15 km dubbeljakt
Lars Berger - silver, sprint
Aksel Lund Svindal - brons, super-G
Halvard Hanevold - brons, sprint
Alexander Os - brons, jaktstart
Tora Berger - brons, distans
Sverige
Helena Jonsson - guld, jaktstart
Anders Södergren - silver, 30 km dubbeljakt
Helena Jonsson, Anna Carin Olofsson Zidek, David Ekholm, Carl-Johan Bergman - silver, mixedstaffet
Helena Jonsson - brons, masstart
Finland
Aino Kaisa Saarinen - guld, 10 km klassiskt
Aino Kaisa Saarinen - brons, 15 km dubbeljakt
Matti Heikkinen - brons, 15 km klassiskt
Pirjo Muranen - brons, sprint
Tanja Poutiainen - brons, storslalom
Tanja Poutiainen - brons, slalom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar