HV 71!! Det ena av mina två lag i hjärtat tog sitt fjärde SM-guld när de besegrade Djurgården i den sjätte matchen, borta på Hovet i Stockholm. Det var inte speciellt svårt att skapa sig uppfattningen att i princip ALLA höll på Djurgården i finalserien. Alla experter, all media, kommentatorer, vänner i min absoluta närhet (kan man tänka sig?!) och ja, i stort sett hela hockey-Sverige. Alla hoppades och önskade (vissa med väldigt illa dolda fasader, andra rakt ut och ärligt) att Djurgården skulle få vinna guldet. Helt plötsligt var det HV 71 som fick ikläda sig rollen som den stora, starka, elaka, etablerade och hatade storklubben som alltid vann allt och hela tiden var störst och bäst. Det var en omtumlande rockad som blev som mest tydlig under finalspelet. Den rollen har ju Färjestad fått spela under det senaste decenniet, och kanske längre än så.
Det var inför finalen ett makalöst tjat om att detta förmodligen skulle bli en av de bästa finaler som spelats i elitseriens historia. Jag vet inte om finalen rent kvalitetsmässigt nådde de skyarna. Däremot var ju serien så makalöst fascinerande på ett annat vis. HV vann ju guldet utan en enda seger vid full tid! Av de sex finalmatcherna var bara en avgjorde efter full tid, den allra första som Djugården vann relativt komfortabelt i Globen. Därefter blev det fem raka sudden-avgöranden, i vilka HV var starkast i fyra av dem. Laget hade dessutom inför finalspelet med sig fyra raka suddensegrar, och förlorade alltså totalt under hela slutspelet endast ETT av totalt NIO sudden-avgöranden. Makalös statistik!
Segern blev också rättvis med tanke på att HV trots allt under större delen av finalspelet var det bättre laget, med det bättre trycket. Djurgården hade en magisk egenskap att kunna ta sig tillbaka i matcher, klamra sig fast och kämpa ikapp. Men HV:s seger var också en seger för den bättre hockeyn!
Det sköna med HV är att klubben just nu skriver sin fundamentala historia. Visst, HV har funnits med ett tag, men man vann sitt första av fyra guld först 1995, en av Elitseriens största skrällar genom alla tider, de resterande tre har alla kommit under 2000-talet: '04, '08 och '10. Det är här och nu som HV skapar sig en tradition som en vinnande storklubb.
Det fina med HV är ju att laget är så förankrat i trakten. Davidsson, Petrasek, Liv, Thörnberg, Tedenby, Melin, Gustafsson, Almquist, Torp, Lindström, Ullström, Önerud, Petersson. Alla är de från eller kring Jönköpingstrakten. Unikt i svensk hockey. Och det är inga dåliga namn. De flesta skulle förmodligen platsa i vilket annats elitserielag som helst, ja de skulle förmodligen tas emot med öppna armar!
Pasi Puistola, Andreas Falk, Jukka Voutilainen, Teemu Laine, Per Ledin, Kris Beech... Synar man laget uppifrån och ner så kan det ju egentligen inte finnas någon som på fullaste allvar kan vara överraskad av segern!
Den bästa guldlåten gjordes för övrigt av Josef Melin, Jönköpings egen Jay Graydon:
http://www.youtube.com/watch?v=A86w9ifddho
Man skulle också kunna skriva spaltmeter om den bästa femman Elitserien någonsin skådat. Puistola-Petrasek bakom Voutilaine-Davidsson-Thörnberg var under hösten totalt ostoppbara. Efter en liten svacka (motivationsbrist månne?) tog de fart igen i slutspelet. Davidsson hamnade till slut trea i seriens poängliga, Petrasek slog poängrekordet för backar. Och de tre i anfallskedjan turades om att avgöra sudden deaths i slutspelet.
HV är nu inne i en mindre trevlig period, där det handlar om att rusta upp och kompensera för alla spelartapp som skett och fortfarande kan ske innan nästa säsong tar vid. Petrasek, Melin, Tedenby och Liv lämnar. En kvartett som skulle kunna göra vilket lag som helst till SM-segrare. Men HV kämpar på bra. Dessa fyra förluster har man lyckats kompensera relativt bra med nygamle Mikko Luoma från KHL, Juuso Hietanen från Brynäs, nygamle Kamil Piros från Timrå och alldeles för någon dag sedan Daniel Larsson, som vänder åter efter en något misslyckad NHL-sejour. Den sistnämnde ska bli alldeles särskilt spännande att följa. Noterbart är också att Daniel Larsson vänder åter till Elitserien i i stort sett samma läge som Liv gjorde för några år sedan, nämligen efter att misslyckats slå sig in i Detroit Red Wings och istället ha fått tillbringa sin vardag i Detroits farmarlag Grand Rapid Griffins.
Tacksam får man ju också vara för att både Davidsson och Voutilainen under gångna säsongen valde att förlänga sina kontrakt med klubben. Om nu Thörnberg stannar, så får HV alltså behålla sin makalösa förstafemma, med enda skillnaden att Luoma går in istället för Petrasek, knappast någon försvagning...
Nästa säsong är väl värd att vänta på!
När vi ändå är inne på hockey...
Mitt i den allra varmaste vår spelas som brukligt ishockey-VM, denna gång i Tyskland. Turneringen har gått in i slutspelsfasen, efter ett gruppspel av sällan skådat slag. Detta var turneringen då "blåbären" förvandlades till de mognaste jordgubbarna. Turneringens stora skrällgäng Danmark gick bärsärkagång genom grupperna och slog Finland med 4-1, USA med 2-1 och Slovakien med 6-0 (alla sex målen inom loppet av 13 minuter i första perioden!!!)!
Och som om inte detta vore nog, bjöd gruppspelet också på fler bomber i form av en tysk seger mot USA, norska segrar mot Tjeckien och Schweiz, samt en schweizisk seger mot självaste Canada.
Det svenska laget fick som vanligt 258 nej tack från utslagna NHL-proffs, och även (måste sägas) från de nykorade mästarna från Jönköping. Tre Kronor var nederlagstippat och utskrattat, men efter de båda gruppspelen visade det sig att Sverige var det enda lag tillsammans med överlägsna Ryssland som inte gått på någon mina mot en normalt sett undermålig motståndare. Sverige vann sin grupp och fick en kalaslottning och en rak motorväg mot en final.
Den motorvägen började igår, då Sverige besegrade lillebror Danmark i ett historiskt första kvartsfinalmöte dessa båda lagen emellan. Motorvägen fortsätter på lördag med match mot Tjeckien, som förvisso är det enda lag som besegrat Sverige så här långt i turneringen. Men Sverige har på sedvanligt vis vuxit in i VM och blivit allt bättre och mer samspelt ju längre turneringen kommit. Från att ha varit totalsågade innan första VM-skäret ens togs, tippar nu de flesta att Sverige spelar final mot Ryssland på söndag. En final som Tre Kronor med allra största säkerhet kommer att förlora mot ett Ryssland som i princip har samma trupp som man hade i OS.
Man kan ju undra vad det är som skiljer stjärnor som Alexander Ovechkin, Pavel Datsyuk, Alexander Semin och Ilja Kovalchuk från svenska motsvarigheter som Daniel och Henrik Sedin, Henrik Zetterberg och Nicklas Bäckström. Likt Sverige floppade Ryssland ganska så kraftigt i OS, sett till den truppen, och de ryska spelarna tycks vara till brädden fyllda av revanschlusta. Tänk om de kunde dela med sig lite till de svenska NHL-spelarna... När det handlar om svenska hockeystjärnor tycks den nationella stoltheten vara som bortblåst. Man kan reta ihjäl sig på bristen på lojaltet mot Tre Kronor!
Nåväl...nu går det ju ganska bra ändå. Och hyllas den som hyllas bör! Bengt-Åke gör sitt sista mästerskap med Tre Kronor. Han firar det med att ta laget till en sjätte raka VM-semifinal, något ingen annan tränare gjort med ett landslag före honom. Och det är inte första gången Bengt-Åke skriver historia. Behöver jag ens nämna '06...? Eftersom Ryssland är orubbliga i detta VM måste ett VM-silver ses som den största framgång detta svenska landslag kan nå. Jag hoppas innerligt att spelarna gör allt för att ge Bengt-Åke det värdiga avslut han förtjänar. Kritiken som riktades mot honom efter misslyckandet i OS må ha varit befogad. Men svensk media måste vara det mest långsinta väsen som finns, och deras fortsatta häxjakt på Bengt-Åke sedan dess, där varje liten miss eller tabbe förstorats upp till stora skandaler, har varit fullständigt ovärdig! Bengt-Åke kliver av som en av de absolut största!
Och så fotboll...
ÖSK går till sommarvila som Sveriges tredje bästa lag. Vilken vår man upplevt som ÖSK-fan, det är så man får gnugga sig lite lätt i ögonen när man tittar i tabellen. Efter skitmatcherna hemma mot Mjällby och GAIS har laget gått rent hemma, fyra raka hemmasegrar, utan ett enda insläppt mål. Det ska väl mycket till för att ÖSK ska orka hela vägen. Men, ja... Får man behålla laget, så vete tusan...
Men, man är trots allt närking. En närmare titt på spelschemat visar att ÖSK borde ligga just där de gör, och att de går en betydligt tuffare tid till mötes. Hemmasegrarna har kommit mot Åtvidaberg, Halmstad, Häcken, Djurgården och Trelleborg. Visst, man har vunnit borta också, men mot Brommapojkarna och Gefle. Alla dessa lag är lag som ÖSK DEFINIVT ska ha bakom sig i tabellen. Utöver detta har man förvisso vunnit borta mot regerande mästarna AIK, och spelat oavgjort borta mot vicemästarna IFK Göteborg. Men båda dessa lag har identitetskriser på alla möjliga sätt och vis och ligger långt ner i tabellen. Betydligt sämre lag än Örebro har besegrat förra årets båda finallag så här långt under årets serie. Matcher man spelat mot motstånd av rang (bortamatcher mot Malmö, Kalmar och Helsingborg) har man man inte haft speciellt mycket att säga till om i...
Så, man kan ju inte låta bli att undra hur hösten kommer att se ut, när Elfsborg, Helsingborg, Malmö och Kalmar kommer på besök till Behrn Arena. Det gör även såväl AIK som IFK Göteborg, som mycket väl kan ha fått upp farten lagom tills dess. Det är nog tur att ÖSK har tagit de poäng de gjort så här långt, de lär komma att behövas...
Alla preliminära VM-trupper har släppts inför sommarens fotbolls-VM i Sydafrika. Vi tvingades ta farväl av en hel del gamla lirare som gett fotbollen och dess mästerskap färg under flera år. Eller vad sägs om denna samling imponerande spelare, som ratats av sina respektive förbundskaptener: Ronaldo, Ronaldinho, Roberto Carlos, Adriano, David Beckham, Ruud van Nistelrooy, Francesco Totti, Luca Toni, Alessandro Del Piero, Esteban Cambiasso, Javier Zanetti och Patrick Vieira?! Det är så man måste undra om ett liknande stjärnfall har inträffat... Låt vara att flera av dem sett sina bästa dagar. Men att så många etablerade stjärnor samtidigt ratas inför ett stort mästerskap. På något sätt känns det ganska så vemodigt och som att en epok definitivt är över i och med det kommande mästerskapet.
Då får väl de nya unga stjärnorna se till att ta över och fylla de enorma luckor som dessa herrar säkerligen kommer att lämna efter sig. Men inte heller de tycks få chansen, vad det verkar... Karim Benzema, Samir Nasri, Fernando Gago och Alexandre Pato... Ingen av dem har blivit uttagna. Vilka finns det kvar...?
Det luktar profillöst lång väg... Fy så tråkigt...
